Okategoriserade

Vecka 11

Knopparna på magnolian utanför mitt fönster har blivit alldeles luddiga. Jag väntar med spänning på att de ska spricka. Blommornas sårbarhet smärtar mig varje år. De hänger på grenarna, fridfulla, självklara. Som om ingenting i världen kan gå fel.  Man har hittat fossila lämningar av magnolia acuminata som är tjugo miljoner år gamla. Jag undrar om dinosaurierna också kände vördnad inför blommornas skönhet.

1999 kom filmen Magnolia ut. Jag låg jag på en madrass i ett vardagsrum på Söder i Stockholm i mars efter millenieskiftet och såg filmen fyra gånger på en vecka. Jag hade just flyttat ut från en otrogen pojkvän och in på ett parkettgolv i en etta som min kompis tillfälligt hade lånat av någon som var utomlands en kort tid. Alla väggar var målade i vitt och fiskbensparketten gick som en röd tråd genom hall, kök och vardagsrum. Jag hade hål i hjärtat och det kändes som att allting hade stannat av. Det var då jag fick magnolia som favoritblomma. Jag minns att jag tyckte att filmen var så jävla bra. 

Det som är signifikant för magnolian är att de flesta sorter blommar på bar kvist. De rosa blommorna på trädet i min trädgård kommer alltså före de gröna bladen. Jag kan sitta väldigt länge och titta på det mörka grenverket och de skira blommorna i ljus pastell. Jag tycker att det är knäckande. På ett bra sätt. Jag blir alldeles avslappnad och svag. I Japan är magnolian populär som alternativ medicin. Den sägs vara avstressande, dämpa rampfeber, allergiska besvär och ångest, motverka gasig mage och menstruationsbesvär, samt vara bra för hjärta och kärl. Av samma anledningar säljs den i tablettform i Sverige. Mitt hjärtat har läkt sedan lång tid tillbaka. Jag visste ju egentligen redan då att jag var värd bättre.

Jag tror att jag ska se filmen igen. Jag vill se om jag fortfarande tycker att den är lika tänkvärd och intelligent. Jag vill minnas att jag tyckte att Julianne Moore var lysande.