Kategoriarkiv: Tankar

Vecka 45

Jag har funderat en del på kommunikation det senaste. Närmare bestämt på störningar i kommunikation. När människor kommunicerar utgår de alltid från sig själva. De flesta tror att den människa vi talar med ska tänka på samma sätt som vi gör. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Vi gör ju inte det. Vi tänker olika. 

Jag har kommit på mig själv ibland med att tro mig förstå innebörden i ett budskaps innehåll och sedan har jag reagerat. Fast jag har fattat fel. Och reagerat på något som aldrig fanns. Jag har också upptäkt att det ofta skapar problem och feltolkningar när människor hela tiden tror sig veta vad andra tänker, känner, upplever och ser. Jag gör det själv ganska ofta. Tror mig fatta vad någon menar fast jag inte har fattat fullt ut. Och innan jag hinner komma på att jag inte fattat rätt så har kommunikationen rusat vidare till nya ämnen. 

Jag tänker ibland på att vi inte borde vara så snabba när vi kommunicerar. Jag tycker nästan alltid att kommunikationen mellan mig och andra går för fort. Och då är jag själv i allra högsta grad med och vrider upp tempot. Jag är alltid för snabb för mitt eget bästa. Ganska ofta tänker jag att jag ska börja tala extremt långsamt. Bli en sådan där person som drar olidligt länge på orden. Så att jag hinner ta in alla andra intryck också, inte bara orden. Orden som ofta ändå säger ganska lite. Men jag har aldrig lyckats prata långsamt längre än några få minuter i taget. Det kanske finns en kurs jag kan gå, konsten att tala  l   å   n   g   s   a   m   t . 

Vecka 44

Skogen låg tyst när jag gick med min plasthink i riktning mot blåbärsriset. Det är några veckor sedan nu men minnet sitter tätt inpå fortfarande. Solen strilade ner sina strålar mellan trädstammarna och kastade ränder i en vidgande cirkel. Det var en kort och stillsam vandring. Förutom några grenar med blad som rörde sig i vinden såg jag ingen direkt rörelse fast jag visste att de förekom aktivitet ungefär överallt där jag satte mina fötter. Så som det gör i skogen. En del av mig kände att jag var hemma igen. Allt föll på plats. Mina tankar fick vandra fritt och tiden var nu, hela tiden. 

Jag hade höga gula Tretorn-stövlar som skydd mot fästingar. Jag tycker inte alls om de parasiterna och har ingen lust att vara värddjur åt ett spindeldjur som vill suga mitt blod. Det fanns så mycket blåbär och det tog sin tid att plocka. Burken fylldes långsamt och bären tog aldrig slut. Jag fick sällskap av en bofink som jag misstänkte letade efter bär, insekter eller frön. Jag stoppade ett bär i munnen och hoppades att mina celler skulle skyddas från oxidativ stress. 

Ibland tar jag ögonmått på en kvadratdecimeter i skogen och studerar den uppmätta ytan och vad som sker där ingående. Det brukar vara spännande. Jag behöver skogens gratistjänster för min hälsa. Lugnet och skönheten är nog aldrig så stor som där. Utevistelser hjälper till att reglera den biologiska klockan och ger bättre nattsömn. Den D-vitamin som en tankar från mars till oktober interagerar med andra system i kroppen, som till exempel immunsystemet, vilket försvarar kroppen mot infektionssjukdomar. Forskning visar att vistelse i skogen sänker stressnivån. Nu är det hög tid att återvända djupt dit in och lägga sig platt. 

Vecka 43

Så var det dags igen. Jag parkerade bilen och la på två kronor, tänkte att det nog borde räcka. Femtiofem minuter. Luften slog kall mot mina kinder när jag gick över parkeringen och sökte med blicken mot byggnaden för att hitta rätt ingång. Jag gick in, tog vägen via toaletten, tvättade händerna noga i trettio sekunder, gick två trappor upp och kände av min extra långa springrunda i benen från gårdagen för varje kliv jag tog. Boken jag hade i ena handen kändes som en lämplig snuttefilt. Jag satte mig på anvisad plats, spritade händerna som det stod att jag skulle, läste några sidor och väntade på min tur.

Den vita plasten kändes kall mot vaderna när jag la upp benen i ställningarna. Jag hasade framåt som hon bad mig göra. Hasade framåt och började gråta. Sa som det var. Att bagaget var fullt av dåliga saker. Hon andades med mig när hon gjorde sitt jobb. Långsamt in och ut. Min bröstkorg lyfte sig ovanligt högt och hon rörde mig med all respekt, påminde mig om att jag kunde slappna av, sa att det här var en trygg plats. Jag kände paniken inuti stiga, rusa i hög hastighet mot mig. Jag hörde mina ansträngda andetag, tittade på fjärilarna i taket, tänkte som då att jag måste bort för att överleva. Hon bad mig andas ända ner i magen och jag flydde i tanken till ett rum jag planerar att möblera. Precis när jag ställt sängen på plats hörde jag undersökningsstolen hissas nedåt. På några få minuter var cell-provtagningen färdig och hon frågade om jag vill ha dextrosol men jag sa att det var okej ändå. 

Innan hon öppnade dörren ut sa hon till mig att jag var modig som kom. Att hon förstår att det lättaste skulle varit att avboka tiden. Jag svarade att andra alternativ än att gå ju är dåliga mot mig själv. Hon log varmt och sa hej då. Jag gick nedför trappan igen och andades ut. Tänkte på att alla timmar i terapi fått mig att inte tippa över helt i utsatta lägen men tänkte också på att minnena för alltid finns kvar inuti. Att de aldrig är särskilt långt borta.

Vecka 41

När luften tog slut flöt du långsamt upp igen. Det går inte att hålla andan hur länge som helst. Det ekar inuti till slut. Du låg på rygg på ytan en stund. Balanserade på kanten. Turkos värme som en filt runt kroppen. Vattnet flöt upp och ner när du gick upp mot land. In och ut. Du låg stilla utsträckt i sanden i en timma efteråt. Himlen ovanför, klarblå och stilla. Långt där borta. Minnena jagade dig som alltid. Stora händer, glansiga ögon, andetag mot din hud. Runt omkring låg människor på rygg på färgglada handdukar. Lapade sol och höll in magen. Njöt och svettades. Du höll som vanlig vakt. Skulle varit redo för motattack på en nanosekund. Semesterposition på sarongen. Vattenmelonen på en armlängds avstånd. Flyktvägen alltid utstakad. Stressnivån alltid hög. Avkopplingen så välbehövd nu. 

Han tog allt av dig. Han tog ingenting. Han tog allt. Det har fastnat sand i ditt bruna hår, på din kropp. Solen har värmt vattenflaskan och vattnet är ljummet när det rinner ner i din strupe. Ljummet i din strupe. Magen som åkte in när han slog. Cellerna som är utbytta nu. Som han inte rört. Huden i en ny nyans. Torr och färgad. Du ligger tyst på din plats. Vilar i en ordlös tillvaro. Känner den varma sanden under kroppen. Känner den milda brisen från havet smeka ditt skinn. Känner smärtan rista genom kroppen igen. 

Ni spelar strandtennis för att skingra dina tankar. För att få igång en annan slags vibration. Det är du mot honom. Slagen som riktas för hårt. Bollen som spräcks. Du som spräcks. Racket som åker fem meter ut i havet och humöret likt havet i vågor. Fram och tillbaka. Du måste vila. Faller ner i vattenbrynet och ligger kvar. Måste alltid vila för att orka. Minnen ligger tunga på sin plats. För alltid kvar inuti. Huden börjar bli brun nu. Solen skiner varje dag. Du äter frukt och grönsaker och din kropp renas från giftet. Ändå blir du aldrig fri. Flera veckor med ledig tid ligger framför dig som en oändlighet att varsamt sätta fötterna på. Du tittar ut över oceanen och känner viss frid. En mås rycker en baguette direkt ur din hand. 

Vecka 40

Den senaste veckan har jag blivit godkänd på en delkurs och fått lön. Jag har handlat fem kassar fulla med mat och en vinterjacka som inte var till mig. Jag har hjälpt en spindel tillbaks ut i naturen och smakat på vegansk fudge. I fredags bjöd jag min mamma och min pappa på kaffe och samtalade om livet. Vi dök som vanligt på djupet direkt. Jag åkte ut till havet och stoppade fötterna i saltvattnet. Jordade mig i några minuter. Gick på hala småstenar och skira snäckor. Vinden slet i mitt hår, jag trädde mina blöta fötter i mina Converse igen och gick längst ut på piren. Tänkte på alla timmar jag suttit längst ut och tittat på havet. 

Jag har varit glad hela veckan. Jag har reglerat min medicin som gjort min ämnesomsättning för låg ett tag. Jag har tänkt på att jag kört på fast jag känt mig trött och kommit på att det är bra och dåligt. Jag har blivit pigg igen. Flera gånger har jag lagat avancerade middagar och tänt ljus. En dag gick jag till biblioteket och lämnade och lånade och satt och tittade en stund. Jag har börjat läsa en ny bra bok och betalat räkningar. Det har snöat smålöv över mig och jag har tagit fram mina svarta kängor från en låda som stod högt upp och långt in. Jag har skänkt en påse med kläder jag inte använder och några kuddar som blivit över. Jag har plockat ur en nyinköpt lampa ur förpackningen och funderat på att sätta upp den men ändå lagt tillbaka den i lådan igen. Jag har försökt att inte tänka så mycket framåt men funderat på resor jag vill göra. Jag har hört av mig till vänner jag tycker om och lyssnat på lugn musik. Jag har druckit alkoholfri öl och lite för mycket kaffe. Jag har satt upp en drömfångare och beställt schampo. Jag har jobbat många timmar och ansträngt mig lite extra. En förmiddag tog jag en långpromenad i regnet och vände ansiktet uppåt. Jag pratade med en tjej med en intellektuell funktionsnedsättning och tänkte på att det var trevligt att hon stannade och tilltalade mig längs min dagliga runda. Jag tänkte på att hon spred sin glädje till mig. 

Vecka 39

Hösten kom och med den för mycket att göra. Alla projekt och åtaganden som jag skulle jonglera samtidigt kändes plötsligt inte längre så kul. Det var för mycket av allt. Möten, sjukdomar, utbildning, blogg, fotograferande, planerande av nya projekt och planer för framtiden. Jag kände att jag ständigt låg efter, hela tiden jagad av allt jag inte hann med. 

Jag fick en tredje rejäl förkylning på mindre än ett år. Det kanske inte är ovanligt för många, men för mig är det det. Jag är sällan sjuk. Det senaste året har dock sjukdomarna avlöst varandra. Är det inte jag så är det någon annan i familjen. Men mest är det faktiskt jag. Kanske är det dumt att ta beslut när en är sjuk och tankarna är tröga, men det är ändå precis det jag har gjort. Tagit beslut. 

Jag har funderat, vänt och vridit. Kapat av och sorterat ut. Valt bort och slutat. Kvar finns en mindre hög projekt som jag hoppas blir lagom. Ifall jag om en månad fortfarande känner mig pressad hela tiden kommer jag att skala bort mer. Det måste finnas tid för yoga, meditation, återhämtning och natur. Det måste finnas tid för att slappa och inte göra någonting. Jag har svårt för att leva ett annat sorts liv. Ett liv där en springer med andan i halsen och jagar. Ett liv där en ständigt måste vara på hugget och prestera. Det är inte ett kul liv tycker jag. Jag gillar alldeles för mycket att luta mig tillbaka och lägga fötterna på soffbordet för den sortens liv. Jag måste hinna med mig själv. Det är nästan alltid högsta prioritet.

Vecka 38

Jag såg en död man igår. Hans arm låg stilla, blek och lite rödflammig. Det slog mig att den låg så väldigt stilla. Så orörlig som inget annat än döden är. Runt honom stod väldigt mycket vårdpersonal i olika hierarkiska nivåer och gjorde allt de kunde. De gav allt de hade. Ändå låg kroppen orörlig kvar på marken. Jag blev fullkomligt lugn trots den kalabalik som utspelade sig fem meter från där jag blivit placerad att vänta. Kanske var det chocken som gjorde mig lugn. Kanske var det insikten att människor hela tiden dör och att det idag var några meter från mig. 

Det är tredje gången jag ser en människokropp ta slut. Jag tänkte där jag stod att det här är vardag för sjukvårdare. Det sattes upp vita skärmar runt allt som hände för att skydda integriteten hos den drabbade. Jag tänkte att det var fint att det var så många som inte stirrade, så många som precis som jag lät blicken löpa åt andra håll. Hade det varit jag som låg där hade jag inte velat att folk stirrade. Men sedan tänkte jag att han kanske ändå inte brydde sig, att han kanske inte var kvar fast personalen så ihärdigt försökte behålla honom här. Jag kände en överväldigande frihet, en lätthet, en lättnad men jag vet inte vems känslor det var jag kände. Det kändes som att jag lättade från marken en kort stund, som att jag lyftes uppåt fast jag stod kvar. Taxibilen stod fortfarande på uppfarten till akutmottagningen med öppna dörrar och varningsblinkers på och minuterna tickade ut. Jag kilade in mina fingrar mellan träribborna på ryggstödet på den utomhusbänk jag stod vid. Mina andetag var varma bakom munskyddet och gav imma på glasögonen. Livet drog mig en bit uppåt men det var egentligen inte obehagligt. Jag hade inte behövt hålla i mig. Platsen jag befann mig på rörde sig av febril aktivitet men allt var samtidigt helt stilla och fridfullt. 

Sedan kom en väktare i visir, munskydd och plasthandskar och sa mitt namn. Jag följde med henne på behörigt avstånd till mannen som rullades in i sjukhuset. Fortfarande jagade vårdpersonalen livet. Tröttheten som kom över mig var tung men allt jag kunde tänka på var de som blir kvar. Jag leddes in på ett rum och fick ett stick i armen för att kontrollera att nivån på mina vita blodkroppar inte sjunkit drastiskt. Efter ett kort besök på akutmottagningen fick jag åka hem till min familj. Jag tänkte på vägen hem att det var underligt att jag inte kände mer. 

Vecka 37

Jag läste om tio vanliga orsaker till konflikt i parrelationer. Arbetsfördelning, ekonomi, barn, sex, svartsjuka, fritid, kommunikation, alkohol, otrohet, släkt och vänner. Den amerikanske psykologen John Gottman har gjort en forskning som visar att sextionio procent av alla äktenskapskonflikter aldrig blir lösta. Det innebär att det är väldigt vanligt att par har samma konflikt om och om igen. Det låter inte så konstruktivt direkt. 

Gottman säger också att mängden kärlek som finns i ett förhållande påverkar förmågan att lösa konflikter. När jag läste det tänkte jag att jag och min man måste älska varandra väldigt mycket. Vi har konflikter som alla andra men jag skulle våga påstå att vi nästan alltid löser dem. Hur gör en annars? Om en inte löser dem? Bygger en bara en hög av allt då?

Ibland handlar konflikter i relationer om rena sakfrågor, men det är vanligt att konflikten snabbt går över i personangrepp. Ad hominem-argument innebär att en debattör fokuserar på den person hen debatterar med, bland annat meningsmotståndarens karaktär, förmåga eller avsikter, istället för själva sakfrågan. Det kan vara nedvärderande kommentarer om utseende och karaktärsdrag eller förelämpningar som inte alls har att göra med ämnet som de inblandade först debatterade om. Jag tycker väldigt illa om den här sortens påhopp på åsiktsmotståndarens person, som används för att få ett psykologiskt övertag och ”vinna” en debatt som från början handlat om något helt annat. Om du känner att du är en person som använder dig av ad hominem-argument tycker jag att du ska sluta med det nu. Med en gång. Så kanske det blir lättare att lösa de där relationskonflikterna en gång för alla. 

Vecka 36

Det gick en gång ett rykte om mig. Ett som sa att jag hade varit otrogen mot min dåvarande pojkvän. Det var en tjej som jag inte ens kände som berättade det för folk. Jag skrattade ganska mycket när jag hörde det. Men jag suckade också djupt. Tänkte att det var så jävla typiskt hålan med de drygt åttiotusen människorna där jag bodde under min uppväxt. 

Ryktesspridningen tog fart. När ett budskap passerar flera mellanhänder färgas och förvrängs det av alla de som för det vidare. Det blev misstolkningar och missförstånd och jag lyckades ändå ganska väl med att inte bry mig. Det roligaste av allt, det som gjorde att det var förhållandevis lätt att rycka på axlarna, var att jag inte hade någon pojkvän att vara otrogen mot. Han hade gjort slut med mig två veckor tidigare och jag var ganska ledsen för det. Jag hade ett stukat hjärta bakom revbenen och kände mig vilsen. Ändå dömde folk mig för att jag hade varit otrogen. Skitsnacket gick. Jag var nitton år. Och tanterna som skvallrade värst var också det. Det var då jag bestämde mig för att åka utomlands på obestämd tid. Jag längtade ut i världen, bort från människor som äter andra människor. Det var då jag insåg att jag inte är en människa som tycker om att bo för länge på samma ställe. Jag gillar inte att bli konsumerad av folk. 

Vecka 35

Jag sprang mot skogen. Lättnaden var påtaglig när träden åter stod höga runt mig. Betryggande och lugnande på samma gång. Trafiken hördes inte lika högt längre. Jag undrade tyst för mig själv om det var nätta regndroppar jag hörde eller om det bara var vinden som ruskade kronorna. Mina andetag var förvånansvärt snabba i den branta uppförsbacken. Det är vad sjukdom gör med en. Jag tänkte att jag ska springa i de backarna tills andningen är acceptabel igen. 

Regnet kastades från himlen från en sekund till en annan. Efter flera veckor av tryckande värme kom jag på mig själv med att le. Jag vände ansiktet mot himlen och lät stora droppar falla på kinder, ögonlock, mun och panna. Människor längs med springspåret sökte skydd under träden. Stannade under lövbeklädda grenar och stretchade. Jag fortsatte sätta ett ben framför det andra och mata på, steg efter steg. Regn under springrundor är en form av lyx. Jag tog ett extra varv i motionsspåret. 

På trottoaren på hemvägen mötte jag andra människor som kapitulerat regnet. Som gick och lät sig duschas i skyfallet medan vattnet rann över gångvägarna. Varenda en log eller skrattade mot mig. Det var en ovanlig upplevelse. Jag tänkte att nu är svensken i sitt esse. Nu när regnet äntligen faller efter dagar i tryckande hetta. Kanske älskar vi regnet lika mycket som vi hatar det. Jag stod utomhus och stretchade i tjugo minuter när jag kom tillbaks till lägenheten. Regnet vräkte ner och åskan mullrade. Jag kände mig levande igen. Duschad av naturen och i samklang. Mina underben var täckta av lerstänk och gräs. Skorna, träningskläderna och underkläderna var genomblöta och jag kände mig sval och tillfreds när jag nu fått knarka natur igen. Tack naturen. Jag är dig evigt tacksam.