Kategoriarkiv: Tankar

Vecka 24

Det stod i mitt horoskop förra veckan att energin hos mig skulle vara raslös och otroligt peppig. Så trevlig, tänkte jag, att äntligen få känna rastlöshet igen. Det betyder alltid att det kommer att hända roliga saker om ett kort tag. Rastlösheten är ofta den som driver mig, den som får igång mig, den som får saker att ske. 

Sedan du fysiskt försvann från Moder Jord har jag vadat genom grumliga dagar och levt flera nivåer längre ner än vanligt. Det har varit hemskt. Jag har mått så jävla dåligt. Jag har sörjt komprimerat, koncentrerat och intensivt. Jag har djupdykt i smärtan och saknaden. Alla har sitt sätt att sörja på och det här var mitt. Den senaste veckan har jag känt livet på den nivå jag brukar vara på. En nivå med livsglädje, kärlek och fascination som grund. Jag fick ett skrattanfall när jag styrketränade. Jag blev tårögd av tacksamhet när jag såg kusinerna bada ihop. Jag känner att livet pockar på uppmärksamhet. 

Det stod i mitt horoskop att det gäller för mig att bli medveten om vad jag vill ha och ta det. Att jag ska sätta tonen och standarden för vad som är välkommet i mitt liv och inte. Det stod att jag skulle hålla mig till mina drömmar och göra de saker jag gillar allra mest. Jag tänker att det blir en bra riktning. Att ha jävligt kul och fortsätta drömma. Jag älskar ju det här med att leva. Det här livet på jorden. Mitt flow skulle vara nytt fokus så jag tänker fokusera på att leva och inte på att överleva. Det stod att valet är mitt, att jag är fri nu.

Vecka 23

Jag var på banken här om dagen och försökte lösa det här med överlåtelse, förmånstagare och bankkonton. Sist jag var där fick jag vatten och kaffe när tårarna letade sig över kinderna och ner mot haklinjen. Det känns som en evighet sedan. Men samtidigt som igår. Den här gången förde jag samtal utan att darra på rösten, utan fuktade ögon. Jag gick in i ett business-mood som jag gillar väldigt mycket. 

Solen sken på himlen när jag kom ut och jag slogs av hur paradislikt det är när huden värms upp av det stora flödet av energi som jorden tar emot från solen. Utan solen ingen tillvaro här. Utan solen en djupfryst stenklump där vi inte skulle kunna bo. Jag gick till biblioteket och lånade tre böcker om sorg. Jag hämtade medicin, köpte en present och kände mig levande. Och hungrig. En ung servitris visade mig till bordet, jag beställde lunch och ett glas vin och kände mig kontinental. Nya smaker blandades i min mun medan jag läste bok och njöt av livet. När jag gick hem längs ån upptäckte jag att Sverige hade blivit väldigt grönt. Jag kände lycka och livsglädje. Det var två och en halv månad sedan jag kände det. Tacksamt tog jag emot. 

Vecka 22

Det har gått åtta veckor snart och jag har släpat mig över en mållinje. Med nöd och näppe klarade jag mig till slutet. Det fanns inte mycket kraft kvar de sista dagarna på praktiken, jag gick på solklar övertid. Tack tack rakt mot väggen. Jag hade inte klarat många metrar till. Tårarna trillade så fort jag stängde bildörren och körde från mitt sista pass. Utmattningstårar. Jag förstår att människor går in i väggen om de envist fortsätter framåt. Det hade jag också gjort om jag inte satt ekorrhjulet på paus. 

Nu har jag en långhelg av vila i ryggen och det börjar kännas bättre igen. Jag har fikat, ätit ute, promenerat, läst och varvat ner. Solen lyste stark på min terrass och jag drack kombucha och vände blad. Det finns ingen tanke på att prestera och leverera under ganska många veckor fram över. Jag behöver tid att läka, tid att sörja, tid att hitta rätt väg framåt, tid att känna livet. Om du nu var tvungen att lämna är jag glad att du gjorde det på våren. Nu sitter jag med sommaren framför mig och det känns okej. Jag vet att jag tids nog kommer att bli hel igen. Skönt att du blev det också.

Vecka 21

Sommaren ligger som ett öppet hav. Jag har bara vaga planer men inget bokat. På ganska trötta ben spurtar jag den här veckan på min praktik och på torsdag är jag i mål. Färdigutbildad och redo för vila. Elva veckors ledighet som ska hela mig är tanken. 

Jag har slitit som det djur jag är. Gått upp och gjort min plikt. Fokuserat, satsat allt, gett järnet. Det har passerat dagar då jag tänkt att jag aldrig kommer orka tiden ut, det har funnits stunder då jag har bett min chef om en extra kvarts promenad längs havet. Jag har stuckit händerna i Kattegatt och tänkt på honom. Låtit tårarna trilla i vattnet, känt förnimmelser, svävat iväg, jordat mig igen och fortsatt framåt. Fortsatt leverera, fortsatt praktisera tiden ut. Jag är ganska säker på att jag i efterhand kommer att tänka att det var dåraktigt gjort. Att jag borde ha vilat några veckor till, att jag gick tillbaka för snabbt inpå. Men gjort är gjort. 

Om ni undrar var jag är i sommar så är det inte osannolikt att jag ligger i barnets position eller i Shavasana. Kanske hittar ni mig i en bakåtlutad vilstol med en bok i knät. Kanske ligger jag på en varm klipphäll och tittar upp i himlen och saknar. Kanske är jag i ett annat land och lever. Just nu är jag är oerhört sliten och i stort behov av dagar som kommer och går utan att jag behöver prestera. Jag väldigt tacksam för att jag är en person som är duktig på att spara så att jag har råd att vara ledig och få ro. Det är en slags lyx i sorgen. Jag tror att jag kommer vara stark som fan till hösten. 

Vecka 20

Tiden har tickat på som den skulle och skapat ett litet avstånd. Jag har kravlat mig upp från botten och förstår att ljuset finns där framme och väntar på oss. Att ljuset aldrig egentligen var det som försvann. Det var vi. 

Som rasade ner. 

Jag har varit i minneslunden och lagt blommor, avklarat vecka fyra på slutpraktiken och förmodligen fixat arbete till hösten. Vi åkte ut på landet och snickrade, regnet kom, pollenallergin kom. Sorgen rann igenom och försvann sedan för stunden. Jag såg på Masked Singer och skrattade högt. Vilket märkligt program, så rätt i tiden men så galet. Jag låg vaken en halv natt och lyssnade på regndroppar som föll mot en fönsterruta i snedtaket. Vi åkte hem igen och jag storhandlade mat. Fyllde upp inför veckan som kommer. Det känns tryggt att ha mycket mat bunkrat. Plötsligt hade jag fått energi från någonstans och orkade dona till klockan nio på kvällen. Som jag alltid gjorde innan. Vi flyttade en säng och ordnade ett nytt vardagsrum, iordningställde ett nytt sovrum och ett kontor. Sent på kvällen grät vi en stund och tittade på kort. Jag funderade igen på det här med himmel och helvete. 

Vecka 19

Jag har lärt mig mycket om sorg. Bland annat att jag inte visste så mycket om den innan. Jag hade en föreställning om att sorg var en känsla, inte nästan alla känslor samtidigt. Jag visste inte att sorg var kroppsliga reaktioner och väldigt många tankar. Jag visste inte att sorgearbete skulle vara en så energikrävande process och att kroppen skulle behöva gå in i viloläge så ofta för att hålla genom dagarna. Jag visste inte att en svår förlust ofta gör att människodjur känner sig avskärmade och upplever overklighetskänslor. Det jag visste vara att sorgarbete är en tidskrävande process som saknar tidsramar, att människodjur sörjer på olika sätt och att sorgens uttryck kan skifta inom en individ från tid till tid. 

Sorgen är smärtsam och helande på samma gång och jag tänker tillåta alla skiftningar och nyanser. Jag pendlar mellan förlustorienterade beteenden och ett framtidsinriktat nyorienteringsarbete. Båda processerna ska tydligen vara viktiga för läkningen har jag förstått och jag har lärt mig att en både kan sörja och gå vidare. Att det ena inte utesluter det andra. Successivt börjar jag förstå innebörden av det som hänt och med försiktiga steg anpassa mig till den här förändrade livssituationen. Jag försöker vara tillåtande mot mig själv och jag har sänkt kraven rejält. När känslorna väller över försöker jag känna dem fullt ut, när tankarna virvlar sätter jag mig ner och låter dem härja. Jag har vilat i intet mängder av timmar. 

I helgen hämtade jag ut journalen från den ödesdigra dagen och det stod då väldigt klart för mig att jag inte hade kunnat rädda honom, att hans kropp var slut, att den inte ens kunde klara sig med apparater längre. Jag förstod att läkarna som tog hand om hans sista timmar hade väldigt bra koll på vad de gjorde. Det betyder att jag långsamt kan släppa tankarna på om döden hade kunnat gå att undvika. De tankarna som kan mala på ganska ordentligt ibland om natten, tankarna på om jag tog rätt beslut. Jag hoppas att jag i framtiden kommer vara stolt över att jag vågade ta rätt beslut när allt stod på spel, när livet så plötsligt riktade mynningen rakt mot mig. Jag hoppas att jag kommer känna respekt över att jag inte var självisk nog att hålla honom kvar. 

Vecka 18

Det är söndag kväll och jag ska pressa ur mig en text hit. Min hjärna är inte vad den brukar vara. Den är seg och dimmig och inte alls allert som vanligt. Ingenting är som vanligt längre nu när inte du är här. Jag är rädd för det nya vanliga, att det ska komma och ta över, det nya vanliga där du är exkluderad på så många sätt. Jag är rädd för den dagen som jag vet kommer komma, när jag vaknar upp och känner att jag måste gå vidare. Utan dig. 

Jag kommer på mig själv flera gånger om dagen med att sitta oföretagsam på en stol med en tryckande känsla och en tanke som går på repeat. Kan du inte bara komma tillbaka? Men du kan ju inte det. 

Din död har varit svårare på alla sätt än jag hade förväntat mig. Det har gått tre veckor och fyra dagar nu, på fredag är det en månad. Det har hänt några få gånger att jag har skrattat under tiden som gått men jag har aldrig varit glad. Mina barndomstrauman känns just nu inte längre som det värsta jag har upplevt. 

Jag har börjat plocka ner din studio. Det är bara ytterst lite mindre brutalt än det är att ha den kvar. Det är som att städa undan dig. Jag sätter mig på golvet med fotot på dig i mitt knä och gråter en skvätt för varje pryl jag tar undan. Jag ska ställa min säng på samma plats där du alltid satt. Jag hoppas att du kommer ligga jämte mig ibland. På det där nya sättet som jag måste vänja mig vid fast jag inte vill. 

Vecka 17

Tiden har skapat rymd och lagt sig som en bedövning mellan före och efter. Jag har sakta men säkert återgått till nuet och framtiden. Det är sjukt när allting förändras och en inte kan göra någonting åt det. Döden är så definitiv. Även om den bara är en hållplats och inte betyder slutet på själva livscykeln så är det ändå ett faktum att de själar som gått vidare inte kommer att komma tillbaka hit nu. Inte i den fysiska form som vi är vana vid i alla fall. 

Jag har funderat en del på kontroll det senaste. Människan går runt på jorden och tror att hen kan styra. Men, vissa saker bara sker. De drabbar oss som en blixt från en klar himmel. Några saker kanske är bra, men några är fucking för jävliga. Som för tidig död till exempel. Och alla vi som fortsätter trampa jord, som blir kvar, måste leva med konsekvenserna av det som inträffat. Ibland suger livet så mycket att en tänker att det inte går längre, att en inte orkar mer, att en vill lägga sig ner i sängen under en filt och aldrig mer gå upp, att en vill bort härifrån, att det är den här jävla planeten Tellus som är helvetet. 

Men så går en ändå upp efter några timmar eller dagar eller veckor eller månader och en märker att det har blivit vår. Solen strilar in genom fönstret och värmer. Morgonkaffet smakar gott och en har börjat känna hunger igen. Så blir det sommar och plötsligt ligger en på en solvarm trätrall och tittar upp i himlen och känner att det ändå är jävligt vackert här i Sverige. En cyklar till affären, håret fladdrar som en strut bakåt och vinden är en befrielse mot ansiktet. En köper korv med bröd och grillar utomhus med en storfamilj. En bokar en biljett till en destination på en bucket-list, tar ett nattbad i havet och så börjar en förstå och känna att sorgen har övergått i tacksamhet. Och det är då som insikten slår ner, att det är just det här som gör det värt att leva och ta sig igenom de där katastroferna som händer, det där jävliga som också tillhör livet. För rätt vad det är så har en lyckats klättra upp igen och så står en där på toppen, alive and kickin´, och känner hur livet, hur euforin, sprätter genom kroppen. Då kan en sätta sig ner några minuter, dunka sig själv lätt på axeln och vara jävligt stolt över att en tog sig igenom och ut på andra sidan. Då kan självrespekten landa inuti och stanna där. 

Jag har en ganska lång bit till toppen kvar än men jag vet att jag en dag kommer stå där och blicka ut över världen igen. Alive and kickin´.

Vecka 16

Det var brutala tio dagar, de som gick. Jag har gått i chock, som i dvala, förvirrad i nuet och fast i dåtid. Jag har gjort helt knäppa saker som att vara på begravningsbyrå och ordna med kista, kläder till kroppen, transport till krematorium och urna. Jag har suttit med bouppteckning, deklaration och bankpapper och ringt mängder av samtal. Sagt att min man har avlidit och undrat vad fan det är jag säger. Att min man har avlidit. 

Vi har haft en ceremoni som var vacker och hemsk. Jag satt med känslan av att vilja ta honom i handen och gå hem igen under den mesta tiden. Gå hem, gå tillbaka, fortsätta framåt som vanligt. Jag fick tvinga mig till upprätt position, tvinga igång mina tankar, tvinga mig att formulera meningar och titta människor i ögonen. 

Det är så väldigt tomt inuti. Allt det som fylldes upp av honom står nu urholkat och innehållslös. Jag känner mig trasig, halv. Medmänsklighet, empati och kärlek har omslutit oss och fört oss en pytteliten bit framåt. Jag är så oerhört tacksam för alla människor som finns runt mig och barnen nu. De som håller oss flytande och visar oss att livet fortsätter. Jag somnade framför havet igår. Det var varmt och fiskmåsar cirkulerade ovanför. De bredde ut sina imponerande vingspann och jag undrade om du glidflyger där du är nu. Jag kan tänka mig att det är en härlig upplevelse. Saknar dig gör jag hela tiden. 

Vecka 15

Du är inte länge här. Du lyfte och lättade i onsdagskväll och jag hoppas att du flyger fri över himlen och mår bättre nu. Chocken la sig kall och orörlig som ett tungt block i bröstet dagarna efteråt. Känslorna låg orörliga som gjuten betong bakom revbenen. Idag är femte dagen utan dig. Femte dagen som änka. Min familj och mina vänner har slutit upp som en mur av kärlek tätt bakom ryggen på mig och barnen. Det är vackert att förstå att döden handlar så mycket om kärlek. 

Känslorna har långsamt, långsamt börjat röra på sig. Det som jag var mest rädd skulle hända har hänt och jag har påbörjat en mödosam vandring mot något annat. Jag är vilsen och trött och tacksam för varje dag som går. Varje timma som lägger rymd till det som hänt. 

Jag vet att den som känner sorg har känt kärlek, att sorgen är kärlekens pris. Om människan hade kunnat vrida tillbaka tiden och frågat mig om jag ville göra samma livsval igen hade jag gjort det utan att tveka. Valt dig.