Tankar

Vecka 29

Tiden rann ut innan vi var klara. Det kostade närmare tiotusen kronor att boka om biljetterna. Jag grämde mig över det en stund men sedan tänkte jag att om några veckor kommer jag knappt minnas de där pengarna. Däremot kommer jag för alltid minnas stunderna vi bytte till oss. 

Sanden är så varm att jag springer över stranden för att inte bränna fotsulorna. Palmbladen vajar i vinden och himlen är blå varje dag. Jag har köpt fem nya stenar och ett skrivblock. Det är så varmt att mitt ansikte är blött när vi går hemåt från stranden klockan halv sju på kvällen. Jag duschar kallt så fort jag stängt dörren till lägenheten. Sand och salt rinner ner i avloppet. Min hud har fått en ny nyans av brun och trots att jag är noga med solkräm så har jag ändå bränt bröstet och axlarna. Solen står rakt ovanför huvudet på dagarna. 

Jag hör vågorna rulla in över land. Sträcka sig framåt och sedan bölja tillbaka. Igen och igen och igen. Det ljudet är mitt bästa ljud. Varje dag ser jag havet. Jag sitter med korslagda ben och iakttar mina känslor som uppstår och förgås. De här flyktiga vibrationerna som förändras varje ögonblick. Jag trivs som bäst i det tillstånd av stillhet och upphöjdhet som följer när en slutat jaga känslor. När jag slutit ögonen och är där livet är. 

Tankar

Vecka 28

Jag har tagit flyget. Ja, jag har tagit flyget. Och jag har lika liten skyldighet att förklara varför som du har rätt att döma. Jag är i ett annat land när du läser det här. Ett varmare land. Ett land där jag känner mig mer hemma. Vi har hyrt en lägenhet i utkanten av en liten by med vindlande gator. Jag ska ligga vid poolen och läsa, simma i Atlantens vågor, äta vegansk mat på ställen jag googlat fram. Tidigt på mornarna, innan kaféerna och butikerna har öppnat, ska jag springa längs strandpromenaden. Andas rytmiskt och svettas. 

En gång i timman slår klockan på den vita kyrkan vid torget. Gamla människor kommer sitta på parkbänkar och le när jag går förbi. Jag ska dricka kaffe i den gamla stadskärnan och långsamt spankulera på smala gator. Doften från bagerier kommer förföriskt locka mig att stanna och handla. Lokala hantverkare kommer sälja saker till mig och frukten som handplockats på ön kommer smaka annorlunda och mycket. Runt mig kommer det talas på ett annat språk, jag ska lyssna och lära. Kanske slår en dröm in, kanske inte. 

Tankar

Vecka 27

Efterlängtad semester och ledigt efter många veckors hårt jobb. Första personen deckar i förkylning och feber redan andra dagen. Planerna spricker och vi planerar om. Långsamma dagar med snorpapper, lökkurer, hostattacker, varma drycker och filmtittande följer på varandra. Jag stannar hemma och roddar fältet. Måste aktivera mig för att få tiden att gå. Sorterar ut lådor i garaget, bekämpar ogräs på grusparkeringen, klipper ner buskar som växt sig för höga, bakar frallor, gör flädersaft, byter lakan, skrubbar rent i duschen, sorterar ut kläder, omplanterar aloevera-växter. Och så finns jag där för den sjuka så klart. Hela tiden. Langar in mat på bricka till sängen, kommer med te, baddar varm panna, kramas, lugnar, peppar, spelar skitgubbe när tristessen i vertikalläge bli för stor. Solen skiner utanför fönstret men jag är den enda som går ut. Feber i sol är inte så kul. 

Efter fem dagar är den ene frisk och exakt samtidigt insjuknar den andra. Min energi börjar ta slut. Jag har inte varit själv en sekund på över en vecka förutom två träningspass som jag hann med medan sjuklingen såg på film. Det är lite tid för den som är ensamvarg. De två senaste dagarna har dessutom hormonerna fått mitt inre att koka. De är inte nådiga vissa tider på månaden. Jag anstränger mig till det yttersta för att inte börja fräsa den sortens kommentarer som brukar komma av för lite tid ensam. Hostningarna från sjuksängarna ekar i mitt huvud. Det känns som att någon sitter innanför mitt skallben och hostar rakt mot hjärnan. Det gör ont i öronen. Jag orkar inte höra mer. 

I god tid innan det brister ger jag över stafettpinnen. Det är någon annans tur att leda flocken. Mina löparskor är lite för hårt knutna men jag orkar inte knyta om. Efter en kilometer har jag ändå glömt av det. Efter ytterligare sex kilometrar har huvudet aktivt slutat producera tankar. Jag saktar av farten och promenerar en mil och tittar på natur. Efter nästan tre timmar är jag trevlig igen och tillbaka hemma. I ensamheten har jag laddat om och fyllt på energi. Jag tar en snabb dusch, steker upp ett gäng pannkakor och lägger en hand på ännu en varm panna. 

Tankar

Tre saker

3 saker jag ser fram emot:

En upptäcksresa, morgonkaffet, vandra i Åkulla bokskog.

3 saker jag gillar

Banan, yoga, svett.

3 saker jag inte gillar

Gråbrun vinter, trångsynthet, köttproduktionen.

3 saker jag vill

Bo utomlands, vara frisk och hel, åka till Japan.

3 saker jag borde

Bo utomlands, måla om i hallen, laga mer varierad middag.

3 saker jag kan

Stå på huvudet, mönsterkonstruktion, massageterapi.

3 saker jag inte kan

Maskiner, gå ner i spagat, beskära fruktträd.

3 saker jag ofta pratar om

Lägenhet utomlands, ekonomi, mänskligt beteende.

3 saker jag önskar mig

Förutom det uppenbara svaret världsfred önskar jag mig mycket tid i en solstol vid en pool i ett varmt land, mycket böcker vid min sida, kallt dricksvatten och ekologiska paranötter. Det kanske blev mer än tre önskningar. A ja.

3 saker jag blir lugn av

Meditation, yoga, kvällar.

3 saker jag blir stressad av 

Mycket prat, människor som försöker dölja sin osäkerhet genom överlägsenhet, tidsbrist.

3 saker jag ska göra i veckan

Plocka jordgubbar på självplock, grilla på klotgrill, klippa jävligt stor gräsmatta.

3 saker jag drömde om som barn

Fred på jorden, att omfördela resurser så att inga barn behöver svälta, att bli världsmästare i längdhopp.

3 saker jag gör varje dag

Kollar väderprognosen, promenerar, dricker kaffe.

3 saker jag helst inte är utan

Min familj, träning, raggsockor.

Tankar

Vecka 26

Den enda bekräftelse som du egentligen behöver är den du ger dig själv. Att ständigt försöka imponera på andra för att få bekräftelse är lönlöst i längden. Det är nämligen ändå aldrig tillräckligt. När du fokuserar på att få bekräftelse utanför dig själv kommer du aldrig att vara nöjd inombords eller tillfreds med den bekräftelse du får mer än för en liten stund. Bekräftelsen du behöver är den inifrån dig själv och ingen annan kan ge dig det du behöver. Det du letar efter är ditt eget godkännande. 

Jag har mött vuxna människor som helt är beroende av andra människors bekräftelse för att känna sig bra och värdefulla. De här personerna behöver lära sig att acceptera sig som den de är, öva sig i att se värdet i sina egna åsikter och bedömningar och utveckla sin självkännedom. De behöver inse att det är betydligt viktigare vad de själva tycker om sig och sådant som rör dem än vad någon annan tycker. 

Älska dig själv för den fina människa som är du och allt det goda som du gör. Det är inte egoistiskt att uppskatta och bekräfta sig själv. Tvärtom är det snarare egoistiskt att kräva bekräftelse från sin omvärld. Nästa gång du försöker imponera på någon påminn dig då om vem du behöver bekräftelse från egentligen. 

Tankar

Vecka 25

Han skrattade och frågade om jag var beredd. Jag kunde se de flinande munnarna på tonårskillarna i gänget som stod bakom honom. Jag log lite osäkert åt de äldre eleverna innan jag svarade. På vad då? Beredd på vad då? För vad skulle jag annars svara på den ledande frågan. Beredd på min kuk, svarade han då och skrattet ekade i korridoren. Skrattet från sex tonårskillar som såg likadana ut. I jeans, luvtröja och kortklippta frisyrer. Jag var tolv år den dagen. Så nej, jag var inte ett dugg beredd på hans kuk. Jag var inte alls rustad för den sortens kränkande kommentarer. Jag var knappt medveten om vad en kränkning var för något. Men det kändes inte alls kul inuti. 

Idag går det enkelt att googla upp att att kränka någon är att behandla en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet. Synonymer till kränka är till exempel förödmjuka, skymfa och såra. Jag var tolv år gammal och sänkte huvudet. Jag skämdes. Egentligen skämdes jag i deras ställe, över att killarna i det här gänget var så korkade att de inte hade vett nog att skämmas själva. Jag vände mig om och gick långsamt därifrån. Det kokade inombords. Jag kände sådan vrede att kinderna hettade. Även det skrattade killgänget åt. För de trodde att jag var generad. Maktlösheten som jag kände när jag gick längs den vitmålade korridoren gjorde mig alldeles matt. Det var den maktlösheten som jag skulle kriga mot i resten av mitt liv. För det var antingen det eller att acceptera att jag som kvinna måste leva med vardagssexism. 

De vuxna sa att jag skulle strunta i kommentaren. Att det var ett pojkstreck, att tonårskillar är på det sättet. De vuxna till och med log och ruskade lite lätt på huvudet. Som om det var ett roligt skämt de utsatt mig för, de där tokiga charmiga grabbarna. Tonårskillarna fick ingen utskällning, de fick inte ens en tillsägelse. Testosteronet som tydligen pumpade i deras kroppar användes som ursäkt till trakasserier, nedsättande kommentarer, sexism, våld, stökighet, platstagande och aggressioner. Av vuxna människor. Genom alla mina skolår. Jag funderade ganska länge på vad som skulle hända om jag frågade en tre år yngre pojke i skolan om han var beredd på min fitta. Det var frestande att testa, bara för att jämföra följderna, men jag kunde ganska tydligt se ett samtal till mina föräldrar framför mig. Jag kunde snabbt förnimma deras besvikna ansikten och då var det lätt att hålla munnen stängd. Det var inte heller särskilt svårt att tänka sig att den lille pojken skulle känna sig olustig. I sex år efter den dagen undvek jag att gå själv genom skolkorridorerna. Det var först under tredje året på gymnasiet som jag kände mig trygg nog att sträcka på ryggen och titta människor jag mötte i ögonen igen.  

Tankar

Vecka 24

Det blåste så kallt att jag till slut började skratta. Regnet vräkte ner i sidled och mina ljusa jeans blev en nyans mörkare. Du tittade storögt på mig och började skratta du också där vi sicksackade mellan vattenpölarna på den dystra parkeringen. Himlen hängde hotfull ovanför som en annalkande apokalyps. Karuselldörrarna stannade när vi skyndade oss att söka skydd. Vi ryckte på axlarna och låtsades att det inte var vi som gått för nära glaspartiet. Du log mot mig och sa att om fyra månader kommer vi gå i shorts och linne och dränka vinterhumöret med solsken. 

Vi handlade alldeles för mycket den dagen. Köpte allt vi var sugna på, allt vi behövde och en del som vi i stunden tänkte att vi behövde men som vi senare kom på att vi faktiskt inte hade behövt. Vi var lite väl högljudda i affären. Flamsade lite väl mycket, skrattade lite väl högt. Det tog oss nästan två timmar att handla färdigt trots att affären var ganska liten. Du lusläste på förpackningarna i jakt efter rätt ingredienser och jag stod så länge vid vissa hyllor att jag började tänka på annat. Kassörskan undrade om vi behövde hjälp när du använde scannern som mikrofon i några sekunder. Jag bad om ursäkt och lekte vuxen. 

Vindrutetorkarna jobbade frenetiskt på hemvägen. Jag körde extra långsamt när regnet studsade mot vägbanan. Du spelade din favoritlåt på repeat hela vägen hem. Mina byxor var blöta i flera timmar innan jag till slut bytte om. Du sa att du längtade bort och jag undrade som vanligt varför jag fortfarande var kvar. 

Idag är det nästan trettio grader varmt. Jag ligger på bryggan och min hud är precis lagom tempererad. Träet knakar mot metallfästena när vattnet rör sig. Eller om det är metallen som knakar mot träet. Du skriker högt när ditt huvud kommer upp ovanför ytan. Det är inga ord som lämnar din mun, bara ett djuriskt läte i en ljus tonart. Det låter som lycka. Jag rycker till när kalla vattendroppar, som flyger genom luften från dina rörelser, nuddar min kropp. Vattnet är endast sexton grader varmt men livet är ändå helt perfekt i den här stunden.