Kategoriarkiv: Tankar

Vecka 8

Hej alla med ångest. Vet ni att ångest är en naturlig reaktion och bara för att du lider av det betyder det inte att det är något fel på dig. De symtom du upplever beror på att kroppen reagerar på att något verkar hotfullt. Kroppen gör sig då redo att hantera situationen genom att öka mängden adrenalin och andra stresshormoner i blodet. Musklerna spänns, hjärtat börjar slå snabbare och andningen blir intensivare. 

Ångest är inte farligt även fast det känns så obehagligt. Lär dig att stanna kvar i din ångest och undersök den. Andas djupt och långsamt. När du tillåter dig att känna ångest och accepterar att den är där så minskar den av sig själv efter en stund. Alla känslor är tillfälliga. Din kropp reagerar rätt, fast i fel situation. Fortsätt att andas djupt och långsamt. Andas ut längre än du brukar. Då aktiveras nämligen ditt parasympatiska nervsystem som är den delen av nervsystemet som gör att du blir lugnare. Det blir bättre. Håll ut och fortsätt framåt. 

Vecka 7

Jag blev sjuk igen. Förkylningen smög sig på långsamt men till slut var det inte läge att gå och jobba längre. Näsan rinner hela tiden och jag har börjat få en rätt svår hosta som känns i bröstet. Slemhinnorna i min näsa verkar vara väldigt irriterade och producerar nasalt mucus, så kallat snor, i enorma mängder. Ja, det är lite jobbigt men jag får komma ihåg att snoret faktiskt har en viktig funktion. Nämligen att transportera bort föroreningar, bakterier, döda, vita blodkroppar samt att skydda slemhinnorna från att torka ut. 

Jag har verkligen ansträngt mig för att tänka positivt i snart ett halvår. Det tar på krafterna att hela tiden vara optimistisk när en är missnöjd med den plats som en befinner sig på. Hade jag kunnat förflytta mig framåt fem månader i tiden hade jag gjort det med en gång. Jag har svårt för att uthärda ett arbete jag vantrivs på. Ett arbete som känns meningslöst att utföra. Ett arbete som gör mig sjuk hela tiden. Det är svårt att stå ut när en inte står ut, så att säga. 

Förkylningen har fått mig att stanna inomhus i flera dagar. Tiden har förflutit medan jag har fördrivit den. Jag har tänkt en del på vår livssituation och kommit på rätt så radikala, vänstersinnade idéer för att ta oss framåt. Jag har läst ut en pocketbok som var tjock och bra. Jag har sovit och ätit linschips. Jag har druckit kaffe, varm choklad, äpplejuice och Dr Pepper. Jag har ätit limpmackor med olika pålägg och känt mig ledsen. Det blir väl så när en går och jobbar med en klump i magen och avstängda känslor. Det blir tårar och sjukdom till slut. Trycket i bröstet har i alla fall lossnat och jag börjar misstänka att det är dags att kasta in handduken. Om jag orkar ska jag gå ut och hämta in en pinne idag för att göra ett konstverk som finns i mitt huvud. 

Vecka 6

Hon stod med sitt lugn och såg mig rätt i ögonen. Jag tänkte att jag skulle säga något, tacka för senast, säga att hon gjorde ett bra jobb. Men jag svarade bara kort på frågan hon ställde. Jag kunde inte röra mig så nära det som hänt. Jag tänkte att om jag säger något, om tryggheten vi kände när det var hon som mötte oss på intensiven, så kanske jag bryter i hop. Fast jag inte ens är ledsen längre. Fast alla tusen dagar som gått har fått mig på rätt kurs igen. 

Om jag hade tagit bladet från munnen hade jag sagt att jag alltid kommer att vara henne tacksam. För att hon höll den jag älskar i handen på natten när jag utmattad åkte hem och sov, för att hon gav mina barn isglass när livet höll på att rasa, för att hon tog ansvaret och lät mig släppa det en stund, för att hennes hjärta var på rätt plats och för att hon släppte ut oss i natten och fick oss att känna tillit när livet och döden stod så tätt ihop. 

Vecka 5

Du vandrar ensam i bergen och kommer fram till en sjö som är så ren och klar att du kan se botten. Du hör träden i vinden och vattnet som kluckar tyst mot strandkanten. När du långsamt vadar ut på de hala stenarna ligger dina kläder i en slarvig hög på en stor sten. Du är naken på jorden. 

Raklång på rygg ligger du sedan och flyter. Vattnet omsluter dig och du känner vinden som en öm smekning över huden. Kroppen är över och under ytan, bär sig själv i vattnet med positiv flytkraft. Trädens gren- och lövverk rör sig i en långsam dans där uppe i himlen. Vattnet är lagom svalkande. Alla ljud är dova och har en behaglig klang här. Inga ord hörs. Inga vassa ljud som skär sönder tystnaden och friden. Bara naturens milda viskningar när du är luft och vatten. Bär den bilden som en symbol för ett stillat sinne. 

Vecka 4

Jag läste något som chockerade mig. Jag läste det förbjudna. Att depression och ångest är ett skamligt och självupptaget tillstånd. Jag hade aldrig hört någon tala om psykisk ohälsa på det sättet innan. Det lät så hårt och brutalt men jag tänkte att det ändå ligger lite i det forskaren i psykologi skrev. Fast det är så förbjudet område att kritisera. Fast alla som gör det kommer att få skit. Missförstå mig inte, eller förresten gör det om du vill. Det är så lätt att tro att hela livet, hela tiden kretsar kring en själv. 

Forskaren rekommenderade alla med ångest och depression att frigöra sig från myten om någon individuell obalans i hjärnan, serotoninbrist, whatever och försöka att inte fokusera för mycket på sig själv, sina problem, sin barndom, de som varit elaka, de hemskheter en själv begått och så vidare. Istället förespråkade han att återkoppla, återknyta till gemenskapen, till något mer än du själv. 

Jag satt tyst en lång stund efter det att jag hade läst färdigt texten. Trycket i bröstet var påtagligt och jag var träffad. Mina ben var korslagda i soffan och blicken vilade på mina ägor utanför fönstret. Naturen var en tavla i grå och bruna toner. Inte särskilt vacker. Mörkret var snart på intågande igen trots att det bara var tidig eftermiddag. Den hårda knuten i höjd med bröstbenet kändes högst olustig. Jag satt stilla och tänkte att jag verkligen borde sluta sitta med tunnelseende och tycka så förbannat synd om mig själv. Jag tänkte att vägen ut kanske är att ta några steg utanför mig själv och ha mer helikopterperspektiv på mitt liv.

Vecka 3

Det senaste har jag ansträngt mig mycket för att få trycket i bröstet att lätta, ätit vegansk kebab, funderat på att avsluta mitt konto på Facebook, gjort en drömfångare som blev fin, sett på expeditionen på 4play, varit trött på att alltid vara den som klarar allt, sålt saker vi inte har använt på länge på Tradera, rensat ut för vad komma skall, älskat ljusslingorna i huset, spelat hasty patience och haft vinnarskalle, promenerat en timma om dagen, kommit på mig själv med att vara trött på att se sjön som är så vacker men som jag har sett i sex år nu, förbannat att jag fick en till vinter i mörka landet, laddat batterierna, bett om hjälp, druckit för mycket kaffe, börjat styrketräna, avföljt, smort in hälarna med kokosolja, försökt skänka ett piano, planerat en resa hem.

Vecka 2

Ett sista kippande andetag och så övergick 2019 i 2020. Jag skålade alkoholfritt för tionde året i rad och det gick bra. Alldeles utmärkt faktiskt. Alkohol är sällan lösningen. Jag gillar inte berusade människor. Jorden smällde högt när klockan slog men himlen förblev mörk här ute. Det fanns ingen fest jag hellre hade velat gå på än den fest det är att stanna hemma. Vi spelade favoritlåtar och kort tills klockan slog tolv. Jag hade inte någon direkt lust att summera året som gått fast jag gjorde det lite kvickt ändå och insåg att tre fjärdedelar faktiskt varit riktigt bra. Det var bara det sista kvartalet som kvalade ut. Fast hur summerar en ett år egentligen? Är det i platser, framgångar, saker och upplevelser eller är det i allt däremellan. Alla de dagar som kom och gick och inget särskilt hände mer än att en knegade på och det blev nästa dag.

Så hur var mitt år egentligen? Ja, det var högt och lågt. Det var drömmar som uppfylldes och drömmar som krossades. Det var lyckoskrik över trädgården och det var tårar hopsjunken på golvet. Det var idealiserat och oflitrerat, lugnt och kalabalikartat, njutbart och smärtsamt. Ungefär så som de flesta åren är. Ungefär så som livet är. Men nu är det tack och adjö till 2019. Bye bye, vi ses aldrig mer igen. Nu är det dags för nya mål och nya tag och full fart framåt fast kanske ändå inte full fart utan mer lagom fart. Jag ska starta upp nya projekt och bli bättre på att skratta motgångarna i ansiktet. 

Vecka 1

Det händer relativt ofta att människor förknippar min önskan att förverkliga en dröm eller vilja att uppnå ett mål som synonymt med flykt från min nuvarande livssituation eller med missnöje. Det stämmer inte. Att förverkliga drömmar är för mig ett sätt att fortsätta leva, att inte stagnera och slöa till. Det har ingenting med flykt att göra. Det går ändå aldrig att fly från sig själv.

Jag strävar inte efter att bli en människa som stannar. Jag välkomnar alltid rastlösheten när den kommer sättande inuti och utmanar mig. Jag älskar den. När den kommer händer det saker. Rastlösheten är det hjälpmedel jag behöver för att driva mig själv framåt. För mig finns det inget dåligt med den. Det är den som tar mig ut på resor runt om i världen, det är den som får mig att starta upp projekt, säga upp mig från tråkiga jobb och byta riktning. Rastlösheten är det perfekta verktyget, den går hand i hand med drivet framåt som pulserar i mig när jag är på g. Att känna tacksamhet över det en har utesluter inte att en samtidigt kan ha en vilja om att förverkliga sina drömmar. Det kallas multi-fucking-tasking. Vad drömmer du om?

Vecka 52

Det gick ganska länge. Men så klart inte hela vägen. Det gör ju sällan det när pressen blir outhärdlig. Jag fick feber i början på förra veckan och näsan började rinna i ett. Orken försvann på kort tid och jag fick ringa mig in sjuk. Det var en upplevelse i sig. Att anmäla sig sjuk. Det har hänt mig bara två gånger innan i vuxen ålder och då har jag ändå nästan jämt jobbat. När du vårdar en anhörig ringer du inte in sjuk. Då går du upp och jobbar ändå. Genom feberdimma och kräkattacker, genom förkylningsvirus, influensor och skadade lemmar. Det finns alltid någon som är sjukare än du och det finns ingen vikarie som kommer och gör jobbet. 

Jag har legat på soffan i flera dagar och bara gått upp för att utföra det ytterst nödvändiga. Jag har sett på serier och dokumentärer till förbannelse. På tredje dagen gick jag ut i regnet och började gråta när jag kände de kalla dropparna och vinden mot mina kinder. Jag hade saknat det. Den friska luften och naturen. Men jag var så svag att jag fick vända hemåt nästan med en gång. Jag orkade inte ens ner till brevlådan. Mina tårar rinner alltid när jag är sjuk. Den styrka som jag vanligtvis bär bryts ner av feber, värk i kroppen och förkylning. Livet stannar upp när jag ligger stilla och reflekterar. Jag känner tacksamhet och vördnad inför livet. Och den här gången även viss förvirring. Tårarna rinner för lite allt möjligt. 

På sjätte dagen uppstånden igen ifrån soffan. Jag begav mig motvilligt upp i karusellen för att handla mat inför julledigheten. Det var ganska så hysteriskt där ute, milt uttryckt. Stressen låg som en tickande bomb hos en del människor. Jag blev påkörd bakifrån av en kundvagn i trängseln och personen som körde verkade uppriktigt tycka att det var mitt eget fel. Det är vad stress gör med människor. Jag valde att inte låta den uteblivna ursäkten förstöra min dag och skrattade istället med mitt sällskap. Såret på hälen kommer nog ha fått skorpa på julafton. Nu är allt kirrat och klart och ambitionerna är som vanligt sänkta inför helgdagarna. Det är så vi jobbar här. Vi tar det inte så allvarligt. Jag är redo att ta mig an ännu en vit jul. Gör det du också. 

Vecka 51

Det har regnat hela helgen och jag har skyfflat grus i för många timmar. Svetten och dropparna från himlen blandades i mitt ansikte tillsammans med en grå sörja från gruset, som hamnade på kinderna när jag strök bort irriterande hårtestar. Mina byxor blev förstörda och skorna också. Jackan blev genomblöt och smutsig och mina händer fick köttiga sår. Jag tänkte vid några tillfällen på att jag inte är en stor muskulös man gjord för den här typen av arbete. Grus är tungt. Mina armar tog slut efter tre timmar och ryggen fick vad den tålde. Jag uppfann en hävstång av spaden stödd mot mitt ena lår till slut för att kunna använda mindre muskelstyrka och ändå få i gruset i skottkärran. Jag kände mig smart och nöjd när jag skyfflade stora lass med en av de fem enkla maskinerna. 

Det är med ett slags ursinne i kroppen som jag utför den här typen av arbete och jag kan inte bestämma mig för om jag älskar det eller hatar det. Jag jobbar med en intensitet och snabbhet som är överdriven och jag tar alltid i mer än vad jag egentligen orkar. Jag har längtat efter det här gruset i två års tid så det var med tudelade känslor jag arbetade. En skottkärra full med grus är jävligt tung. Jag har styrketränat många timmar den här helgen. Dragit den där förbannade kärran framåt och bakåt på ett hjul utan luft. Gjort sjukt många squats, pressat armmuskler och rotatorkuffen till max, kört hårda rygg- och benpass. 

Jag svor några gånger rakt ut i luften. Det var ändå ingen annan där. Bara naturen som hängde sorglös runt omkring och som vanligt hade stort överseende med mig som flåsade runt. Jag tänkte för mig själv att jag är färdig här. Att jag inte vill längre. Att gruset är som finalen på de här åren. Men mest av allt tänkte jag inte alls. Jag jobbade på autopilot. Grävde femton spadtag, drog kärran på trög mark, hällde ut på ny plats, krattade, drog en lätt kärra tillbaka och började om från början med femton nya spadtag. Mitt hjärta slog hårt i bröstet och jag drack tre liter vatten. Under middagen åt jag som en riktig byggare.