Kategoriarkiv: Tankar

Vecka 38

Jag tycker att det är viktigt att då och då stanna upp och se på livet. Regelbundet har jag möte med mig själv för att stämma av hur det går. Håller jag en bra riktning? Leder den mig dit jag vill? Har jag roligt under tiden? Gör jag det jag vill göra?

Jag brukar coacha mig själv till framgång. Ett framgångsrikt liv för mig är ett liv där jag har plats för mina innersta känslor, där jag har tid för det jag gillar att göra, tid för människor jag älskar och ett arbete som ger mig glädje. Att göra en klassisk karriär har aldrig varit något som lockat mig. Jag tycker inte alls att det verkar roligt. Mest bara stressigt faktiskt.

Att välja en alternativ livsstil är stundtals utmanande. Ibland försöker jag påminna mig själv om att det inte alltid handlar om att kämpa hårdare utan ibland om att göra det smartare. Ibland påminner jag mig själv om att jag, när jag står vid ett vägskäl, inte kan gå åt båda hållen samtidigt. Jag försöker ha i minnet att vissa gånger i livet måste jag stänga en dörr för att kunna öppna en ny. Jag har lärt mig att det ibland är nödvändigt att stänga en dörr och göra ett avslut innan det går att hitta nästa dörr.

Se över ditt liv med lite perspektiv med jämna mellanrum så att du inte fastnar. Vad är din position just nu? Vad kan du göra för att öka din energi? Äger du ditt liv eller gör någon annan det? I vilken riktning vill du gå? Vad behöver du göra som ett första steg för att nå din dröm?

Vecka 37

Det känns i själen att det här är rätt, att det blivit som det skulle bli. Det var ju bestämt sedan lång tid tillbaka. Det var det här vi valde. I livet mellan liven. 

Du sa många gånger till mig att du var nöjd. Du sa att du hade haft ett bra liv. Att du hade gjort det du ville göra, sett det du ville se, uträttat det du skulle. Jag vet att du kände dig färdig här. Att det var dags att färdas vidare till något nytt. Bli vägledd de sista stegen ut ur livet och in i fortsättningen. 

Det är tydligt för mig så här i efterhand att du trädde in i livets slutskede. Den fas då kroppen inte orkar längre och själen är färdig med sina uppgifter. Livet och döden blir mindre allvarligt när en inser att den sista perioden också innefattar en början.

Jag har känt att den sorg du känner där du är nu inte yttrar sig på samma sätt som sorg i jordelivet. Istället för tårar och förtvivlan är din sorg fylld av insikter och acceptans över vad du har fått genomgå och vad du tillfogat andra. Min sorg har övergått i tacksamhet. Tiden har transformerat känslorna i rätt riktning och insikten om vad allt det här är har vaknat igen. 

Vecka 36

Du ställer dig lite för nära. Bara några millimeter in på mitt område. Luften är intensiv. Utanför dånar havet. Vinden driver upp vita gäss på vågorna. Regnet har öst ner hela förmiddagen. Jag sicksackade mellan pölarna på vägen hit och mitt plattade hår blev lockigt igen. 

Din blick är djup när den möter min. Jag låter den tränga igenom en bit in. Tänker att det inte kan skada att bli berörd. Åskan hänger i luften. Himlen har mörknat och mörket driver fort i olika nyanser ovanför. Elektriska urladdningar i jordens atmosfär. Det är inte allvarligt. Jag är oseriös. Det är du också. Vi skrattar åt magnetismen. Åt kemin. Jag känner mig lättad inuti. Blixtrande ljus och mullrande ljud. Jag går åt mitt håll. Du går åt ditt. 

Vecka 35

Det finns så många saker jag hade kunnat oroa mig för just nu. Ensamhet, pengar, försörjningsplikt, framtid, föräldraskap, amorteringar, boende, en sköldkörtel, jobb och så vidare. Att känna oro ibland är fullt naturligt. Oro är inte bara dåligt. Det är en naturlig reaktion som kan hjälpa en att förbereda sig för utmaningar eller undvika risker. Genom att identifiera annalkande faror kan en i bästa fall undvika dem. Oron kan också hjälpa en att förbereda sig mentalt inför en uppgift eller en prestation. Det är när oron pågår för mycket och/eller under längre tid och den börjar gå ut över ens vardag som den blir kass. 

Jag är i grunden en människa som inte är så ängslig, som inte oroar sig i onödan. Den senaste tiden har livet testat mig. Jag blev änka, arbetslös och ensamstående förälder från en sekund till en annan. Det kallar jag utmaning.

Jag har känt mer oro än vanligt det senaste och har fått träna på att känna tillit till livet. För att få kontroll på oron har jag precis som vid kognitiv beteendeterapi utsatt mig för den. Jag har konfronterar mina orostankar. Beskrivit dem för mig själv, dragit runt dem aktivt några varv i huvudet, känt vad de gjort med kroppen och sedan låtit dem lätta när de sagt sitt. 

Brottas du med orostankar? En bra teknik är att samla oron till en viss tid och plats på dagen. Sätt dig ner och tillåt oron att komma. Sortera ut vad som är vad. Vilka tankar är problem som faktiskt existerar på riktigt och vilka är bara katastroftankar du tänker på grund av låg självkänsla till exempel. Försök att hitta konstruktiva lösningar på dina problem. 

Vi föds med olika grader av känslighet. Har du dessutom vuxit upp med ängsliga och överbeskyddande föräldrar kan det bidra till att du lättare utvecklar oro. Det finns fin hjälp att få några telefonsamtal bort om din oro är svårhanterlig. Ta den hjälpen om du inte mår bra. Ta hand om dig. 

Vecka 34

Det är tid att lyssna inåt. Istället för att tänka efter och fundera i mängder av dagar. Istället för att bolla saker med andra fram och tillbaka för att komma på svaren. Vänd dig inåt. Vänd hem. 

Du är din egen vägledare, det är du som bäst vet vad som är rätt för dig. Men du måste hitta svaren där inne och du måste ta dig tid att hitta in. Ge dig själv andrum. 

Det är när du når dit in som du kan ta till dig av det du redan vet, de insikter du redan har, det som ligger där och väntar på att bli använt. Det är då din återhämtning blir din viktigaste punkt på att-göra-listan. När du inser att vissa saker är det endast du som har svaret på. 

Vecka 33

Min tanke med de här veckovisa texterna var från början att peppa och inspirera. De senaste fyra månaderna har det blivit någon form av sorgeföljetong som jag i och för sig vet har uppskattats men nu känner jag att det får vara nog på ett tag. Jag behöver byta fokus. Jag behöver peppa mig själv med andra saker. Tack för att du har läst och reagerat. Det betyder mycket för mig.

Jag kommer inte att sörja för evigt. Det skulle vara outhärdligt. Jag är fast besluten att ordna mitt liv så som jag vill ha det. Fast besluten att bli glad och lycklig igen. Det betyder inte att min sorg har varit mindre än andras eller att det har gått lätt att mista. Det har varit överjävligt. 

Jag har börjat smida nya planer. Det betyder inte att min kärlek till Martin har gått över eller att jag har slutat älska. Det betyder att jag tar hand om mig själv, att jag vet vad jag är värd. 

Jag kommer ta mig vidare. Jag kommer leva runt. Jag kommer ta vara på min tid här, mina återstående år i det här livet. För mig vore det ett misslyckande att fastna i sorgen, fastna i förlusten, fastna i bitterhet, fastna i en roll. Det skulle vara att slarva bort mitt liv. Jag kommer ta med mig allt som jag har lärt mig de senaste månaderna, bära det respektfullt men inte låta det hindra mig från att leva mitt liv. Jag är ju stationerad här på Tellus just nu och jag kommer göra det bästa av situationen. Som en alltid bör göra.  

Vecka 32

Det ser ut som att livet ordnar upp sig bit för bit. Jag har börjat hysa tillit till framtiden. Min livskamrat tog steget ut i det oändliga och jag har insett att allt vi byggt ihop växer vidare. Det är en så himla fin tröst. Att det vi sått fortsätter blomma. Att det vi kämpat för fortsätter leva. Jag är så oerhört tacksam. 

Veckorna som gått sedan början på april har omvandlat chocken och den akuta sorgen till tacksamhet och respekt. Efter några hemska månader har tyngden lättat. Sorgen skalade av mina skyddslager och jag stod naken och darrade ända längst där inne. Jag uthärdade mängder av dagar som var vidriga. Jag stod pall. Sparade inte på känslorna, stängde dem inte inne, störtdök i sorgens virrvarr av känslor. Jag tänkte flera gånger att allt jag känner nu slipper jag känna sedan, van vid att ta tjuren vid hornen. Gå all in. 

Nu mår jag mycket bättre. Jag är inte längre slagen av trötthet och gråten har stillat sig. En fascination inför livet börjar åter pulsera i mig. Jag ser fram emot hösten och framtiden. Att hantera döden av min man har till slut inte bara blivit en sorglig upplevelse. Det har också resulterat i en spirituellt upplysande fas i mitt liv som jag känner tacksamhet och vördnad inför. Jag är så oändligt glad över tiden jag fick men honom. 

Vecka 31

Det kändes som att jag hade varit utomlands i ett halvår när jag kom hem efter trettio dagar. Förflyttningen från en plats till den andra gick så snabbt att huvudet inte riktigt hängde med. Väl i Sverige hamnade jag i eufori, som jag nästan alltid gör när jag anländer till nya platser. Ombyte är min räddning. 

Saker jag noterade när jag kom hem:

  1. Att det var en extrem lyx att kunna dricka vatten direkt från kranen.
  2. Att det kändes helt sjukt att vi hade så himla mycket porslin i köksskåpen.
  3. Att det kändes konstigt att ställa ner odiskade tallrikar och glas i en diskmaskin och sedan bara lämna köket. 
  4. Att jag hade femton långärmade tröjor i byrån.
  5. Att vår lägenhet kändes exklusiv. 
  6. Att 85 kvm är mycket yta för tre personer. 
  7. Att det var skönt att inte komma hem till ett jobb som pågår 24h/dygn fast en bara får betalt för 6 1/2. 
  8. Att jag inte hade saknat kaffemjölken så mycket som jag trodde att jag hade. 
  9. Att en längtan hem ibland egentligen bara är en längtan bort. 
  10. Att Sverige är helt grönt.
  11. Att den svala luften var skön att andas. 
  12. Att jag älskar min storfamilj och att vi behöver dem.

Jag ska vara ledig en vecka till och sedan börjar jag ett nytt jobb på ett hotell som jag gillar. Hösten, jag är redo. 

Vecka 30

Det har hänt en del saker i mitt liv som har gjort att jag stundtals har formats.  En viktig insikt som jag har nått är att min historia inte behöver förfölja mig genom hela livet. Det behöver inte din heller. 

Du väljer själv vad som ska definiera dig. 

Tänk att de tråkigheter som du har varit med om inte ska förstöra resten av ditt liv. Du är inte dömd att leva ett kasst liv bara för att det har hänt saker längs vägen. Släpp taget om sårade känslor. Släpp taget om sorgen. Släpp taget om skuld och skam. 

Framtiden, den väljer du själv hur den ska bli. Skriv den så som du vill ha den.

Vecka 29

Varje dag som går sedan du försvann är också en dag då du inte återvänder. En skulle kunna tro att en får dispens från livet när ens värld krossas. Men livet runt omkring fortsätter dessvärre som vanligt. Det finns en hyra och en massa annat att betala, mat som ska köpas, jobb som ska skötas, barn som ska tas omhand. Ett delat ansvar har blivit mitt eget. Jag står själv med allt vi byggt ihop och ska förvalta det vidare. Jag ljuger inte om jag säger att jag är vilsen. 

Varje dag som går är en dag till. Tillvaron har klyvts i ett före och ett efter. När vi går genom vår livs kris, när vi behöver dig som mest, som aldrig förr, är du inte här. Jag ska guida våra barn genom deras livs största sorg när jag själv samtidigt befinner mig i den. Timmarna har gått, bildat dagar, bildat veckor, bildat hela månader. Jag har blivit en människa som mäter tid. 

Människan är ett vanedjur. Långsamt har vi börjat anpassa oss till allt det nya. Vi har blivit födda till ett nytt liv, så känns det. Det är inte så enkelt som att bara fortsätta framåt. En hel del saker måste vi börja om med, på ett nytt sätt. Utan dig. Det kändes som att den fästning som var vårt livsverk blev raserad på bara några få timmar. Du var nog också chockad över hur snabbt allt blev nytt. Nu ska vi vänja oss vid att du är där, här. Nu måste vi bygga upp igen, fortsätta skapa, fortsätta själva. Jag litar ändå på att livet kommer att lägga allt till rätta på sikt. Vad ska jag annars göra.