Kategoriarkiv: Tankar

Vecka 9

Svenskar ligger i topp på listan i hela världen när det gäller konsumtion av smågodis. Det är ingen hemlighet att jag har dragit min beskärda del till den statistiken. Det dåliga här är att cancer livnär sig på socker och flera forskningar har visat att för höga blodsockernivåer ökar risken att dö i cancer. Det vill jag inte.

Det finns människor som är ovanligt känsliga för vad de stoppar i sig. De reagerar mer än andra på mediciner, droger och viss sorts föda, särskilt socker och andra snabba kolhydrater. De här personerna har en medfödd annorlunda hjärnkemi som gör att deras kroppar reagerar med en stark frisättning av signalsubstanser. Den som är känslig för socker och blir beroende av det kan inte skilja på hunger och sug. Socker, speciellt i kombination med fett som exempelvis i choklad och kakor, är väldigt beroendeframkallande. Intaget ger inte bara mättnad, det ger även ett fysiskt och psykiskt välbefinnande. Och den känslan vill vi åt igen och igen. Det har ingenting med dålig karaktär att göra. Sötsuget handlar om hjärnans kemi.

Kombinationen socker-fett ger ett enormt sötsug och socker fungerar som en drog för belöningssystemet i hjärnan. Men det är inte kört för alla som är sockerberoende. En person med den här sortens hjärnkemi kan lära sig att själv stabilisera nivåerna av blodsocker och signalsubstanser i kroppen. Basen är vanlig mat, men rätt sorts mat. Sedan jag uteslöt vitt bröd, vit pasta, vitt ris och i stor utsträckning socker och vetemjöl ur min kost har mitt sötsug sjunkit radikalt. Jag jagar inte socker och snabba kolhydrater längre. Jag vågar nästan påstå att jag har fått kontroll på intaget. 

Vecka 8

Allt stannade av. Jag fick lägga min strävan åt sidan och sköta om igen. Det händer mig inte allt för sällan. Att jag måste pausa mitt för att hinna med. Att jag måste finnas där. Jag har torkat kräk och passat upp. Baddat panna och strukit hud under natten. 

Det gjorde inte så mycket att jag fick skjuta på mina åtaganden några dagar. Jag passade på att läsa ut två böcker, sitta framför en öppen spis och varva ner. Jag fick avboka en provtagning och boka in en annan. Jag har tvättat, torkat, trugat, strukit träningspass och stannat inne. Det är bättre att gilla läget och inte stressa upp när en faktiskt oväntat fick tid till att stressa ner. Också.

Jag är van vid att det mesta hänger på mig. Van vid att inte kunna byta av eller lämna över när jag är trött, van vid att fixa allt själv. All markservice plus allt oförutsett som alltid inträffar i livet. I familjelivet. Jag har lärt mig strategier för att orka igenom och hålla ut. Det händer att jag planerar veckan men jag vet alltid om att vilken dag som helst kan vara den dagen då jag ändå måste strukturera om uppgifterna. Det är därför jag nästan alltid tar mig an livet på uppstuds. Rätt ner i marken på morgonen, sedan högt upp i luften. 

Vecka 7

Det här med att ha alla hemma hela dagarna har verkligen utmanat mitt sätt att ladda energi. Distansstudier på ungdomar och distansarbete på vuxna har inte gett många minuter till återhämtning i tystnad. Jag har fått be om stunder där jag kan vara själv, då jag kan sitta vid köksbordet med en kaffe framför mig som mitt enda sällskap. Stunder då jag inte behöver vara där för någon, då jag inte behöver uttala några ord under en period, då tankarna kan sväva i fritt fall. Det är då mina energidepåer laddas upp på nytt. Jag har svårt att återhämta mig när det låter hela tiden. 

Det har funnits långa perioder då det har varit mysigt att ha alla hemma, samlade framför lägerelden och det har fungerat fint när jag inte behöver prestera, när jag kan glida runt en dag eller två och göra vad som helst. Det är när jag behöver leverera svar på invecklade frågor, skriva utmanande inlämningar eller planera jobb som det blir problem. Jag har blivit avbruten en gång i halvtimman av någon som har rast, någon som behöver hjälp, någon som ska äta där jag har tillfälligt kontor. För att fokusera bra på mina uppgifter behöver jag en plats med minimalt med yttre störningsmoment, annars tappar jag tråden, flowet, och måste ständigt börja om. Starta på nytt med att hitta in till den där platsen där sakerna händer. Jag har känt stress, jag har känt lite ångest, den där blandningen när det trycker lite olustigt i bröstet av att alltid sätta sig själv och sitt i sista hand. Det är ohållbart i längden, jag börjar skrika inuti. Och att promenera hela tiden för att få tyst i huvudet och ensamtid gör inte att något jobb blir utfört direkt. Jag saknar min egen värld, där jag kan sitta ostörd i timmar och göra mitt. 

Men så ska en vara tacksam över allt en har hela tiden. Nöja sig, inte klaga, uppskatta. Vara en skön person som inte gnäller. Men ändå. En kvart måste en väl få uttrycka sitt missnöje ändå. Vrida om sin frustration ett varv så att den inte fastnar och stagnerar. Jämra sig, oja sig, knorra åt den jävla tiden vi lever i just nu som ändå på det stora hela är ganska så trivsam. 

Vecka 6

Jag är tvilling, ett lufttecken. Faktiskt det mest typiska lufttecknet. Luft, den gasblandning som finns överallt omkring oss i jordens atmosfär. Det som vi behöver för att kunna andas. Personer födda i lufttecken sägs ha ett sangviniskt temperament. Livligt, växlande, sorglöst. Luftelementet står för våra tankar och vår kreativitet. Luft är kraftfullt och inte så lätt att styra. Att vara ett lufttecken innebär ofta ett sökande efter svar på existentiella och andliga frågor. Lufttecken jobbar ofta med sig själva, är nyskapade och har lätt för att kommunicera med andra människor. Jag har en hel del luftmänniskor runt mig. Vågar, Vattumän, Tvillingar. Det är skönt. Jag gillar att ha det mesta i luften. En behöver inte tro på astrologi för att tro eller veta att olika människor dras till olika element. Eller är sammanbundna med dem. De flesta människorna domineras tydligt av ett av de fyra elementen. Det behöver inte vara något mer med den saken. Men det kan vara det. 

Vecka 5

Jag hörde vinden vina utanför terassdörrarna och dra med sig uppblåsbara flytmadrasser till oväntade ställen. Portarna blåste fram och tillbaka och gav ifrån sig höga smällar. Här och var på marken hade det bildats mindre sjöar av allt regnvatten som fortsatte lodrätt ner. Jag gick igång på samma sätt som jag alltid gör när jag upplever väderfenomen på nya platser. Aldrig innan hade jag sett regnet ösa ner på det här sättet där, på samma gång som vindarna inte längre var så milda som de brukar. Jag tänkte stilla för mig själv att det här är en perfekt dag att springa på. Nitton grader, hårda vindar och ihållande regn. Den upplevelsen ville jag gärna inte gå miste om. Jag bytte om, körde ner fötterna i skorna, drog kepsen över huvudet och begav mig ut. Det första som hände när jag kom utanför huskropparnas skydd var att kepsen blåste av och for iväg en relativt lång bit. Jag kände mig lite lustig när jag jagade ikapp den. Sedan började jag avverka de sju kilometrarna i ett lagom tempo. 

Jag mötte några få människor som skyndade för att undkomma regnet. De tittade förvånat på mig där jag sprang. Svetten hade nu börjat blandas ut. Det var svårt att veta var kroppsvätskan började och var regnet tog vid. Det hade börjat regna från mig. Jag tänkte att det här är en sådan lyx, att få springa i sommarvärme i mitten av januari och vara marinerad i nederbörd. Det finns inte så jättemånga saker som jag tycker bättre om än att springa i sommarregn. Fast det egentligen var vinterregn där. Jag hade aldrig tidigare sett så få människor ute i området. Jag la till några extra kilometrar till rundan och vände tacksamt ansiktet mot himlen. Vid halv tre på eftermiddagen hade jag duschat, ätit lunch, läst ut min bok och handlat några saker i affären. Det började ljusna på himlen och vinden hade lagt sig något. Jag flyttade ut stolen i solen som tittade fram då och då, och tänkte på hur snabbt det dåliga vädret blåser förbi här. Att det nästan aldrig är grått mer än en dag i taget, någon gång emellanåt. Jag funderade på om det ens kan räknas som dåligt väder när det bara varar ett par timmar åt gången, när jag njöt av regnvattnet som stänkte upp på underbenen och vinden som pressade sig mot kroppen, när jag kände eufori av att vara indränkt av natur. Det kan ju omöjligt vara dåligt. 

Vecka 4

Du grät så att du skakade när jag la mina armar runt din kropp. Vi stod så olidligt länge. Din sköra kropp hängde på min och jag fick använda mycket stryka för att hålla dig upprätt medan du föll genom åren. Din blick var suddig av sorgen och gick på den sortens djup de flesta aldrig får tillgång till. När dina ben återfått stabilitet strök jag min handflata över din rygg. Fortfarande fanns det inga ord att säga. Tårarna slog i golvet och försvann. Men de fortsatte att produceras i överflöd inuti. Fortsatte att rinna ner. 

Jag stod tyst och hoppades att min kärlek nådde in. Att den kunde lindra som första hjälpen mot smärtan. Skakningarna avtog till slut. Tårarna slutade tillfälligt att rinna. Jag kokade kaffe och du satt vid köksbordet och stirrade in i tapeten. Din blick följde strecken i mönstret. Linjerna gick som en labyrint och du letade efter vägen fram. Jag hade köpt kanelbullar och du snurrade långsamt av bitar och stoppade dem i munnen. Det undgick mig inte att se hur mycket du fick kämpa för att få ner bitarna, men jag sa inget. Jag tänkte att det var bra att du åtminstone fick ner någonting. Sorgen hade börjat äta på din kropp i ett rasande tempo. Du berättade att du varit vaken under natten som gått. Att du stått i linne och bara ben och skrikit rakt ut. Vrålat ut den smärta du kände, den vanmakt livet kan ställa en inför. 

Jag sov hos dig nästa natt. Hade min handlov på ditt bröstben och fingertopparna över ditt vänstra nyckelben. Du tyckte att det kändes lugnande och tryggt. Din mun var halvt öppen och du andades äntligen tungt genom natten. Jag låg vaken och vakade i fler timmar. Morgonen grydde till slut och du slog upp dina ögon och log mot mig i några sekunder innan verkligheten hittade tillbaka och la den där hinnan framför dina ögon igen. Vi stannade hemma hela den dagen. Satt vid köksbordet och pratade och grät. Jag lagade soppa och värmde bröd, höll dig i handen och lyssnade. Någonting lättade och lyfte den dagen. Det var så du beskrev det när du insåg att du inte var helt ensam i din sorg. När du insåg att vi fortfarande fanns där. 

Vecka 3

Det som händer, det händer. Om jag inte kan påverka saker som händer måste jag acceptera dem och flyta med. Acceptera att lika naturligt som livet innehåller glädje och kärlek så innehåller det även lidande och problem. Allt tillsammans är väsentliga delar för livets helhet. Det som avgör ens livskvalitet är inte är hur en har det, utan hur en hanterar de svårigheter en ställs inför. Jag försöker ofta påminna mig om att allt förändras. Det är en tröst när livet kör ihop sig. Den förtvivlan, sorg, oro och ilska som en känner kommer förändras om en inte ger den nytt bränsle genom att hela tiden tänka på hur ont det gör eller hur hemskt en har det. Jag tränar alltid på att låta känslorna infinna sig när de kommer, tillåta dem och inte vara rädd för dem. Jag låter dem överskölja mig och kommer ihåg att jag sedan måste släppa taget om dem när de sagt sitt. Låta dem dra sig undan. Låta trycket lätta.

Vecka 2

Varje gång jag landar här tänker jag att jag aldrig mer vill lämna. Aldrig mer åka tillbaka och bo. När jag inte är här längtar jag alltid hit. Det är bara här som längtan inte existerar. Här ligger språket rätt för tungan, här är himlen nästan alltid blå och temperaturen aldrig låg. Det är på de här vindlande gatorna som jag ser mig själv bli gammal. I ett av de där husen där fasaden inte är perfekt i sin struktur, där kaktusarna står och flämtar framför ingången. Här är livselixiret ett annat och jag ska ta mitt morgondopp och simma ett par hundra meter som en morgonritual året runt. Bli en vinterbadare jag också, fast i tjugo plus. #500 simtag. Jag ska dricka mitt morgonkaffe med havet inom gångavstånd och solen som min gud på himlen. Jag ska ta min bil och köra upp i bergen och förundras och förfasas. Jag ska blicka ut över den häpnadsväckande naturen och känna storheten inuti. Fast vem vet vad livet har i beredskap för mig. Kanske blir det något helt annat. Men en plan kan jag ju ha.

Vecka 1

För några år sedan mötte jag regelbundet en man som kom barfota till våra möten. Hans fötter var alltid smutsiga. Väldigt smutsiga. Det visade sig att han bara använde skor ute under december och januari månad. Men bara om det var riktigt kallt. Han berättade för mig att han älskade när hans fötter hade direktkontakt med jorden. Att han ville åt den läkande energin i form av fria elektroner som jorden under oss är en obegränsad källa av. Nu kanske du får en bild av den här personen som inte stämmer därför vill jag poängtera att det här var en välklädd och välutbildad man. Han brukade möta mig propert klädd och pratade påläst om alla möjliga ämnen. Det enda som var avvikande var hans fötter. Jag undrade många gånger om det var han som avvek eller om det var alla vi andra. 

Jag minns att jag tyckte att det var så himla skönt att lyssna på en person som öppnade nya dörrar för mig. Jag minns att jag brukade tänka att han verkade vara så fri, så befriad. Han hade inga kroniska inflammationer, inga sömnproblem, inga allergier eller autoimmuna sjukdomar. Jag var ofta imponerad av hans lättsamma inställning till livet. För att inte tala om den fascination jag kände för hans skitiga, valkiga fötter. Att jorda sig betyder inom vetenskapen att man har direktkontakt med jorden, och därigenom tar upp de fria elektronerna som sedan oskadliggör de fria radikalerna i kroppen. Hudkontakt med Jorden, alltså gå barfota på gräs, sand, jord och sten. Precis som människan gjort i alla tider. 

Vecka 53

Han frågar hur vi har haft det sedan senast och jag svarar att det varit ett konstig år. Han skakar på huvudet och håller med, gestikulerar och beskriver den ekonomiska förödelsen som många lider av nu. De två små hundarna leker i den torra rabatten, springer runt buskar så långt kopplet räcker, nosar på gula blommor. Han tittar på dem och skrattar. Säger att han har tur som har haft dem genom den här tunga perioden. Len päls och tillgivenhet att luta sig mot när det mesta andra föll. Nu simmar han varje dag igen, går promenader och tar en kaffe på caféet runt hörnet. Snart ska han få komma tillbaka till arbetsplatsen. Han har svept en kofta runt sig och undrar om jag inte fryser i mitt linne och mina shorts. Jag säger att de flesta i landet där jag växt upp går klädda så här i sådan här temperatur. Nitton grader och klarblå himmel är vinter här. Det regnade några droppar igår. Femton minuter tog det innan molnen skingrades och solen sken igen. Hundarna gläfser och drar i kopplet och han säger att han ska gå en sväng med de raslösa busarna, kul att ni är tillbaka, vi ses. Jag låser upp grinden till poolområdet, duschar snabbt av mig, gör ett rätt spänstigt dyk ner i det kalla vattnet och simmar femhundra meter.