Kategoriarkiv: Tankar

Vecka 15

Dag tjugotvå i isolation men det går inte någon större nöd på oss. Efter att ha känt i ett halvår att jag inte hinner med har plötsligt en känsla av att hinna med och räcka till infunnit sig. Det är en positiv nyhet för mig i Corona-tider. Inget ont som inte för någonting gott med sig. Jag tänker att det inte bara är jag som mår bra av att sakta in och tänka efter. Fast så klart är det mesta skit med det här viruset.

Jag har hunnit vara kreativ i köket. Det ställe där det inte sällan händer att jag står och suckar. Lite bortskämt jag vet men det är jobbigt att vara den som lagar dagens alla mål själv, varje dag, året runt. Men så kanske en inte kan säga i de här tiderna. Nu kanske en måste vara tacksam bara. Att det finns mat att laga. Att en har någon att laga den till. 

Jag går ut varje dag. Den friska luften är nyckeln nu. Skogen som ett andra hem. Träden som en beskyddande fader. Solen har lyst på oss väldigt mycket det senaste. Har ni tänkt på det? Att himlen varit blå och solen har förfört. Jag väntar ivrigt på att träden ska bli gröna och att knopparna ska brista. Det är kanske min sista vår och sommar här. Jag har älskat att bo här när den gröna grottan sluter sig runt oss och stänger ute allt annat. När sommaren är här skänker den oss det shangrila som vi alltid söker. Jag väntar med spänning. Försöker undvika att läsa nyheterna för många gånger per dag. Orden och bilderna går rakt in från drabbade delar av världen och jag får ett tryck i bröstet varje eftermiddag. Det är svårt att leva sitt liv när andra delar dör. Halva mitt hjärta är i Spanien, trettio procent fladdrar runt över andra delar av världen. Jag försöker hålla kvar de resterande procenten i mig. Men jag måste nog skärpa mig. Det hjälper kanske inte att mitt hjärta blöder över. Det är kanske inte det som världen är i behov av just nu. Medlidande är så väldigt snårigt. Det kanske är bättre att jag står stadig och stark.

Vecka 14

De lyfte mig högre och högre, de kraftfulla, svarta vingarna. Jag har fortfarande inte sett några vackrare fjädrar med så perfekt vingyta sedan dess. Vingpennorna glänste fast det var så mörkt. Mamma satt på sängkanten med kärleken och när hon släppte min hand och rörde sig mot dörren så svävade jag uppåt utanför huset på en nattsvart himmel. Kvar där nere låg orden som befriat mig från allt. Döden hade trätt in och skapat rättvisa. De kraftfulla vingtagen gav ifrån sig ett mäktigt ljud när jag steg uppåt. Jag kunde höra farmors ilska dundra över himlavalvet. Det var exakt den sortens ursinne som behövdes för att få mig fri. Den sortens raseri som träder in och raserar. Jag visste att han var rädd nu. Men jag tänkte inte på honom. 

Den natten flög jag för alltid bort. Jag svävade återigen på utsträckta vingar och hoppfullheten var väldig. Jag hörde det frasande ljudet av alla fjädrar på vingarna, som samverkade för att göra lyftkraften perfekt. Trycket i bröstet var ersatt av en underbar tomhet. En gigantisk sal utan innehåll inuti med en oändlighet av möjligheter. Ett ljusblått klart sken lyste starkt i min torso. Framtiden hade äntligen kommit. Jag svävade fritt den natten. Fri. Jag gled över Vintergatan i eurfori. Stjärnorna flödade runt mig och jag hade fått mitt liv tillbaka. 

Vecka 13

Vi är isolerade hemma och jag har blivit lärare på deltid. Barnens skola samarbetar och hjälper oss väldigt fint under den här tiden men det är ändå jag som måste rodda frågor och sköta upplägg. Jag har köpt mat för två veckor och kommit på aktiviteter som ska hjälpa oss att inte bli deppiga av att bara vara här. Jag ser det lite som semester. En hel del av mina projekt har fått gå in på sparlåga medan jag ägnar mig åt att få barnens skolgång att fungera och en del andra saker som behöver göras när hela familjen är hemma. 

Vi har tagit det säkra före det osäkra. Min man tillhör riskgrupp. Riskgrupp delux. Med största sannolikhet skulle han inte klara ett corona-virus. Hans läkarteam har gett oss rådet att hålla hela familjen hemma och inte träffa någon. Jag klagar inte. Jag tänker att det är väldigt lugnt och skönt här hemma just nu. Inga tidiga morgnar, inga körningar till aktiviteter, inga inköp att göra, inga möten att gå på. Vi har satt upp några rutiner. Vi pluggar på förmiddagen, alla som kan måste gå ut minst en gång om dagen, vi tränar varannan dag, vi aktiverar oss tillsammans så att vi inte bara blir sittande var och en på sitt rum framför en skärm. Det finns inte så mycket att gnälla över. Skogen är tom på människor, grusvägarna är fria att springa på, trädgården är enorm och den som är modig kan gå ner till bryggan och hoppa i sjön. Det går ingen nöd på oss i isolationen. Vi har varandra. 

Vecka 12

Jag satt i den hårda enochfyrtio-sängen lutad mot väggen och försökte skriva. Det gick dåligt. Datorn klibbade mot mina lår. Jag saknade några extra kuddar att lägga bakom ryggen. Huvudet var tomt på meningar som bildade ett sammanhang. Det blev bara tre meningar som hängde ihop och sedan var det stopp. Jag hade svårt att koncentrera mig på annat än sol, hav och pool. Hemma kändes så avlägset. Att jobba också. Jag hade fullt upp med att tänka på vilken restaurang jag skulle äta på nästa dag och vilken strand jag skulle sola på. Det tog inte särskilt många timmar att gå in i semester-mood. 

Jag har en förmåga att vara i nuet det mesta av min tid. Därför är det lätt att släppa allt annat. Allt som inte är här. Allt som inte är nu. Här är kex till kaffet, tegellfärgade klinkers på altanen, ljusgula väggar med struktur som ska bli vita väggar med struktur, tjugo meter till mosaikklädd pool, fyra minuter till fots till en dålig mataffär och fem minuter med bil till en bra, kockar som är grymma på vegansk mat, ständig värme, torr natur, grannar som hejar, bilister som använder tuta, ett språk som inte alltid går att fatta, shorts och linne, svettiga tygskor, annorlunda springrundor, strykeövningar på utomhusgym, färska grönsaker plockade för några dagar sedan, väjningsplikt inne i vissa rondeller, mäktiga vulkanberg, utomhusliv, vilda vågor, omväxlande natur, samvaro, kackerlackor, lösa hundar som sköter sig, solbränd hud, skoluniform, bananplantage, vida sommarbyxor och rätt mycket hang loose. 

Vecka 11

Jag brukar tänka på att inte stressa upp mig för saker jag inte kan påverka. Till exempel långa köer eller försenade avgångar. Jag vet ju att jag alltid kommer fram på något sätt och då är det meningslöst att ödsla energi på att oroa sig eller bli stressad. Det är svår, en får öva ett tag. Jag väntar på ett beslut som ska tas som i allra högsta grad angår mig men som ligger utanför min kontroll. Jag kan bara säga som det är och vänta på besked. Det är tyvärr inte jag som tar beslutet. Det är stressande att vänta, oroligt och rätt knäckande. Men det är omöjligt att styra allt. Den människan som hela tiden måste kontrollera allt i sin omgivning går nog sönder till slut. Det måste vara utmattande att försöka.

Så jag gör inte det. Jag försöker inte kontrollera det jag inte kan kontrollera. Jag tränar på att släppa det och roa mig i väntan. Beskedet blir ju ändå vad det blir. Jag brukar försöka se livet som ett stort hav med vågor. Utmaningar och situationer uppsår hela tiden och så kommer det alltid att vara. Genom att lägga mig raklång på ytan och flyta med sparar jag energi. Energi som jag kan använda till att göra saker som jag tycker om. 

Vecka 10

Förlåt hjärtat. Livets omständigheter dikterade villkoren och jag har inte tänkt på dig. Jag har sprungit varje vaken minut i fem månader nu för att få livet att gå ihop. Tack för att du stod ut ändå. Fast jag fick dig att slå så fort. 

Jag kom på härom dagen att hur jag andas påverkar mig. En spänd, orytmisk och stressad andning ger ett spänt, orytmiskt och stressat hjärta. Min puls rytm följer andningsrytmen. Och om andningsfrekvensen är hög, är också pulsen ofta hög. 

Det är nya tider nu igen. Jag hoppas att det blir bättre. Att vi kan hitta tillbaks till den sammansmältning vi var förut. Kära hjärtat. Jag ska träna yoga, meditera och aktivt tänka på att andas lugnt. En avslappnad andning ger ett avslappnat hjärta. Hoppas att vi kan sakta in ihop nu. 

Vecka 9

Jag gick ganska långsamt uppför backen. Det var söndag och ingen människa var ute. Grannens hund sprang i cirklar och skällde i hysteri när jag passerade trädgården. Två gånger kastade den sig med sidan mot staketet. Jag tänkte för mig själv att den hunden inte mår bra. För ett år sedan pratade jag med min granne och bad honom vänligen att sluta släppa ut hunden mitt i natten och låta den stå och skälla. Jag undrade också om det var möjligt att inte låta den stanna ute och skälla klockan fem på morgonen måndag till fredag. Vi hade nämligen börjat få sömnproblem i familjen och problem på dagtid eftersom vi hade störd sömn natt efter natt.  Det gick så långt att jag försökte passa in sömnen efter hur hunden skällde. 

En vecka efter vårt samtal var det tyst. Sedan började hunden skälla vi olämpliga tider igen. Jag var uppriven och knäckt efter månader med sömnproblem. Min man ringde upp. Sa att vi blivit ganska många i området som hade problem med hans beteende. En vecka efter samtalet var det tyst. Sedan började det igen. Till slut fick andra grannar nog och efter många samtal sover vi i området igen. Nu hejar inte grannen på mig. Han har gått från att vara överdrivet glad när jag går förbi till att vända ryggen till. Jag har för vana att försöka uppföra mig vuxet i alla olika situationer som uppstår i livet. Så jag fortsatte att säga  hej. Vid ungefär fyrtio olika tillfällen. Men jag fick aldrig något svar. Han tittade alltid utstuderat åt ett annat håll. Nu tittar jag rakt fram när jag går förbi. 

Det är många djurälskare som undrar om det står rätt till med den hunden. Om det står rätt till med den grannen. Jag funderar ofta på varför människor gör det så svårt för sig. Varför människor inte bara säger, Oj förlåt vad bra att du sa till. 

Vecka 8

Hej alla med ångest. Vet ni att ångest är en naturlig reaktion och bara för att du lider av det betyder det inte att det är något fel på dig. De symtom du upplever beror på att kroppen reagerar på att något verkar hotfullt. Kroppen gör sig då redo att hantera situationen genom att öka mängden adrenalin och andra stresshormoner i blodet. Musklerna spänns, hjärtat börjar slå snabbare och andningen blir intensivare. 

Ångest är inte farligt även fast det känns så obehagligt. Lär dig att stanna kvar i din ångest och undersök den. Andas djupt och långsamt. När du tillåter dig att känna ångest och accepterar att den är där så minskar den av sig själv efter en stund. Alla känslor är tillfälliga. Din kropp reagerar rätt, fast i fel situation. Fortsätt att andas djupt och långsamt. Andas ut längre än du brukar. Då aktiveras nämligen ditt parasympatiska nervsystem som är den delen av nervsystemet som gör att du blir lugnare. Det blir bättre. Håll ut och fortsätt framåt. 

Vecka 7

Jag blev sjuk igen. Förkylningen smög sig på långsamt men till slut var det inte läge att gå och jobba längre. Näsan rinner hela tiden och jag har börjat få en rätt svår hosta som känns i bröstet. Slemhinnorna i min näsa verkar vara väldigt irriterade och producerar nasalt mucus, så kallat snor, i enorma mängder. Ja, det är lite jobbigt men jag får komma ihåg att snoret faktiskt har en viktig funktion. Nämligen att transportera bort föroreningar, bakterier, döda, vita blodkroppar samt att skydda slemhinnorna från att torka ut. 

Jag har verkligen ansträngt mig för att tänka positivt i snart ett halvår. Det tar på krafterna att hela tiden vara optimistisk när en är missnöjd med den plats som en befinner sig på. Hade jag kunnat förflytta mig framåt fem månader i tiden hade jag gjort det med en gång. Jag har svårt för att uthärda ett arbete jag vantrivs på. Ett arbete som känns meningslöst att utföra. Ett arbete som gör mig sjuk hela tiden. Det är svårt att stå ut när en inte står ut, så att säga. 

Förkylningen har fått mig att stanna inomhus i flera dagar. Tiden har förflutit medan jag har fördrivit den. Jag har tänkt en del på vår livssituation och kommit på rätt så radikala, vänstersinnade idéer för att ta oss framåt. Jag har läst ut en pocketbok som var tjock och bra. Jag har sovit och ätit linschips. Jag har druckit kaffe, varm choklad, äpplejuice och Dr Pepper. Jag har ätit limpmackor med olika pålägg och känt mig ledsen. Det blir väl så när en går och jobbar med en klump i magen och avstängda känslor. Det blir tårar och sjukdom till slut. Trycket i bröstet har i alla fall lossnat och jag börjar misstänka att det är dags att kasta in handduken. Om jag orkar ska jag gå ut och hämta in en pinne idag för att göra ett konstverk som finns i mitt huvud. 

Vecka 6

Hon stod med sitt lugn och såg mig rätt i ögonen. Jag tänkte att jag skulle säga något, tacka för senast, säga att hon gjorde ett bra jobb. Men jag svarade bara kort på frågan hon ställde. Jag kunde inte röra mig så nära det som hänt. Jag tänkte att om jag säger något, om tryggheten vi kände när det var hon som mötte oss på intensiven, så kanske jag bryter i hop. Fast jag inte ens är ledsen längre. Fast alla tusen dagar som gått har fått mig på rätt kurs igen. 

Om jag hade tagit bladet från munnen hade jag sagt att jag alltid kommer att vara henne tacksam. För att hon höll den jag älskar i handen på natten när jag utmattad åkte hem och sov, för att hon gav mina barn isglass när livet höll på att rasa, för att hon tog ansvaret och lät mig släppa det en stund, för att hennes hjärta var på rätt plats och för att hon släppte ut oss i natten och fick oss att känna tillit när livet och döden stod så tätt ihop.