Kategoriarkiv: Tankar

Vecka 49

November är snart slut och jag är glad för det. Om jag måste kategorisera månaderna hamnar den månaden i botten. Tycker att den är en ganska mörk, blöt och trist transportsträcka till den lite mer livade december. Hade jag fått välja hade jag alltid varit utomlands i november men det är inte alltid jag som väljer, det är inte alltid min vilja kan hamna längst fram. Inte sedan jag blev en människa med ansvar. En människa i en grupp. 

November 2020 kommer nog många minnas som en kass tid men för mig personligen har den varit bättre än på många år. Jag har inte kastats in i någon traumatisk händelse och behövt göra mun mot mun metoden för att rädda liv. Jag har inte behövt ta ett till jobb för att mitt heltidsjobb slutade vara avlönat. Jag har inte varit rädd för att hemska män ska göra mig illa. Jag har inte precis blivit snuvad på min livs resa som jag kämpat för att få till i tio års tid. Jag har inte varit allt för uttråkad och rastlös. 

Dagarna i november har sprungit förbi. Ibland har jag tänkt att dagarna går för fort. Sedan har jag tänkt att det är ganska skönt att dagarna går fort i staden. Att tiden tickar snabbare här. Det passar mig bra just nu att dagarna flyter på en efter en och att jag har skruvat upp tempot ett hack. Ändå behöver jag fortfarande sällan jaga tid. Det är alldeles för jobbigt tycker jag, den jakten, den gör mig ledsen och illamående. Jag försöker alltid äga tiden så mycket jag kan så att jag kan fylla den med saker jag gillar, saker som får mig att må bra. Nu ska jag ta ett bautakliv rakt in i december och äta lussebullar och se på ljusslingor. Bye bye november 2020. See you no more. 

Vecka 48

Jag slog upp ordet pandemi i början av februari för jag var inte helt säker på vad exakt det betydde och jag ville ha koll, vara förberedd. Idag har jag hört det ordet så många gånger att det blivit vardagstal. Jag tänker ganska ofta på att det blev ett märkligt år, det här. Det gör säkert du också. Vem gör inte det? 

Jag tänker också på hur snabbt en anpassar sig ändå. Det kommer nya restriktioner och vi gör vad vi ska. Avstår från vad vi ska och rättar in oss efter vad som gäller nu. Just anpassning är väl en av människans största styrkor. Så jag tänker att det inte borde vara så svårt egentligen för någon att ta sitt ansvar. En tredjedel av de som avlidit i covid-19 i år dog ensamma utan någon vid sin sida. Låt det sjunka in en stund om du är en av dem som tänker att det inte spelar någon roll vad lilla du gör och inte. Jag hade inte velat vara en av dem som låg själv på min dödsbädd. Jag vill att mina närmsta sitter runt mig när jag tar klivet ut i evigheten. Det ville nog de som dog också. 

Jag fick ett blombud härom dagen. En vacker ros med ett tack. Tack för att du räddade livet på mig för tre år sedan. Jag tycker om att leva. Jag hällde pulvret i vasen och kastades tillbaks en stund. Jag har känt dödsångesten, jag har hållit den i handen i många månader, jag har sett på nära håll vad den gör med människor, vilken tid den kräver. Jag tänker ofta på alla de människor som vet att de med största sannolikhet inte kommer att överleva ett corona-virus. Jag tänker på deras styrka och deras mod men också på deras mörkaste tankar och tyngsta dagar. Det tycker jag att du också ska göra. Då är det inte så svårt att göra rätt. Och när du känner dig nere och uttråkad kan du tänka på att ett år ju ändå bara är ett år av ett helt fucking liv. Jag tror att det är nyttigt för många av oss att för en gångs skull tänka på att det inte handlar om dig, det handlar om de andra. 

Vecka 47

Lövet singlar ner från trädet och träffar mig rakt i huvudet. Ett perfekt format lönnlöv i djup röd färg som landar rak i kronchakrat där den sanna förståelsen och den högsta energin sägs finnas. Jag tar det spröda bladet i handen och bär med det en bit på gångvägen längs ån. Snurrar bladskaftet mellan min tumme och mitt pekfinger. Tänker på att energin måste vara grundad i rotchakrat för att energin ska kunna röra sig fritt upp genom de olika chakrana och låta mig ta del av de insikter jag behöver på vägen till kronchakrats totala visdom. 

Min plan är att bli så vis jag kan i det här livet. Jag tänker att det är lika bra att passa på nu när jag ändå är här. Så länge jag är här. Jag vill låta den rena kosmiska energin röra sig från kronchakrat och ner genom alla chakran och föra med sig klarhet och förmågan att hantera materiella och andliga frågor på ett harmoniskt och kreativt sätt. Det låter ljuvligt att ha det flödet inuti. Det verkar så rent och befriat. Nerifrån och upp. Uppifrån och ner. Jag lägger försiktigt lönnlövet i ån och står en stund och ser på när det flyter med vattenströmmarna. 

Jag tänker att stress och spänningar kanske alltid kommer att vara en del av det här livet, men det sägs att en med ett öppet och ärligt kronchakra kan hålla sig harmonisk och möta det som kommer i ens väg på ett fridfullt sätt. Det låter skönt. Jag tänker på Hagrids ord. What’s comin’ will come, an’ we’ll meet it when it does. 

Vecka 46

I helgen har jag ätit en väldigt god chokladkaka gjord på svarta bönor och dadlar. Jag har gått flera promenader och klippt lugg. Jag har sett senaste avsnittet av Bakom muren och druckit en alkoholfri öl. Mitt humör har pendlat och jag har varit rastlös vid ett par tillfällen. Tänkt att november är årets absolut sämsta månad, tänkt att det är svårt att ta sig samman och hitta på saker när det är så jäkla mörkt ute redan klockan fem, tänkt att jag behöver ta mig samman och göra saker ändå. 

Jag har köpt ett skolpaket för en flicka innehållande tvättbara bindor, ryggsäck, pennor och skrivböcker hos unicef. Jag har lyssnat på Focus av Elisas en hel del gånger och kramat mina barn. Jag har facetimat med personer jag älskar, spelat brädspel och styrketränat. På lördagkvällen var jag jävligt glad över resultatet. Jag såg och ser fram emot att världens tredje största land inte längre ska styras av en dåre. På söndagen var jag ute i flera timmar. Åt lunch ute, bar sten och lagade en mur, lastade en väldigt tung vedkap på en kärra. Vi eldade i en utespis och värmde oss framför eldslågorna. Allt luktade rök när vi kom hem. Jag kände mig levande igen. På söndagskvällen bokade jag en biljett preliminärt och blev förväntansfull. Jag tänkte att framtiden nog blir vild, på ett bra sätt. 

Vecka 45

Jag har funderat en del på kommunikation det senaste. Närmare bestämt på störningar i kommunikation. När människor kommunicerar utgår de alltid från sig själva. De flesta tror att den människa vi talar med ska tänka på samma sätt som vi gör. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Vi gör ju inte det. Vi tänker olika. 

Jag har kommit på mig själv ibland med att tro mig förstå innebörden i ett budskaps innehåll och sedan har jag reagerat. Fast jag har fattat fel. Och reagerat på något som aldrig fanns. Jag har också upptäkt att det ofta skapar problem och feltolkningar när människor hela tiden tror sig veta vad andra tänker, känner, upplever och ser. Jag gör det själv ganska ofta. Tror mig fatta vad någon menar fast jag inte har fattat fullt ut. Och innan jag hinner komma på att jag inte fattat rätt så har kommunikationen rusat vidare till nya ämnen. 

Jag tänker ibland på att vi inte borde vara så snabba när vi kommunicerar. Jag tycker nästan alltid att kommunikationen mellan mig och andra går för fort. Och då är jag själv i allra högsta grad med och vrider upp tempot. Jag är alltid för snabb för mitt eget bästa. Ganska ofta tänker jag att jag ska börja tala extremt långsamt. Bli en sådan där person som drar olidligt länge på orden. Så att jag hinner ta in alla andra intryck också, inte bara orden. Orden som ofta ändå säger ganska lite. Men jag har aldrig lyckats prata långsamt längre än några få minuter i taget. Det kanske finns en kurs jag kan gå, konsten att tala  l   å   n   g   s   a   m   t . 

Vecka 44

Skogen låg tyst när jag gick med min plasthink i riktning mot blåbärsriset. Det är några veckor sedan nu men minnet sitter tätt inpå fortfarande. Solen strilade ner sina strålar mellan trädstammarna och kastade ränder i en vidgande cirkel. Det var en kort och stillsam vandring. Förutom några grenar med blad som rörde sig i vinden såg jag ingen direkt rörelse fast jag visste att de förekom aktivitet ungefär överallt där jag satte mina fötter. Så som det gör i skogen. En del av mig kände att jag var hemma igen. Allt föll på plats. Mina tankar fick vandra fritt och tiden var nu, hela tiden. 

Jag hade höga gula Tretorn-stövlar som skydd mot fästingar. Jag tycker inte alls om de parasiterna och har ingen lust att vara värddjur åt ett spindeldjur som vill suga mitt blod. Det fanns så mycket blåbär och det tog sin tid att plocka. Burken fylldes långsamt och bären tog aldrig slut. Jag fick sällskap av en bofink som jag misstänkte letade efter bär, insekter eller frön. Jag stoppade ett bär i munnen och hoppades att mina celler skulle skyddas från oxidativ stress. 

Ibland tar jag ögonmått på en kvadratdecimeter i skogen och studerar den uppmätta ytan och vad som sker där ingående. Det brukar vara spännande. Jag behöver skogens gratistjänster för min hälsa. Lugnet och skönheten är nog aldrig så stor som där. Utevistelser hjälper till att reglera den biologiska klockan och ger bättre nattsömn. Den D-vitamin som en tankar från mars till oktober interagerar med andra system i kroppen, som till exempel immunsystemet, vilket försvarar kroppen mot infektionssjukdomar. Forskning visar att vistelse i skogen sänker stressnivån. Nu är det hög tid att återvända djupt dit in och lägga sig platt. 

Vecka 43

Så var det dags igen. Jag parkerade bilen och la på två kronor, tänkte att det nog borde räcka. Femtiofem minuter. Luften slog kall mot mina kinder när jag gick över parkeringen och sökte med blicken mot byggnaden för att hitta rätt ingång. Jag gick in, tog vägen via toaletten, tvättade händerna noga i trettio sekunder, gick två trappor upp och kände av min extra långa springrunda i benen från gårdagen för varje kliv jag tog. Boken jag hade i ena handen kändes som en lämplig snuttefilt. Jag satte mig på anvisad plats, spritade händerna som det stod att jag skulle, läste några sidor och väntade på min tur.

Den vita plasten kändes kall mot vaderna när jag la upp benen i ställningarna. Jag hasade framåt som hon bad mig göra. Hasade framåt och började gråta. Sa som det var. Att bagaget var fullt av dåliga saker. Hon andades med mig när hon gjorde sitt jobb. Långsamt in och ut. Min bröstkorg lyfte sig ovanligt högt och hon rörde mig med all respekt, påminde mig om att jag kunde slappna av, sa att det här var en trygg plats. Jag kände paniken inuti stiga, rusa i hög hastighet mot mig. Jag hörde mina ansträngda andetag, tittade på fjärilarna i taket, tänkte som då att jag måste bort för att överleva. Hon bad mig andas ända ner i magen och jag flydde i tanken till ett rum jag planerar att möblera. Precis när jag ställt sängen på plats hörde jag undersökningsstolen hissas nedåt. På några få minuter var cell-provtagningen färdig och hon frågade om jag vill ha dextrosol men jag sa att det var okej ändå. 

Innan hon öppnade dörren ut sa hon till mig att jag var modig som kom. Att hon förstår att det lättaste skulle varit att avboka tiden. Jag svarade att andra alternativ än att gå ju är dåliga mot mig själv. Hon log varmt och sa hej då. Jag gick nedför trappan igen och andades ut. Tänkte på att alla timmar i terapi fått mig att inte tippa över helt i utsatta lägen men tänkte också på att minnena för alltid finns kvar inuti. Att de aldrig är särskilt långt borta.

Vecka 41

När luften tog slut flöt du långsamt upp igen. Det går inte att hålla andan hur länge som helst. Det ekar inuti till slut. Du låg på rygg på ytan en stund. Balanserade på kanten. Turkos värme som en filt runt kroppen. Vattnet flöt upp och ner när du gick upp mot land. In och ut. Du låg stilla utsträckt i sanden i en timma efteråt. Himlen ovanför, klarblå och stilla. Långt där borta. Minnena jagade dig som alltid. Stora händer, glansiga ögon, andetag mot din hud. Runt omkring låg människor på rygg på färgglada handdukar. Lapade sol och höll in magen. Njöt och svettades. Du höll som vanlig vakt. Skulle varit redo för motattack på en nanosekund. Semesterposition på sarongen. Vattenmelonen på en armlängds avstånd. Flyktvägen alltid utstakad. Stressnivån alltid hög. Avkopplingen så välbehövd nu. 

Han tog allt av dig. Han tog ingenting. Han tog allt. Det har fastnat sand i ditt bruna hår, på din kropp. Solen har värmt vattenflaskan och vattnet är ljummet när det rinner ner i din strupe. Ljummet i din strupe. Magen som åkte in när han slog. Cellerna som är utbytta nu. Som han inte rört. Huden i en ny nyans. Torr och färgad. Du ligger tyst på din plats. Vilar i en ordlös tillvaro. Känner den varma sanden under kroppen. Känner den milda brisen från havet smeka ditt skinn. Känner smärtan rista genom kroppen igen. 

Ni spelar strandtennis för att skingra dina tankar. För att få igång en annan slags vibration. Det är du mot honom. Slagen som riktas för hårt. Bollen som spräcks. Du som spräcks. Racket som åker fem meter ut i havet och humöret likt havet i vågor. Fram och tillbaka. Du måste vila. Faller ner i vattenbrynet och ligger kvar. Måste alltid vila för att orka. Minnen ligger tunga på sin plats. För alltid kvar inuti. Huden börjar bli brun nu. Solen skiner varje dag. Du äter frukt och grönsaker och din kropp renas från giftet. Ändå blir du aldrig fri. Flera veckor med ledig tid ligger framför dig som en oändlighet att varsamt sätta fötterna på. Du tittar ut över oceanen och känner viss frid. En mås rycker en baguette direkt ur din hand. 

Vecka 40

Den senaste veckan har jag blivit godkänd på en delkurs och fått lön. Jag har handlat fem kassar fulla med mat och en vinterjacka som inte var till mig. Jag har hjälpt en spindel tillbaks ut i naturen och smakat på vegansk fudge. I fredags bjöd jag min mamma och min pappa på kaffe och samtalade om livet. Vi dök som vanligt på djupet direkt. Jag åkte ut till havet och stoppade fötterna i saltvattnet. Jordade mig i några minuter. Gick på hala småstenar och skira snäckor. Vinden slet i mitt hår, jag trädde mina blöta fötter i mina Converse igen och gick längst ut på piren. Tänkte på alla timmar jag suttit längst ut och tittat på havet. 

Jag har varit glad hela veckan. Jag har reglerat min medicin som gjort min ämnesomsättning för låg ett tag. Jag har tänkt på att jag kört på fast jag känt mig trött och kommit på att det är bra och dåligt. Jag har blivit pigg igen. Flera gånger har jag lagat avancerade middagar och tänt ljus. En dag gick jag till biblioteket och lämnade och lånade och satt och tittade en stund. Jag har börjat läsa en ny bra bok och betalat räkningar. Det har snöat smålöv över mig och jag har tagit fram mina svarta kängor från en låda som stod högt upp och långt in. Jag har skänkt en påse med kläder jag inte använder och några kuddar som blivit över. Jag har plockat ur en nyinköpt lampa ur förpackningen och funderat på att sätta upp den men ändå lagt tillbaka den i lådan igen. Jag har försökt att inte tänka så mycket framåt men funderat på resor jag vill göra. Jag har hört av mig till vänner jag tycker om och lyssnat på lugn musik. Jag har druckit alkoholfri öl och lite för mycket kaffe. Jag har satt upp en drömfångare och beställt schampo. Jag har jobbat många timmar och ansträngt mig lite extra. En förmiddag tog jag en långpromenad i regnet och vände ansiktet uppåt. Jag pratade med en tjej med en intellektuell funktionsnedsättning och tänkte på att det var trevligt att hon stannade och tilltalade mig längs min dagliga runda. Jag tänkte på att hon spred sin glädje till mig. 

Vecka 39

Hösten kom och med den för mycket att göra. Alla projekt och åtaganden som jag skulle jonglera samtidigt kändes plötsligt inte längre så kul. Det var för mycket av allt. Möten, sjukdomar, utbildning, blogg, fotograferande, planerande av nya projekt och planer för framtiden. Jag kände att jag ständigt låg efter, hela tiden jagad av allt jag inte hann med. 

Jag fick en tredje rejäl förkylning på mindre än ett år. Det kanske inte är ovanligt för många, men för mig är det det. Jag är sällan sjuk. Det senaste året har dock sjukdomarna avlöst varandra. Är det inte jag så är det någon annan i familjen. Men mest är det faktiskt jag. Kanske är det dumt att ta beslut när en är sjuk och tankarna är tröga, men det är ändå precis det jag har gjort. Tagit beslut. 

Jag har funderat, vänt och vridit. Kapat av och sorterat ut. Valt bort och slutat. Kvar finns en mindre hög projekt som jag hoppas blir lagom. Ifall jag om en månad fortfarande känner mig pressad hela tiden kommer jag att skala bort mer. Det måste finnas tid för yoga, meditation, återhämtning och natur. Det måste finnas tid för att slappa och inte göra någonting. Jag har svårt för att leva ett annat sorts liv. Ett liv där en springer med andan i halsen och jagar. Ett liv där en ständigt måste vara på hugget och prestera. Det är inte ett kul liv tycker jag. Jag gillar alldeles för mycket att luta mig tillbaka och lägga fötterna på soffbordet för den sortens liv. Jag måste hinna med mig själv. Det är nästan alltid högsta prioritet.