Kategoriarkiv: Tankar

Vecka 40

Den senaste veckan har jag blivit godkänd på en delkurs och fått lön. Jag har handlat fem kassar fulla med mat och en vinterjacka som inte var till mig. Jag har hjälpt en spindel tillbaks ut i naturen och smakat på vegansk fudge. I fredags bjöd jag min mamma och min pappa på kaffe och samtalade om livet. Vi dök som vanligt på djupet direkt. Jag åkte ut till havet och stoppade fötterna i saltvattnet. Jordade mig i några minuter. Gick på hala småstenar och skira snäckor. Vinden slet i mitt hår, jag trädde mina blöta fötter i mina Converse igen och gick längst ut på piren. Tänkte på alla timmar jag suttit längst ut och tittat på havet. 

Jag har varit glad hela veckan. Jag har reglerat min medicin som gjort min ämnesomsättning för låg ett tag. Jag har tänkt på att jag kört på fast jag känt mig trött och kommit på att det är bra och dåligt. Jag har blivit pigg igen. Flera gånger har jag lagat avancerade middagar och tänt ljus. En dag gick jag till biblioteket och lämnade och lånade och satt och tittade en stund. Jag har börjat läsa en ny bra bok och betalat räkningar. Det har snöat smålöv över mig och jag har tagit fram mina svarta kängor från en låda som stod högt upp och långt in. Jag har skänkt en påse med kläder jag inte använder och några kuddar som blivit över. Jag har plockat ur en nyinköpt lampa ur förpackningen och funderat på att sätta upp den men ändå lagt tillbaka den i lådan igen. Jag har försökt att inte tänka så mycket framåt men funderat på resor jag vill göra. Jag har hört av mig till vänner jag tycker om och lyssnat på lugn musik. Jag har druckit alkoholfri öl och lite för mycket kaffe. Jag har satt upp en drömfångare och beställt schampo. Jag har jobbat många timmar och ansträngt mig lite extra. En förmiddag tog jag en långpromenad i regnet och vände ansiktet uppåt. Jag pratade med en tjej med en intellektuell funktionsnedsättning och tänkte på att det var trevligt att hon stannade och tilltalade mig längs min dagliga runda. Jag tänkte på att hon spred sin glädje till mig. 

Vecka 39

Hösten kom och med den för mycket att göra. Alla projekt och åtaganden som jag skulle jonglera samtidigt kändes plötsligt inte längre så kul. Det var för mycket av allt. Möten, sjukdomar, utbildning, blogg, fotograferande, planerande av nya projekt och planer för framtiden. Jag kände att jag ständigt låg efter, hela tiden jagad av allt jag inte hann med. 

Jag fick en tredje rejäl förkylning på mindre än ett år. Det kanske inte är ovanligt för många, men för mig är det det. Jag är sällan sjuk. Det senaste året har dock sjukdomarna avlöst varandra. Är det inte jag så är det någon annan i familjen. Men mest är det faktiskt jag. Kanske är det dumt att ta beslut när en är sjuk och tankarna är tröga, men det är ändå precis det jag har gjort. Tagit beslut. 

Jag har funderat, vänt och vridit. Kapat av och sorterat ut. Valt bort och slutat. Kvar finns en mindre hög projekt som jag hoppas blir lagom. Ifall jag om en månad fortfarande känner mig pressad hela tiden kommer jag att skala bort mer. Det måste finnas tid för yoga, meditation, återhämtning och natur. Det måste finnas tid för att slappa och inte göra någonting. Jag har svårt för att leva ett annat sorts liv. Ett liv där en springer med andan i halsen och jagar. Ett liv där en ständigt måste vara på hugget och prestera. Det är inte ett kul liv tycker jag. Jag gillar alldeles för mycket att luta mig tillbaka och lägga fötterna på soffbordet för den sortens liv. Jag måste hinna med mig själv. Det är nästan alltid högsta prioritet.

Vecka 38

Jag såg en död man igår. Hans arm låg stilla, blek och lite rödflammig. Det slog mig att den låg så väldigt stilla. Så orörlig som inget annat än döden är. Runt honom stod väldigt mycket vårdpersonal i olika hierarkiska nivåer och gjorde allt de kunde. De gav allt de hade. Ändå låg kroppen orörlig kvar på marken. Jag blev fullkomligt lugn trots den kalabalik som utspelade sig fem meter från där jag blivit placerad att vänta. Kanske var det chocken som gjorde mig lugn. Kanske var det insikten att människor hela tiden dör och att det idag var några meter från mig. 

Det är tredje gången jag ser en människokropp ta slut. Jag tänkte där jag stod att det här är vardag för sjukvårdare. Det sattes upp vita skärmar runt allt som hände för att skydda integriteten hos den drabbade. Jag tänkte att det var fint att det var så många som inte stirrade, så många som precis som jag lät blicken löpa åt andra håll. Hade det varit jag som låg där hade jag inte velat att folk stirrade. Men sedan tänkte jag att han kanske ändå inte brydde sig, att han kanske inte var kvar fast personalen så ihärdigt försökte behålla honom här. Jag kände en överväldigande frihet, en lätthet, en lättnad men jag vet inte vems känslor det var jag kände. Det kändes som att jag lättade från marken en kort stund, som att jag lyftes uppåt fast jag stod kvar. Taxibilen stod fortfarande på uppfarten till akutmottagningen med öppna dörrar och varningsblinkers på och minuterna tickade ut. Jag kilade in mina fingrar mellan träribborna på ryggstödet på den utomhusbänk jag stod vid. Mina andetag var varma bakom munskyddet och gav imma på glasögonen. Livet drog mig en bit uppåt men det var egentligen inte obehagligt. Jag hade inte behövt hålla i mig. Platsen jag befann mig på rörde sig av febril aktivitet men allt var samtidigt helt stilla och fridfullt. 

Sedan kom en väktare i visir, munskydd och plasthandskar och sa mitt namn. Jag följde med henne på behörigt avstånd till mannen som rullades in i sjukhuset. Fortfarande jagade vårdpersonalen livet. Tröttheten som kom över mig var tung men allt jag kunde tänka på var de som blir kvar. Jag leddes in på ett rum och fick ett stick i armen för att kontrollera att nivån på mina vita blodkroppar inte sjunkit drastiskt. Efter ett kort besök på akutmottagningen fick jag åka hem till min familj. Jag tänkte på vägen hem att det var underligt att jag inte kände mer. 

Vecka 37

Jag läste om tio vanliga orsaker till konflikt i parrelationer. Arbetsfördelning, ekonomi, barn, sex, svartsjuka, fritid, kommunikation, alkohol, otrohet, släkt och vänner. Den amerikanske psykologen John Gottman har gjort en forskning som visar att sextionio procent av alla äktenskapskonflikter aldrig blir lösta. Det innebär att det är väldigt vanligt att par har samma konflikt om och om igen. Det låter inte så konstruktivt direkt. 

Gottman säger också att mängden kärlek som finns i ett förhållande påverkar förmågan att lösa konflikter. När jag läste det tänkte jag att jag och min man måste älska varandra väldigt mycket. Vi har konflikter som alla andra men jag skulle våga påstå att vi nästan alltid löser dem. Hur gör en annars? Om en inte löser dem? Bygger en bara en hög av allt då?

Ibland handlar konflikter i relationer om rena sakfrågor, men det är vanligt att konflikten snabbt går över i personangrepp. Ad hominem-argument innebär att en debattör fokuserar på den person hen debatterar med, bland annat meningsmotståndarens karaktär, förmåga eller avsikter, istället för själva sakfrågan. Det kan vara nedvärderande kommentarer om utseende och karaktärsdrag eller förelämpningar som inte alls har att göra med ämnet som de inblandade först debatterade om. Jag tycker väldigt illa om den här sortens påhopp på åsiktsmotståndarens person, som används för att få ett psykologiskt övertag och ”vinna” en debatt som från början handlat om något helt annat. Om du känner att du är en person som använder dig av ad hominem-argument tycker jag att du ska sluta med det nu. Med en gång. Så kanske det blir lättare att lösa de där relationskonflikterna en gång för alla. 

Vecka 36

Det gick en gång ett rykte om mig. Ett som sa att jag hade varit otrogen mot min dåvarande pojkvän. Det var en tjej som jag inte ens kände som berättade det för folk. Jag skrattade ganska mycket när jag hörde det. Men jag suckade också djupt. Tänkte att det var så jävla typiskt hålan med de drygt åttiotusen människorna där jag bodde under min uppväxt. 

Ryktesspridningen tog fart. När ett budskap passerar flera mellanhänder färgas och förvrängs det av alla de som för det vidare. Det blev misstolkningar och missförstånd och jag lyckades ändå ganska väl med att inte bry mig. Det roligaste av allt, det som gjorde att det var förhållandevis lätt att rycka på axlarna, var att jag inte hade någon pojkvän att vara otrogen mot. Han hade gjort slut med mig två veckor tidigare och jag var ganska ledsen för det. Jag hade ett stukat hjärta bakom revbenen och kände mig vilsen. Ändå dömde folk mig för att jag hade varit otrogen. Skitsnacket gick. Jag var nitton år. Och tanterna som skvallrade värst var också det. Det var då jag bestämde mig för att åka utomlands på obestämd tid. Jag längtade ut i världen, bort från människor som äter andra människor. Det var då jag insåg att jag inte är en människa som tycker om att bo för länge på samma ställe. Jag gillar inte att bli konsumerad av folk. 

Vecka 35

Jag sprang mot skogen. Lättnaden var påtaglig när träden åter stod höga runt mig. Betryggande och lugnande på samma gång. Trafiken hördes inte lika högt längre. Jag undrade tyst för mig själv om det var nätta regndroppar jag hörde eller om det bara var vinden som ruskade kronorna. Mina andetag var förvånansvärt snabba i den branta uppförsbacken. Det är vad sjukdom gör med en. Jag tänkte att jag ska springa i de backarna tills andningen är acceptabel igen. 

Regnet kastades från himlen från en sekund till en annan. Efter flera veckor av tryckande värme kom jag på mig själv med att le. Jag vände ansiktet mot himlen och lät stora droppar falla på kinder, ögonlock, mun och panna. Människor längs med springspåret sökte skydd under träden. Stannade under lövbeklädda grenar och stretchade. Jag fortsatte sätta ett ben framför det andra och mata på, steg efter steg. Regn under springrundor är en form av lyx. Jag tog ett extra varv i motionsspåret. 

På trottoaren på hemvägen mötte jag andra människor som kapitulerat regnet. Som gick och lät sig duschas i skyfallet medan vattnet rann över gångvägarna. Varenda en log eller skrattade mot mig. Det var en ovanlig upplevelse. Jag tänkte att nu är svensken i sitt esse. Nu när regnet äntligen faller efter dagar i tryckande hetta. Kanske älskar vi regnet lika mycket som vi hatar det. Jag stod utomhus och stretchade i tjugo minuter när jag kom tillbaks till lägenheten. Regnet vräkte ner och åskan mullrade. Jag kände mig levande igen. Duschad av naturen och i samklang. Mina underben var täckta av lerstänk och gräs. Skorna, träningskläderna och underkläderna var genomblöta och jag kände mig sval och tillfreds när jag nu fått knarka natur igen. Tack naturen. Jag är dig evigt tacksam. 

Vecka 34

Jag för ganska mycket intrapersonell kommunikation. Samtal med mig själv. När jag lyckas kontemplera djupt och grundligt hjälper det mig ofta att lösa problem. Det är en förmåga som är mycket användbar men i vårt moderna samhälle är den hotad av framför allt två saker. 

1. Dödtid som kan användas till att kontemplera fylls med internet, tv, musik och annat som kräver mindre av oss. Vi tar oss inte tid till personliga tankar och reflektioner. 

2. Vi förlitar oss för mycket på experter, forskare och mediafolk vilket kan leda till att tilltron till den egna kompetensen minskar. Det kan vara svårt att förstå att det kan finnas en lösning i de egna tankarna. 

Jag känner människor som tycker att det är obehagligt att vara ensamma med sig själva när de inte har något att göra. Det är lite synd. Ens eget sällskap borde vara det en tycker bäst om, kan tyckas. Intrapersonell kommunikation är viktig på det personliga planet men den utvecklar också problemlösning, analytisk förmåga och andra egenskaper som kan vara bra även i arbetslivet. Så zoona gärna ut ibland. Eller zoona in. 

Vecka 33

Bild lånad från jysk.se

Många har frågat mig det senaste vad jag har gjort i sommar. Men jag har inte gjort mycket alls. Jag har inte rest en enda dag. Inte en enda mil. Den mesta tiden har jag varit på två olika platser. Först i mitt hus som nu är sålt och sedan i lägenheten som nu är köpt. Jag har inte träffat särskilt många människor eller tagit särskilt många dagsturer ut i sommaren. Men inte har jag lidit av det. Det har varit skönt. 

Tiden har gått lite väl fort kan jag tycka. Jag hade gärna stannat i juli några veckor till. Suttit i min loungefåtölj på terassen och läst ännu några böcker. Hämtat något gott att dricka. Flyttat mig längre ut från huskroppen för att solen ska komma åt när den har vandrat i sin vanliga bana. Hejat på några grannar och bytt ord. Vänt blicken ner i boken och sjunkit in i andra världar ytterligare tid. 

Jag har promenerat längs ån. Det har varit grönt och frodig och jag har supit in. Jag har funnits där fast varit lite väl mycket i mitt eget. Älskat det lite väl mycket. Jag har struntat i att laga middag ganska många dagar. Det har blivit rester, plock och yoghurt. För att inte tala om alla för många bakverk vi ätit för att sedan inte ens orka tänka på riktig mat. Eller de fryspizzor vi slängt in i ugnen och käkat framför en bra serie. 

Solen har skinit men inte överdrivet mycket. Jag har bara badat tre gånger. Men det rör mig inte i ryggen alls. Jag badar bara när jag svettas. Tycker det är otäckt att bli kall när jag inte är varm. Förstår inte meningen med det. Att bli ännu kallare. Resehysterin och upplevelsehetsen har nått mig via sociala medier men jag har försökt att ducka och inte gå igång. Jag har suttit still och laddat ur. Gjort så lite som möjligt utanför mitt hem. Acklimatiserat mig till ett nytt ställe och tankat. Nu ser jag fram emot att sitta på kafé och jobba fast jag redan vet att jag mest kommer att sitta hemma för att hemma är så jäkla skönt. 

Vecka 32

Hemska saker händer. Överallt. Det är ett faktum. Det händer ibland att jag funderar på förövaren. Hen är alltid någons son, någons dotter, någons man, fru, syster eller bror, eller någons mamma eller pappa eller pojkvän eller flickvän. De flesta människor vill inte tro att en närstående gör hemska saker. Någon de kanske älskar, avgudar. Det är många som inte vågar ta in det. Det faktumet. De skyller på offret, hotar, hatar. Säger att offret är psykiskt sjuk. Fast hen inte är det. Fast de egentligen, längst där inne, vet det. Att det inte är den personen, den som fallit offer, som är den sjuka. 

Den som är modig kanske vågar glänta lite på dörren, kika in i misstanken och undersöka den lite grand i alla fall. Fast så fort tankarna börjar rusa, så fort saker börjar falla på plats, fast på fel plats då, då är det lättare att snabbt stänga den dörren igen. Bomma igen den, spika som aldrig förr, hänga svarta plastsäckar framför. Aldrig gå dit igen. Leva sina liv med låtsasleenden och den där gnagande vetskapen som äter en inifrån. Den djupa insikten, den som inte går att kännas vid, inte går att leva genom. Att de håller fel person om ryggen. Vetskapen att de offrat en människa. Att de offrat fel människa. Det är alltid någons son, någons dotter, någons man, fru, syster eller bror, eller någons mamma eller pappa eller pojkvän eller flickvän.

Vecka 31

Det är snart ett år sedan som jag blev ett vattenhjul. Jag var trött och arg. Jag visste att kommunen hade gjort fel. Det skar i hjärtat att lämna en svårt sjuk person med andningsapparat som livsuppehållande insats ensam tio timmar i sträck. Människor som såg mig trodde att jag var stressad, jag kanske till och med på väg att bli utbränd. Men jag var inte överdrivet stressad. Stress biter inte på mig på det sättet. Sorg gör det. Jag var olycklig över allt som skett. Jag visste inte att svårt sjuka människor som är i stort behov av assistans istället lämnades ensamma i Sverige. Jag kände att livet blivit sorgligt. Det var det stora problemet. Min sorg över orättvisor. Min sorg över min egen maktlöshet. Min frustration över ett felaktigt beslut som skulle ta ett halvår att rätta till när varje sekund var en chansning. Det var då jag blev ett vattenhjul. 

Sorgen jag kände hjälpte inte när den stod still. Det var ingen lösning att gå runt och känna sig nedslagen på sikt. Det var först när jag satte känslan i rörelse som det gav effekt. Jag tvingade känslorna att röra sig igenom i lagom takt så att ingenting blev stillastående. Så att ingenting hölls kvar för länge inuti. Jag rörde mig med mina känslor. Som ett skovelhjul som sätts i rörelse av strömmande vatten och omvandlar vattnets energi till mekaniskt arbete på en roterande axel. Övervikten på ena sidan fick hjulet att rotera. Att mata på blev mitt mantra. Jag kände aldrig att mina känslor var en fälla, jag kände att de var en motor som reagerade när stunden krävde en reaktion. Känslorna fick mig i rörelse. Jag blev ett roterande vattenhjul och det jag har idag är resultatet av det mekaniska arbete som blev utfört.