Kategoriarkiv: Tankar

Vecka 27

Idag hämtar vi nycklarna till vårt nya hem och säger hej då till hundrfyrtiofem kvadratmeter till förmån för åttiofem. Under de senaste åren har jag tänkt många gånger att vi har så överdrivet mycket yta. Yta som mest har fungerat som passager mellan de platser som vi verkligen har använt. Jag har tänkt att vi bor alldeles för stort i den här delen av världen. Vi har haft ett palats att värma upp och underhålla fast vi ändå har tillbringat den mesta tiden på minimal yta. Vid skrivbordet, i sängen, i köket, i soffan, i badrummet. Vi har haft två stora vardagsrum som vi suttit i några få timmar i veckan. Den största delen av ytan har fungerat som väldigt breda korridorer som bundit ihop våra favoritplatser. Vi har mest gått igenom, städat, dammat och svabbat all den här ytan. Men plats har vi haft. 

Det ska bli intressant att se om jag kommer att sakna kvadratmetrarna. Om de faktiskt fyllde en funktion som jag kommer att fatta först när det är för sent. Men att bo litet har aldrig varit ett problem för mig. Jo förresten, en gång när jag blev erbjuden ett rivningskontrakt på en elva kvadratmeter stor lägenhet på Tjärhovsgatan på Söder, då minns jag att jag tänkte att det var klaustrofobiskt. Min kompis tog den istället. Men förutom den händelsen har mängder av kvadratmeter aldrig varit min dröm. Jag har alltid föredragit nära framför stort. Jag gillar närhet. Till vad beror lite på. Och just nu, när det är så satans dyrt i de städer jag väljer mellan, föredrar jag lägre kostnader så att det går att leva ett alternativt liv som en kreativ själ. Och med lägre kostnader kommer mindre yta. Jag väljer det framför ett jobb som suger men som en måste ha för att ha råd med allt som en skaffat sig. Jag tror det kommer bli awesome!

Hej då huset som vi bygg och renoverat. Hej då naturen som hängt som en helande gudomlighet utanför fönstret. Det vilar ett magiskt lugn över den här platsen på jorden. Jag vet att de nya ägarna är lyhörda nog för att känna det och det känns skönt nu när vi ska bege oss ut på nya äventyr. Jag har varit enormt lycklig här. Tack för allt. Det är dags att gå vidare. Bara tama fåglar längtar, vilda flyger. 

Vecka 26

Jag tänkte att det var lugnt, att det fanns gott om tid. När det var tio dagar kvar tills flyttlasset skulle gå kom jag på att det var hög tid att börja. Jag blev lite stressad när jag insåg att jag skulle tömma ner saker från en villa i flyttkartonger på tio dagar. För det var ju inte bara innehållet i en hundrafyrtiofem kvadratmeter villa, det var ju också från en musikstudio, ett garage, en friggebod, en förrådsbyggnad, en vind och en gigantisk trädgård som saker skulle tömmas, fixas, trimmas och packas. 

Jag var irriterad när jag började riva ner studsmattan, skruvarna satt satans hårt, men irritationen var egentligen stress. Sedan tänkte jag på alla utrensningar jag gjort genom åren, tänkte att det var lyckosamt just nu att jag inte gillar för mycket prylar, att det var bra att prylar äter min energi så att jag redan gjort mig av med så mycket. Jag hämtade upp fyrtio flyttkartonger och tömde några skåp och det kändes bra. Jag tänkte att jag jobbar effektivt och koncentrerat under tidspress. Om åtta dagar kommer några av de människor som betyder mest i mitt liv som bärhjälp och med en lastbil som vi hyrt. Jag känner mig lugn igen. Det ska bli soligt i veckan och jag planerar att hänga så mycket som möjligt på vår altan. Jag kommer sakna den. Eller nä. Jag är oftast inte en person som saknar. Men jag tänker njuta av den så länge jag kan. Mellan soltimmarna ska jag fylla lådor med saker vi tror att vi behöver. Det ska bli kul att flytta. Jag är tycker om att stänga dörrar. Det betyder att nya öppnas. 

Vecka 25

Ingenting som någonsin har hänt har påverkat den du verkligen är. Det tog ett tag för mig att förstå det. Att roten i mig är den samma som från början trots allt som hänt, trots allt de gjort. Inga ord, inga slag, inga våldshandlingar förstörde mitt sanna jag. De förstörde mycket, de påverkade mycket, men inte den jag är.

Det är lätt att tro att händelser förändrar en, för de gör ju det, några nivåer längre upp. Men längst där inne ligger kärnan alltid orörd. När jag står naken i naturen är jag fortfarande den jag var innan. När jag har klätt av mig allt. Ingenting som jag har gjort och ingenting som någonsin har hänt har påverkat den jag verkligen är. Det är en av mina bästa insikter i livet.

Vecka 24

Det stod i mitt horoskop för den här veckan att jag kommer att vara både charmig och flirtig. Jag har lite svårt att se mig sådan men det blir kul som omväxling. De här egenskaperna kommer att föra mig in i intressanta situationer eftersom jag själv kommer att öppna upp för något nytt. Det ska bli spännande att se vad det kan vara. Min nyfikenhet kommer att driva mig mer än jag tror och nu kommer någon äntligen våga ta kontakt med mig. Ser fram emot att upptäcka den här någon. Kul att den personen ska ta till sitt mod och söka upp mig. Jag är inte särskilt farlig. Oftast är jag rätt snäll så det kommer nog gå bra. Jag ska försöka att inte vara så brutalt rak och besvara frågor med meningar längre än ett ord. 

Det står att jag ska satsa på att ha roligt och göra mer av de saker som jag känner att jag aldrig hinner. Det tycker jag låter trevligt. De senaste nio månaderna har inte varit nådiga. Varje gång allt har sett ut att vända har nästa slag kommit. Och som final på allt, för nu hoppas jag verkligen att det är final, kom en månadslång sjukdom på en tolvåring. Senast i lördags bar det av till akuten. Igen. Men nu, den här veckan, är mitt flow min utstrålning. Och jävlar vad jag ska glänsa. Jag kommer göra allt det där jag drömmer om att göra. Jag kommer lysa som en fet strålkastare och du kommer att få hålla handen för ögonen för att inte bli bländad. 

Vecka 23

Saker jag har lärt mig sedan senast:

Att det är väldigt svårt att få i en person en och en halv liter vätska per dag när den personen kämpar för att få ner en enda klunk. 

Att barnavdelningen på sjukhus har ett helt team som möter upp och hjälper barn igenom sjukhusvistelsen. Det är sjuksköterskor, lärare, dietister, fritidspedagoger, psykologer och så klart läkarteam som gör allt som står i deras makt för att göra vistelsen så bra som möjligt för våra barn. Fint. 

Att jag kan vara hur trött som helst men ändå orka mer. 

Att sjukhusmaten är god. 

Att när en tycker att en fått sin beskärda del av livets tuffa utmaningar och en tycker att nu fan måste det räcka, nu fan måste vi få vila, då tuffar livet ändå vidare och lägger fälleben. 

Att när jag säger att jag aldrig mer kommer att göra en sak då stämmer det nästan alltid. 

Att jag skulle kunna tänka mig att utbilda mig till sjuksköterska. 

Att det inte finns några garantier i livet som skyddar den som redan fått bära mycket från att fortsätta utmanas, fast personen bara vill vila och ha det gött. 

Att livet pågår utanför sjukhusrummet fastän livet stannat av där inne.  

Att det inte finns någon rättvisa. 

Att de flesta som promenerar har ett mål. 

Vecka 22

Jag har hört att varken skadedjur, insekter, hundar, katter eller husflugor äter aspartam. I fall de hittar en bit mat som innehåller aspartam låter de den vara. Jag har också hört att aspartam först framställdes som ett biokemiskt krigsmedel för militär användning och att det var listat av Pentagon som en stridsgas och nervgift. När en kemikaliejätte i USA inte fick någon framgång med sitt aspartam på den tilltänkta marknaden valde de istället att marknadsföra ämnet som ett konstgjort sötningsmedel. Har jag hört. Det gick som bekant bättre.  Jag säger inte det här som en sanning. Men det är vad jag har hört. 

Aspartam är idag en integrerad del av den moderna kosten och ämnet finns i tusentals livsmedel, tuggummi, kaffebröd, konditorivaror, lightprodukter, frukostflingor, sylt, godis, vitaminer, apoteksvaror och receptbelagd medicin. Ämnet säljs under namnet NutraSweet, Equal och Canderel. Företagets egen forskning hävdar att aspartam är säkert men många andra forskningar visar tydligt att aspartam orsakar tumörer och massiva hål i hjärnan hos råttor, innan ämnet slutligen dödar dem. Obestridlig forskning visar de toxiska effekterna av aspartam och ämnet var ju också väldigt nära att förbjudas. Men tjänster och gentjänster i de slutna rummen gjorde det lagligt ändå, har jag hört. Många läkare, vetenskapsmän och konsumentgrupper menar att det här artificiella sötningsmedlet aldrig borde ha släppts ut på marknaden eftersom det är allt annat än nyttigt för människan. 

Så långt det är möjligt undviker jag att köpa produkter med konstgjorda sötningsmedel. Jag känner som djuren. Risken att du och din familj är bland de två tredjedelar av den vuxna befolkningen eller de fyrtio procent av barnen som regelbundet intar det här konstgjorda sötningsmedlet är tyvärr ganska stor. Jag tänker inte chansa. Gör du? Om inte, så är lösningen är enkel. Sluta handla produkter som innehåller aspartam. Klart slut.

Vecka 21

Under veckan som gick har jag sålt våra trädgårdsmöbler och en solsäng, skänkt en motorsåg till en som behöver den bättre än jag och haft samtal med försäkringsbolag om en mindre vattenläcka. Jag har handlat några få saker på en av mina sämsta mataffärer, Lidl, och upptäckt att den blivit lite bättre på ekologisk mat än senast jag var där. Jag såg på en spansk serie en hel dag och fick ett raseriutbrott. Jag tänkte på att klippa gräset varje dag men gjorde det inte. Jag hjälpte barnen med distansstudier och lagade en ny sorts linssoppa. Jag sålde ett hus och köpte en lägenhet och tänkte att nu jävlar kanske det börjar gå bra igen. Sedan var jag på både vårdcentralen och akuten med en familjemedlem som hade ont. Jag tänkte att det här är livet, det här med allt som går upp och ner, jag tänkte på buddhismen. Jag googlade medellivslängden för katter och körde en sista vecka i isolering. Gurkmejan tog slut och jag slängde två döda växter. Jag tränade två pass lugn yoga och promenerade nästan varje dag. Jag avslutade en medicinering och var nervös för att alla symtom skulle komma tillbaka men det gick bra. Jag började en ny medicinering och var nervös för att det inte skulle gå bra men det gick bra. Jag tänkte att jag fortfarande inte kan förstå att jag blivit en person som äter medicin. Jag drack många koppar rooibos te med ingefära och citrongräs och hämtade ut paket. Jag funderade på om jag köpte jeansshorts i april men kom inte på svaret och kollade inte efter i garderoben. Jag fortsatte att fundera på det. Jag köpte tio flyttlådor, frimärken och kosttillskott. Jag kände mig tacksam och glad. Jag tänkte att nu kan det lika väl bli juli och dags för flyttlass. Jag tänkte att jag är färdig här och att jag har noll problem med att avsluta gamla kapitel. Det betyder ju att nya öppnar sig. 

Vecka 19

Under vintern fick jag två rejäl förkylningar på kort tid. Jag hann inte återhämta mig från den ena innan den andra slog till. Jag låg i soffan i slutet av januari med rinnande näsa och kände att pulsen var hög. Jag tänkte då att det inte var så konstigt att hjärtat slog extra fort. Och det var det ju inte heller. Jag hade jobbat hårt i tre månader och var ordentligt sjuk. Igen. Förkylningen försvann en och en halv vecka in i februari men mitt hjärta fortsatte slå för fort. Dagarna gick och jag började känna mig darrig. Min vilopuls som legat på sextiotvå så länge jag kan minnas hade plötsligt ökat till mellan åttio och nittio. Jag börjad vakna ibland på natten av att hjärtat rusade. Jag drack enorma mängder vatten för att släcka en törst som inte gick att släcka. En sjuksköterska på Vårdcentralen sa att det inte var en onormalt hög puls. Hon sa att det förmodligen bara var stress. Det var vad nästan alla trodde. Att jag var utarbetad och näst intill utbränd. Men min familj, de som såg mig varje dag, sa inte det.  De sa att livet blivit stressigare en kort period men att jag ändå inte verkat överdrivet stressad då. Jag hade bara varit överdrivet ledsen för allt som skett. Men människor fortsatte berätta för mig hur stressad jag kände mig. En undersköterska tittade mig djupt i ögonen och berättade att jag var utbränd. Jag hade tjatat mig till en provtagning och hon kunde se det i mina ögon. Någon diabetes hade jag i alla fall inte. Hon tyckte att jag borde börja träna mindfulness. 

Veckorna gick och jag försökte leva som vanligt. Jag började träna igen men det gick extremt dåligt. Två gång per vecka försökte jag springa och alla gånger grät jag på grusvägarna utan att förstå varför jag var ledsen. Jag kunde bara springa några hundra meter innan jag var tvungen att stanna. Trots att livet hade ordnat upp sig igen kände jag inte igen mig själv. Mina ben skakade i varenda yogaställning och mina vanliga pass blev för tunga. Min törst gick inte att släcka och min aptit började bli enorm. Det kokade inuti för ingenting och jag tänkte att jag måste ha tålamod och ge mig tid. Jag försökte stressa ner fast jag redan var avstressad, jag bokade av fast nästan allt redan var avbokat, jag försökte hitta egentid fast jag redan var själv varje kväll. Jag mediterade som en jävla dåre men veckorna gick och ingenting blev bättre. Hjärtat slog snabbt och jag kunde känna hur kroppen skakade inuti. Min familj började se att min kropp darrade. Jag började vakna fem gånger per natt av att munnen var helt torr och jag drack en liter vatten per natt. Sömnen blev dålig och jag blev andfådd för allt. Min ökade kroppstemperatur gjorde att jag sov utan täcke med elementet avstängt fast det var minusgrader ute. Mina muskler blev svaga och jag orkade inte göra en enda armhävning till slut. Min träning gick sämre och sämre för att sedan helt upphöra. Jag kände mig nedstämd, irriterad och arg. Mitt hjärta slog som aldrig förr och jag tänkte på de tre komma fem miljarder hjärtslag som hjärtat slår under en livstid. Jag tänkte på de forskare som anser att en har ett bestämt antal hjärtslag och sedan är det över. Det kändes sorgset att jag förkortade mitt liv. Jag som älskar att leva. Jag fattade inte vad som var fel och började tänka att jag kanske behövde ändra min livssituation. Tänkte att det väl var den som gjort mig sjuk. 

Till slut kom den dagen då jag insåg att det inte gick längre. Jag gick min vanliga promenad men fick stanna flera gånger. Kroppen var slut. Jag tänkte att om jag nu är så utarbetad och stressad som alla säger så måste jag kanske träffa en psykolog. Jag hade börjat  tröttna på att inte vara mig själv. Jag fick en tid på Vårdcentralen fem dagar efter mitt telefonsamtal och mötte en trevlig läkare som tog mina problem på allvar. Jag fick ta prover och sedan gick allt undan. Dagen efter ringde samma läkare upp mig och berättade att hon skickat en remiss till akuten och att jag måste åka in omgående eftersom jag hade för mycket hormoner i blodet. Hon ville inte se en toxisk kris.

Det visade sig att jag fått Graves sjukdom som är en form hypertyreos. Sjukdomen innebär att sköldkörteln blir överaktiv och producerar för mycket sköldkörtelhormon. Det gör att energiförbrukningen i kroppen ökar och att kroppen går på högvarv. Jag hade de flesta symtomen som är typiska för sjukdomen och när provresultaten kom var jag ett solklart fall. Graves sjukdom är en autoimmun sjukdom. Anledningen till varför kroppen bildar antikroppar är okänd. Det framkom att jag hade sjukdomen i släkten. Ärftlighet, ålder, kön och stress är möjliga riskfaktorer. Nu ska jag äta medicin i ett och ett halvt år för att förhoppningsvis bli frisk. Sedan ska jag gå på kontroller livet ut. Men vad fan, nu kanske jag får tillbaka livsenergin i alla fall. 

Vecka 18

Det var inte min vecka riktigt, den som passerade. Det mesta gick åt skogen. När jag öppnade dörren till garaget hörde jag vatten klucka från pumprummet. Det är inte särskilt roligt att höra vatten skvala där vatten inte ska skvala. Golvet var täckt med tre centimeter vatten och jag blev handlingsförlamad. Det var inte förrän pappa kom som jag insåg att vattnet som hamnat fel måste skyfflas undan snabbt. Några timmar med för mycket vatten först och sedan många timmar med inget alls. Då slog det mig vilket användbart livsmedel vatten är. Och hur jobbigt det är när en inte kan spola på toaletten. Eller ha vatten till tandborstningen. Eller till att tvätta händerna. Som tur var finns det hjältar som kan rycka ut. Personer som är duktiga på VVS. 

Dagen efter vattnet kom tillbaka förstörde jag min ljumske. Jag gjorde en del lite för tunga lyft och sedan ville inte illiopsoas mer. Det gjorde bara mer och mer ont under eftermiddagen. På kvällen ringde ett asshole på en annons jag lagt ut på Blocket. Inledningsvis hade han frågor om boxningssäcken jag sålde men ganska snabbt sa han att han nog trodde att min man hade koll på det här med att kvinnor ska misshandlas och våldtas. Jag tryckte snabbt bort samtalet men låg vaken nästan hela natten och kände rädsla. Det var först på morgonen, när hjärnan var pigg, som jag kunde tänka rationellt igen. 

Nästa dag när jag hade en läkartid för att kolla upp några märkliga symtom jag burit på ett tag, startade inte min bil. Jag svor inte en enda gång. Jag blev stressad och skrattade. Än en gång fick mamma och pappa rycka ut. Det gick ganska fort på småvägarna om vi säger så och jag kom bara tio minuter för sent. Jag fick ta blodprov och EKG. Resten av dagen hade jag så ont i ljumsken att jag låg ner. Det kändes som ryggskott fast i ljumsken. Till slut kändes det som att jag skulle svimma av smärtan och då tog jag två tabletter. Det händer inte ofta kan jag lova. Jag härdar nästan alltid ut. När tabletterna tagit udden av smärtan linkade jag till badrummet för att hämta tvätten. Då hade det läckt vatten från tvättmaskinen. Det låg som rätt stora öar och floder över halva badrummet. Sedan tänkte jag att nu får det fan räcka. Men det gjorde det inte. På morgonen nästa dag ringde läkaren från Vårdcentralen som jag träffat dagen innan och sa att hon fått svar på proverna jag tagit och att jag var tvungen att åka direkt till akuten. Men det tar vi nästa måndag.

Vecka 17

Jag hörde en bra nyhet härom dagen. Nämligen att det nu finns flera hotell runt jorden där allt, från mat till inredning, är vegansk. Besökarna slipper både duntäcken, läderfåtöljer och att parera köttbitar. Jag lyfter på hatten och tackar alla jordens invånare som valt att avstå från animaliska produkter och skapat en efterfrågan. Det är er förtjänst att det skapas fler möjligheter för veganer och att det växer fram ställen som är vegan-baserade. 

Jag hoppas att våra barnbarn i framtiden kommer att skaka på huvudet och äcklas av vårt sätt att behandla djur i den här nutiden. I somras körde jag förbi en djurfabrik på västkusten. Där fanns inga öppna gröna ängar och tillfredsställda kor direkt. Det var gyttja och trängsel och döden hängde i luften. Jag började gråta. Det var höjden av slaveri framför mina ögon. Hur kan människan frivilligt stödja det?