Tankar

Vecka 21

Det finns hundramiljoner anledningar att använda som ursäkt för att slippa anta utmaningen som krävs för att förändra ditt liv i den riktning du vill att det ska röra sig. Hundra miljoner ursäkter och några få brinnande argument. Vilka är dina alternativ? 

Vill du sitta på sängkanten på ålderns höst och tänka att du borde ha gjort det där du drömde om. Sitta där och göra några enkla övningar som gör det lättare att komma upp ur sängen och bittert inse att det är för sent. Att tiden faktiskt tog slut. Att livet pågick och sprang förbi och du hann inte med. Eller egentligen hade du hunnit, du vågade bara inte kasta dig ut i det okända. 

Det okända är skrämmande. Det är en del av utmaningen. För tänk om du gör den där livsomvälvande förändringen och ångrar dig. Tänk om livet blir sämre när den där drömmen är nådd. Tänk om det inträffar oförutsedda händelser som gör att förändringen inte blir till det bättre. Tänk om allt går åt helvete. Men tänk om det inte gör det. 

Jag är en rörlig person. Det är av största vikt för mig att livet rör sig framåt. Jag blir otålig och väldigt uttråkad av stagnation. Utveckling och framåtrörelse gör mig pirrig och glad. Även jag kan skrämmas av förändring. Men jag skräms inte lika mycket som jag njuter av utmaningen som krävs av en då en kastar livet upp och ner en stund. Den känslan vinner över rädslan.

Jag har lärt mig av livet att en flytt bort inte utesluter en flytt tillbaka, en uppsagd tjänst utesluter inte en återgång, en avslutad relation utesluter inte försoning i framtiden. Med det förhållningssättet i bakhuvudet är inte förändring så skrämmande. Jag har flyttat och bytt jobb fler gånger än någon annan som jag känner. Det har utvecklat mig, härdat mig, format mig. Alla val har lett mig framåt och jag har aldrig ångrat de steg jag tagit. Allt var meningen.

Människan är fenomenal på att hitta lösningar ur situationer som inte blir som vi tänkt. Om du vill men är rädd, tänk att du har kraften att ta dig framåt även om ditt kast först ser ut att bli ett snedkast. Du kommer fixa det. Du kommer ordna det för dig. Med den vetskapen är det inte lika läskigt att släppa taget om det trygga för att röra sig mot sin dröm. Känslan av att kasta sig ut är oslagbar. Läskig, levande och kittlande. 

Tankar

Vecka 20

I Bankeryd står de mastliknande tallarna i rader utanför fönstret i industriområdet där jag sitter. Trettio meter höga och kvistfria ända upp till kronan. Efter en felkörning in till byns kärna hittade jag rätt. Kaffebryggaren är påslagen och jag har satt upp dagens kontor på det runda bordet i väntrummet. Här ska jag vänta i åtta timmar medan andra människor lagar det jag inte kan laga. Jag har en matlåda med sallad, smörgås med rökt tofu, två olika varianter på iskaffe som jag ska testa och en flaska med en nyttig juice med oväntade ekologiska ingredienser. En nyhet i butikshyllan till kampanjpris. 

Här i Bankeryd kan en bo. Med Vättern på promenadavstånd och en tid som står stilla. Fast det gör den så klart inte. Det är bara en känsla jag alltid får när jag passerar små byar där inga människor syns till. Där skolor ligger tysta och trädgårdarna tomma. Jag funderar på vad människorna gör i Bankeryd, hur de fyller sina dagar, vad de tar sig för medan åren strävsamt avlöper varandra. Jag får alltid de här tankarna när jag åker inåt i landet. Vad gör alla människor. Fast jag vet att de gör ungefär samma saker som du och jag. 

Det är skräcken för att sitta fast som får mig att tänka de här tankarna så fort jag rör mig bort från kusten. De vida haven ligger som en språngbräda ut till resten av världen, på betryggande avstånd redo för den dag då jag behöver släppa allt och åka. De stora haven är friheten för mig, de stora städerna med flygplatser varifrån jag enkelt kan ta mig vidare. Det är en trygghet för mig. Att jag kan resa iväg och fortsätta. Det finns en flygplats i Jönköping, jag vet, jag passerade skylten på vägen hit. Men det finns inget hav. 

Efter åtta timmar framför datorn är det dags att packa ihop och köra hem. Trots att jag så självsäkert har kartan i huvudet och lokalsinnet perfekt intakt hamnar jag en mil på andra sidan av Jönköping. På fel sida. Djupa suckar kommer ur min kropp och det tar fyrtiofem minuter extra tid att tråckla mig igenom centrumkärnan och komma ut på huvudleden som ska ta mig hemåt. När jag passerar Torrhult slår det mig att Nina Persson är uppvuxen i Bankeryd. 

Tankar

Vecka 19

Hon tittar länge på mig när jag säger hej. Den tveksamma responsen får mig snabbt att inse att hon inte kopplar. Hyllan i mataffären är full med förpackningar med likadant innehåll men från olika leverantörer. Jag granskar dem en kort stund innan jag väljer en äpplejuice med glänsande frukter på utsidan. Jag ler mot henne och förklarar vem jag är. Sedan är jag tyst i några sekunder för länge. Det går nästan att känna i luften när hennes hjärna länkar ihop oss. Alldeles intill hennes ögon bildas tre streck när hon bemöter mitt leende. En värme och vänlighet strålar inifrån henne och den ljusblå färgen på hennes jacka förstärker den blå färgen i hennes blick. De som får vila i hennes ögon är lyckligt lottade.

Över ett år har gått sedan den där dagen som delade in hennes liv i ett före och i ett efter.  Att leva som änka har gjort henne lite smalare om midjan och om höfterna. Hon ställer ner sin kundkorg som har vilat i armvecket och tittar mig rakt i ögonen när hon berättar om att det fortfarande finns dagar, men framför allt nätter, då saknaden sköljer över och värker infernaliskt. Jag kämpar med mina egna tårar, försöker tränga dem tillbaka. Påminner mig i tysthet om att det är inte jag som har förlorat någon. Tänker att hon inte är i behov av mitt medlidande just nu, att det är i den här fasen som medlidande bara blir en börda. Det är inte hon som ska trösta mig. Jag lägger en stöttande hand på hennes axel. I takt med att hennes ord lämnar munnen och glider över luften i mataffären slås jag av det faktum att hon, sorgen till trots, faktiskt har rest sig upp och fortsatt leva. Hon låter sorgen få ha sin gång men hon har inte blivit bitter för att hon blev ensam kvar. Det har tagit på hennes krafter att rensa ut de prylar som blev över efter ett liv på fyrtiofem år men hon har minnena av deras tid kvar inuti som en mjuk filt att krypa in under för tröst, kärlek och lycka. Allt de delade finns fortfarande kvar. Jag tycker att det är väldigt fint när hon säger det. Det bränner i min hals. Hon berättar att hon har valt att vara tacksam för det hon fick istället för att vara bitter över det hon gick miste om. Jag kramar henne lite för hårt innan vi säger hej då och går åt varsitt håll för att fylla våra kundkorgar. När matkassarna är inpackade i bilens bagage sätter jag mig i förarsätet och tittar på människor som strävsamt pusslar ihop sitt liv. Samtalet jag just haft går i repris i hjärnan. Jag lägger armarna i kors över ratten, lutar ner huvudet och gråter högt i femton minuter över livet som är så skirt, så innerligt, så outhärdligt ibland men ändå så fantastiskt att vi klamrar oss fast och hittar vägar ut för att överleva. 

Tankar

Vad vill ni läsa om?

Hej. Hallå.

Jag ser ju att det är en hel del människor som slinker in här och läser. Det är jättekul!!! Jag är nyfiken på vilka ni är, om ni har några önskningar på inlägg, vad ni vill läsa mer eller mindre om. Lämna gärna en kommentar och berätta. Kram

Tankar

Vecka 18

Jag startade den här bloggen för utmana mig själv att skriva en kort text att publicera varje måndag under femtiotvå veckor. Ganska omgående mynnade det ut i något större men utmaningen kvarstår. Att producera text kräver dock sitt engagemang och min totala närvaro. 

Mitt liv är inte perfekt. Också jag drabbas av stress, av ångest, av sorg. Den här veckan har jag backat allt. Det är så jag gör när det trycker i bröstet, när klumpen i magen inte lossnar, när minsta lilla får stressbarometern att slå över. 

Under veckan som gått har jag bett om hjälp, jag har lagt väldigt mycket ledig tid på att meditera, jag har strukit över i kalendern. I Savasana har tårarna kommit. Långsamma tårar i mig som trängts undan medan jag har funnits där för andra. Genom att acceptera mattheten djupt där inne, som kommit av lång tid under press, kommer energin att komma tillbaka. Jag vet det. Jag har gjort det här förut. 

Den här veckan ska jag vila i Savasana varje morgon och varje kväll. Istället för att fylla på med konstgjord energi ska jag ge mig själv en medveten paus. Det är då energin och inspirationen till slut kommer tillbaka av sig själv. Jag ska ligga orörlig och känna stillheten. Vakenheten ska hjälpa mig att hålla tankar, drömmar och planering på avstånd medan jag håller fast uppmärksamheten vid upplevelsen av hela kroppen som ligger helt stilla. Kroppen kommer inte att ge ifrån sig ett enda ljud, den kommer ligga fullständigt orörlig och bota stress, sömnproblem, oro och nervositet.  Att ständigt prestera är inget att sträva mot. 

Tankar

Fem nej tack och lika många ja tack

Fem nej tack när det gäller klädesplagg/skor: 

Kort kjol, rosa och småblommigt i kombination, päls, skinn, högklackat.

Fem ja tack:

Shorts, linne, sneakers, färgglatt, ekologiskt.

Fem nej tack i matväg:

Fylld paprika i ugn (växer i min mun), risotto, kött, fisk, fågel.

Fem ja tack:

Amerikansk pannkaka, linssoppa, vegansk dahl, potatis, råa grönsaker.

Fem nej tack till drycker:

Shots, sportdrycker, energidrycker, varm choklad med grädde, sött smaksatt kaffe.

Fem ja tack:

Kaffe med havremjölk, vatten, grönt te, äpplejuice, julmust.

Fem nej tack i din inredning: 

Övermöblerat, för mycket mönster, för mycket prylar som samlar damm, prydnadsföremål utan funktion, furupanel á la fjällenstuga.

Fem ja tack:

Skön stor säng, vitt, sparsmakat, bruksföremål, natur.

Fem nej tack när det kommer till personlighetsdrag:

Avsaknad av empati, människor som har behov av att föda sina egna egon genom att sänka andra, snålhet, ytlighet, ängslighet.

Fem ja tack:

Empatisk, vänlig, ärlig, okonstlad, djup.

Tankar

Vecka 17


Jag ser dig stå med öppna armar under ytan. Bara du kan vara här med mig och hålla andan tillräckligt länge. Bara du känner mig på det sättet som du gör. Det finns ingen annan. Det har aldrig funnits någon annan. Vattnet är varmt runt kroppen. Varmt och ljust turkost. Håret står som en strut bakåt när jag rör mig framåt. Vattnet ger ett enkelt motstånd här nere. Det virvlar i små cirklar av mina rörelser. Dina armar når mig alltid. Sluter mig till dig. Du andas i mig om jag behöver syre. Precis som jag gjorde i dig. Det är så oväntat stilla under ytan. Befriande på en ny nivå. Dunkelt men ändå så kristallklart. Det är bara du som får hela mig, bara du som tar emot alla mina jag. Du och jag behöver inte mötas, vi har aldrig varit skilda.