Tankar

Vecka 39

Jag tappade fotfästet och föll. Hårda, brutala händer ryckte undan mattan och stunden jag svävade i limbo kändes oväntat lång innan jag slog hårt i marken. Jag grät som jag inte har gråtit på tio år den dagen jag öppnade kuvertet. Och dagen efter det. Den korta tid som gått sedan dess har jag haft svårt för att äta, det ligger som en klump både i magen och i bröstet. Gråten känns aldrig på avstånd. Mina käkar börjar spänna av kraften som krävs för att tränga bort tårar och istället verka stark inför barnen och försöka hitta nya vägar fram. Oron för framtiden är avskyvärd.

Trots alla hinder som vi dagligen stöter på gick livet som på räls precis innan allt kraschade. Jag var stolt över det liv vi trots alla svårigheter skapat oss. Det fungerade. Vi mådde bra. Vi var lyckliga. Fast vi samtidigt kämpade hela tiden. Fast det så klart var påfrestande att stå ajour dygnet runt. 

Jag höll det rekommenderade kuvertet i ena handen och luntan med papper i den andra och mina händer skakade. Det tog bara några sekunder att läsa de rader som förändrade allt. Orden och siffrorna som sa att min anhörig förlorat sjuttiofem procent av de assistans-timmar han förut varit berättigad till. Det tog mig ytterligare någon sekund att förstå att även den som arbetar som anhörigvårdare i samma stund förlorat sjuttiofem procent av sin arbetstid. Och sin lön. Med omedelbar verkan. Jag satt en timma i en bil på en parkering och tittade rakt fram på ratten. Det kändes som att jag svävade under ganska lång tid innan tankarna trädde fram och for som missriktade projektiler. 

Med kuvertet följde formulär för överklagan och om vi är missnöjda med beslutet kan vi skicka in papperna. Ja vi är missnöjda. Vad fan tror ni. Vi kan välja att lägga ner åtskilliga timmar på att skicka in en detaljerad överklagan som vi redan vet kommer att avslås. Tack så mycket. Jag har tjugofem procent av min tidigare dåliga lön i lön och söker febrilt efter ytterligare ett arbete att klämma in mellan det arbete som fortfarande måste utföras, fast nu oavlönat. Det är tur för min familj och mig att jag är en fighter. Att jag är sjukt stark när jag reser mig upp. Jag måste ju vara det. Det finns inga andra alternativ så just det är ganska enkelt. Jag kommer fortsätta att vara ajour dygnet runt. Jag kommer släppa allt jag har för mina händer på mitt framtida jobb och rusa hem till dig om du ringer. Jag har redan räddat livet en gång. Men då var jag ju på plats. Nu får vi se om jag hinner fram i tid när du behöver hjälp. 

Tankar

Vecka 38

Jag står lutad mot niornas skåprad och lyssnar på oljudet som uppstår då ett hundratal föräldrar står på en begränsad yta och socialiserar. Det är öronbedövande. Jag ser framför mig en stor flock fåglar som skränar alarmerande högt med den enda skillnaden att flocken på golvet framför mig inte verkar ha någon riktning i sitt irrande. Jag tänker att fåglarna i alla fall har något mål i sikte medan de samtidigt flyger och skriker. Jävlar vad människor kan låta. 

Jag kan inte låta bli. Min ena hand sträcker sig efter bakfickan och lirkar fram mobilen. Jag tänker att jag inte borde, att skillnaden mellan att sätta sig över andra människor och att fascineras över det mänskliga beteendet ibland är hårfin. Ändå trycker jag på inspelning och riktar kameran i linoleumgolvet. 

Ljudupptagningen blir väldigt bra. Precis som jag har tänkt. Hundratals ord och röstlägen blandade med varandra i för hög decibel. Jag spelar upp inspelningen för min man när jag kommer hem och han undrar om mötet gick bra. Volymen är satt på samma volym som då. Det här kan vara mitt absolut värsta ljud. 

Tankar

Vecka 37

Alla har någonting att känna tacksamhet över. Kanske har du ben som fungerar att gå på, mat för dagen eller en varm säng att sova i. Du kanske inte har exakt det du önskar men du har något. Jag försöker att se det jag har och inte bara det jag vill ha. Varje dag strävar jag efter att känna tacksamhet och glädje över det jag har. Det är nyckeln till lycka för mig. 

Om du ser på livet som en kamp eller en strid är det svårt att känna tacksamhet. Istället blir livet något som du ska uthärda och lycka något som du ska förtjäna. Att tackla livet från det hållet, med den utgångspunkten, verkar inte kul. Kom ihåg att alla människor kämpar med saker. Även de som samtidigt kan känna tacksamhet.

Att känna tacksamhet betyder inte att du behöver sluta drömma och sträva efter saker. Det betyder inte att du måste sitta tillbakalutad hela dagarna och nöja dig. Att känna tacksamhet innebär att du uppmärksammar det goda som sker runt dig och även det goda inuti dig. Om du ser på livet ur ett större, mer andligt perspektiv snarare än ur ett snävare, mer egocentriskt, är det lättare att lära sig att känna tacksamhet. Du har fått livet i en gåva och det är upp till dig att uppmärksamma och uppskatta det. Lär dig att acceptera sakernas tillstånd, sakta in, släpp motståndet, släpp kontrollen. Ta hand om det livet som har givits till dig.

Tankar

Vecka 36

Jag har rensat ut saker de senaste dagarna. Gått skoningslöst från skåp till skåp och slängt, skänkt, sålt och eldat upp. Det finns ingen mening för mig att äga för många saker. Jag hittar ingen njutning i att hamstra prylar som blir liggande utan att varken bli älskade eller använda. Det enda jag får ut av det är att de tar energi av mig, gör mig stressad och splittrad. Mitt mål är alltid att bara äga saker som jag använder regelbundet. Jag är sällan nostalgisk över prylar, tänker att de minnen som fastnar de fastnar och de som glöms var kanske inte så viktiga för helheten ändå. Jag släpper taget och får mer luft i mitt fysiska rum.

Jag vet att många människor är väldigt noga med att ha mycket förvaringsyta i sina hem. Jag tänker tvärtom. Så liten förvaringsyta som möjligt gör att jag bara kan äga det mest nödvändiga. För många garderober, skänkar och hyllor samlar onödiga prylar. Men om nu utrymmet ändå redan finns betyder det inte att det till varje pris måste fyllas. Saker som står tomma öppnar upp för en ny värld. Jag har en hel vind som står tom. Två faktiskt när jag tänker efter. En förrådsbod står helt tom varje sommarhalvår då utemöblerna fått flytta ut. Vårt garage är utrensat och innehåller bara saker vi behöver. I friggeboden går det att bo om en får lust, utan att röja i två dagar för att komma fram till sängen. 

En dag för inte så länge sedan snubblade jag över det här citatet: ”Let your home reflect who you are and want to become, not who you have been.” Det tog skruv I mig vill jag lova. Längst in, högst upp i en garderob har det legat en trave med dagböcker som jag skrivit under många år. Varje gång jag ser dem blir jag helt matt samtidigt som jag tänker att det ju inte går att slänga dem. Absolut inte. Ens eget liv liksom. Men så läste jag det där citatet och tänkte om. Nu har jag suttit i dagar och läst igenom böckerna en sista gång och för varje jag slänger, släpper jag samtidigt taget om det som var. Det är väldigt skönt. Nu är nu och jag behöver inte för alltid minnas det som en gång var. 

Tankar

Vecka 34

Sommaren fick ett abrupt slut och regnet vräker ner från en tung himmel var och varannan dag. Så fort solen tittar fram skyndar jag ut till solsängen som står på altanen och kavlar upp ärmar och ben för att fylla på kroppen inför hösten. Ladda det som laddas kan. Temperaturen har sjunkit betydligt och jag ligger där och låtsas att det fortfarande är behagligt. Fast egentligen är det redan över. Har jag tur kan jag få några fina dagar i slutet på augusti och början på september. Men bara om det är ett bra år. Ett lätt ångesttryck ligger och lurar runt hörnet. Som det alltid gör när sommaren lider mot sitt slut och allt vissnar. Döden är sorglig.

Det är nu jag måste jobba hårt på humöret och inställningen. Attackera allt från rätt håll, på rätt sida. Hålla modet och hoppet uppe. Genomlida livet i för många månader. Samma sak varje år. Jag ligger kvar på solsängen när solen går i mörka moln och dropparna åter börjar trilla från himlen. Mina tunna bomullsbyxor och min t-shirt drar girigt åt sig vattnet. Hårslingor smetar fast på kinderna och min halvt urdruckna kaffekopp fylls med en blaskig vätska. Men ingenting av det gör någonting. Jag kan ligga kvar i regnet hela dagen om det skulle behövas. För i år är ingenting sig likt. I år är inte sju månader av livet en transportsträcka till framtiden. De känslorna som kommer per automatik när väderväxlingarna sveper fram får inget fäste i år. Jag har slitit som ett djur. Under lång tid nu. Försummat, försakat, låtit bli. Jag har hamstrat, lagat och sparat. Och nu står jag här med hösten och vintern flåsande framför mig. Årstiderna som hungrar efter att sluka det mesta av mitt välbefinnande. Jag skrattar högt i regnet. Ingen kommer att sluka mig i år. Jag ska inte vandra i mörker och gråbrunt i sju månader. Jag har nått mitt mål. När hösten river som bäst och naturen dör kommer jag att packa en väska och åka till ett annat hem. Och jag kommer att vara så äckligt lycklig. 

Tankar

Vecka 33

Sträva alltid efter att vara din egen Guru. Tanken är inte att någon annan ska styra ditt liv och din utveckling. Det ska du göra. Bara du. Det är lätt att sätta andra mer upplysta personer på en piedestal och tro att de vet bäst. Du kan lyssna på andra och bli inspirerad av andra, men det är ändå du som måste välja och ta till dig det som känns rätt för just dig. Du måste kritiskt sålla i de välmenande råden och hitta din väg, ditt sätt. Ingen annan än du vet vad som är bäst för dig. Lyssna till dig själv och lita på din intuition och din känsla. Du är här för att vara du. Ingen kan din livsväg bättre än du själv.

Tankar

Vecka 32

Känner mig lite svalt inställd till höstmodet tjugohundranitton. Är inte sugen på varken damigt, axelvaddar, skinnbyxor, cape, stickad klänning eller kostym. Kanske kommer jag matcha ett rutmönster med ett annat. Kanske slänger jag på en Bucket hat på huvudet och en maxi-väska över axeln om jag får feeling. Men det är inte troligt.

Något år in på tvåtusentalet hittade jag två av min mammas kavajer med tillhörande byxor i något sliskigt syntetmaterial. De hade hamnat längst in i garderoben i takt med att tiden rört sig från åttiotalet. Vi låg på hallgolvet och kved av skratt när jag hade modevisning i chockrosa och turkos. Det var axelvaddarna ihop med det fyrkantiga snittet på kavajen som fick oss att bryta ihop. Jag ställde mig upp flera gånger och tittade mig i spegeln bara för att åter känna skrattet välla inifrån. Det såg så hysteriskt roligt ut att det inte gick att stå på benen. Jag börjar skratta bara jag tänker på den stunden. Men, så klart kommer den starka siluetten med markerade, extra stora axlar tillbaka. Allt mode går igen, fast i nya tappningar. Jag kan inte lova att jag inte kommer bryta samman om du möter mig med oproportionerligt stora axelvaddar. Det är något extremt komiskt med enorm axelvidd. Jag har svårt att tro att jag kommer följa just den trenden i höst.

Tjugo nyanser av beige eller en vid midi-kjol låter inte heller så lockande. Kanske plockar jag fram något blommigt ur garderoben när hösten hänger tung utanför och jag behöver färg. Kanske kommer jag markera midjan med ett bälte eller dra en knallgrön topp över huvudet. Men jag vet inte. Just nu känns jeans och en varm tröja gott nog. Men när löven dalar mot marken och naturen är brun och grå så är det ändå inte helt otänkbart att jag kommer att gå igång på grunge-modet igen. Eller så åker jag hem. Det hem där det är varmt nog för shorts och linne året om.

Bild lånad från: https://www.globalblue.com/destinations/italy/milan/milan-fashion-week-aw19-trend-report#slide3