Vecka 32

Det ser ut som att livet ordnar upp sig bit för bit. Jag har börjat hysa tillit till framtiden. Min livskamrat tog steget ut i det oändliga och jag har insett att allt vi byggt ihop växer vidare. Det är en så himla fin tröst. Att det vi sått fortsätter blomma. Att det vi kämpat för fortsätter leva. Jag är så oerhört tacksam. 

Veckorna som gått sedan början på april har omvandlat chocken och den akuta sorgen till tacksamhet och respekt. Efter några hemska månader har tyngden lättat. Sorgen skalade av mina skyddslager och jag stod naken och darrade ända längst där inne. Jag uthärdade mängder av dagar som var vidriga. Jag stod pall. Sparade inte på känslorna, stängde dem inte inne, störtdök i sorgens virrvarr av känslor. Jag tänkte flera gånger att allt jag känner nu slipper jag känna sedan, van vid att ta tjuren vid hornen. Gå all in. 

Nu mår jag mycket bättre. Jag är inte längre slagen av trötthet och gråten har stillat sig. En fascination inför livet börjar åter pulsera i mig. Jag ser fram emot hösten och framtiden. Att hantera döden av min man har till slut inte bara blivit en sorglig upplevelse. Det har också resulterat i en spirituellt upplysande fas i mitt liv som jag känner tacksamhet och vördnad inför. Jag är så oändligt glad över tiden jag fick men honom. 

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s