Vecka 29

Varje dag som går sedan du försvann är också en dag då du inte återvänder. En skulle kunna tro att en får dispens från livet när ens värld krossas. Men livet runt omkring fortsätter dessvärre som vanligt. Det finns en hyra och en massa annat att betala, mat som ska köpas, jobb som ska skötas, barn som ska tas omhand. Ett delat ansvar har blivit mitt eget. Jag står själv med allt vi byggt ihop och ska förvalta det vidare. Jag ljuger inte om jag säger att jag är vilsen. 

Varje dag som går är en dag till. Tillvaron har klyvts i ett före och ett efter. När vi går genom vår livs kris, när vi behöver dig som mest, som aldrig förr, är du inte här. Jag ska guida våra barn genom deras livs största sorg när jag själv samtidigt befinner mig i den. Timmarna har gått, bildat dagar, bildat veckor, bildat hela månader. Jag har blivit en människa som mäter tid. 

Människan är ett vanedjur. Långsamt har vi börjat anpassa oss till allt det nya. Vi har blivit födda till ett nytt liv, så känns det. Det är inte så enkelt som att bara fortsätta framåt. En hel del saker måste vi börja om med, på ett nytt sätt. Utan dig. Det kändes som att den fästning som var vårt livsverk blev raserad på bara några få timmar. Du var nog också chockad över hur snabbt allt blev nytt. Nu ska vi vänja oss vid att du är där, här. Nu måste vi bygga upp igen, fortsätta skapa, fortsätta själva. Jag litar ändå på att livet kommer att lägga allt till rätta på sikt. Vad ska jag annars göra. 

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s