Vad jag gör om dagarna

Hej från mig och poolen. Jag är på Teneriffa för er som har missat det. Trettio dagar iväg från det som hände hemma. Trettio dagar med sol, mat som någon annan lagar och ny luft. 

En hel del dagar har än så länge gått åt till att vänta ut två förkylningar. Invänta svar, som var negativt, och koka många koppar te. Servera färsk frukt och hacka lök. Göra medicin mot hostan. Den ena avlöste den andra i sängen. Det snyts och hostas och dagarna går. Ett skirt gäng stundtals.  

Jag tror att universum vill att vi vilar. I skuggan på terassen har jag avverkat en hel del timmar. Läst flera tusen sidor böcker, druckit iskaffe, druckit iste, ätit kex. Aldrig innan här har vi spenderat så mycket tid hemma i lägenheten. Jag brukar vanligtvis få puls av att naturen brinner utanför och då måste jag ut, iväg, upp. Vältra mig i den. Men förkylningarna har fått mig att gå in i viloläge fastän det inte är jag som är sjuk. Det är skönt att vara hemma. Skönt att stanna i skuggan och koppla ur. 

Så vad gör vi hela dagarna? Tja, jag har lyckats köpa en kran och fått hjälp att montera den på plats. Nu läcker det inte vatten längre och det är skönt. Jag förstår spanska bättre än jag pratar. Försöker lära mig mer. Försöker också lära mig GIMP efter över tjugo år med Photoshop. Svårt. Bilderna blir rätt kassa. Får träna mer.

Jag har ätit en ganska simpel men jättegod frukost. Frukost är ju alltid gott. Magen är ju så tom så att den skriker. Fjorton, femton timmar utan mat. Då blir det väl så. Högt skrik.

Jag har bakat bröd. Eller frallor för att vara korrekt. Skönt med lite motstånd i mackorna. Skönt när inte allt är vitt och luftigt. 

En dag gick jag över det här magiska golvet. Tyvärr minns jag inte var jag gick någonstans. Kanske var det samma dag som jag köpte två nya jackor, när jag knyckte några timmar från sjukstugan och flanerade runt i ett shoppingcenter med munskydd. När jag köpte ett sängbord och hämtade en sandwich-grill som har varit på lagning sedan i januari. 

När alla var friska åkte vi till Las Galletas. Kexen. Vadade ut på hala, stora stenar och slängde oss i Atlanten. Skönt med en sämre badplats när allt annat är så sandigt och perfekt. Blev en upplevelse i sig. Att vingla runt och försöka hålla balansen. 

Jag plockade med natur. Tång, stenar och blommor och åkte hem och var kreativ. Nu finns det plats för den. Kreativiteten. 

Somliga tog ytterligare ett bad när vi kom hem. Under ytan. Jag tog kort från ovan, flygande i tjugosju grader. Tyckte att det blev fint. Svetten rann längs ryggen. Jag brände hud och kände mig orutinerad. Men är det något som de här tre senaste månaderna har lärt mig så är det att inte vara så hård mot mig själv. Vara mjuk, överseende, tolerant, kärleksfull. Ha självrespekt. Inte driva på för hårt. 

Dagarna går och jag kan inte minnas senast jag kände mig så här avslappnad. All oro och ansvar jag burit under så många år ebbar ut och ersätts långsamt av annat. Det är den positiva delen av det som skett. Svårt faktum att lägga till rätta men det finns ändå där som en blinkande stjärna av hopp. Det är ett hårt jobb att leva med någon som är kroniskt sjuk med en progressiv diagnos. Stor eloge till alla ni där ute som fortfarande gör samma jobb som jag gjort. Som finns där för en annan människa tjugofyra timmar om dygnet, varje dag, året runt. Stundtals är jag glad att det är över. Det säger allt om hur tufft det är att vara anhörig. 

Nu ska jag till havet och fortsätta vila. Läsa bok, bada när det blir svettigt, spela strandtennis när jag bli rastlös, äta matsäck, dricka vatten, hitta balansen. Hörs snart igen!

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s