Vecka 26

Om allt har gått som planerat så är jag i min lägenhet på Teneriffa idag. Jag skriver min, för numer är den ju det. Jag ska stanna i en månad och vila. Leva, äta god mat, åka på hisnande utflykter i bergen, läsa, skriva, bada, sola och umgås med två människor som jag älskar över allt annat. Det har sagts till mig att det måste vara skönt för oss att åka iväg, till en plast som inte påminner om honom så mycket. Men allt påminner om honom. Hela tiden. Vi har byggt upp det här livet i solen tillsammans, vi har slitit genom regn, grådis, snö och slask i Sverige i mängder av år för att komma hit. Varenda möbel vi har köpt här har vi köpt för pengar som vi har sparat gemensamt. Mängder av gator, platser, restauranger och stränder bär minnen av honom. Vi har levt med gemensamma andetag flera månader ihop här, under väldigt många år. 

Det här är första gången på några år som han inte är för sjuk för att åka med. Det är första gången som vi inte kommer kunna ringa honom och berätta vad som händer, första gången som han inte kommer ringa oss och undra hur vi mår, första gången som han inte kommer vänta på oss och glädjas över att vi kommer hem igen. En resa tar en inte bort från saker som gör ont. Det går inte att resa ifrån sig själv. 

Vi kommer inte bara att vara glada här. Vi kommer också vara ledsna, känna sorg och saknad, maktlöshet och förtvivlan. Men det är så som sorgen är och vi är människor som känner livet fullt ut, som inte skjuter undan obehag. Vi är människor som gläds när vi är glada och gråter när vi är ledsna och vilken sinnesstämning vi än är i så kommer i alla fall himlen vara blå och mäktig över våra huvuden. När vi tittar oss omkring kommer bergen att vara dramatiska och havet kommer ge oss perspektiv. Lidande är en oundviklig del av livet men även om livet åsamkar oss smärta så är vi inte fördömda att passivt lida av den i all evighet. Vi måste bara igenom den och det får ta den tid det tar. 

2 reaktioner till “Vecka 26

  1. Hej Alma,

    Jag fann din blogg av misstag. Eller så var det precis tvärtom. Meningen att jag skulle hamna här. Här hos dig och din sorg nu när mitt liv känns som en virvel av eufori.

    Jag har läst några av dina inlägg nu. Tårarna rinner. Det är svårt att komma på något bra att skriva. Allt känns meningslöst i bokstäver. Inget tröstar. Inget lindrar.

    Döden. Den förbannade jävla döden. Oundviklig. Oåterkallelig. Det enda löfte vi får när vi föds.

    Jag kommer följa dig och dina texter.
    All kärlek till dig och barnen ❤️

    Gilla

    1. Hej, vad härligt att du har hittat hit! Det är väl så med livet, det går upp och det går ner. Det gäller att hålla ut genom de tunga delarna och sedan njuta när det går bra igen. Stor kram till dig och tack för din kommentar.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s