Vecka 25

Vi är fortfarande mitt på havet och det blåser rätt så friskt. Jag försöker navigera oss i rätt riktning framåt. Ibland åker vi bakåt, ibland snurrar vi långsamt runt, ibland kan vi skymta en ö på långt håll. En plats som ser härlig ut. En plats för framtid. 

Det händer att vattnet skvalpar upp över relingen och dränker mina fötter. Jag har inget emot det. Naturen får gärna vara så nära min kropp som möjligt. Ibland blåser det i en dryg vecka. Varje dag, nästan varje sekund. Till slut gråter vi. Och med tårarna kommer lättnaden och trycket känns inte så stramt inuti efteråt. 

Jag är befälhavare. Ytterst ansvarig. Vi är på öppet hav hela tiden. Det är skönt att ha träplankor under fötterna och himlavalvet ovanför. Vi lagar enkel mat i ett litet pentry och sover tätt ihop i den trånga kojen. Det är alltid bara vi tre här. Till slut är det alltid bara vi. Jag känner att det gungar konstant. Det känns som om vågorna krockar in i varandra och får båten att vagga orytmiskt. Rätt var det är kommer vrakvågor, eller monstervågor som de också kallas, som får oss att tappa andan en stund. Båten kränger våldsamt. Tur att vrakvågor har en kort livstid. Innan vi förlorat oss mojnar vinden igen. Gungandet har blivit det nya stilla. Jag försöker hålla i minnet att ett lugnt hav aldrig har skapat en seglingsexpert. 

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s