Vecka 22

Det har gått åtta veckor snart och jag har släpat mig över en mållinje. Med nöd och näppe klarade jag mig till slutet. Det fanns inte mycket kraft kvar de sista dagarna på praktiken, jag gick på solklar övertid. Tack tack rakt mot väggen. Jag hade inte klarat många metrar till. Tårarna trillade så fort jag stängde bildörren och körde från mitt sista pass. Utmattningstårar. Jag förstår att människor går in i väggen om de envist fortsätter framåt. Det hade jag också gjort om jag inte satt ekorrhjulet på paus. 

Nu har jag en långhelg av vila i ryggen och det börjar kännas bättre igen. Jag har fikat, ätit ute, promenerat, läst och varvat ner. Solen lyste stark på min terrass och jag drack kombucha och vände blad. Det finns ingen tanke på att prestera och leverera under ganska många veckor fram över. Jag behöver tid att läka, tid att sörja, tid att hitta rätt väg framåt, tid att känna livet. Om du nu var tvungen att lämna är jag glad att du gjorde det på våren. Nu sitter jag med sommaren framför mig och det känns okej. Jag vet att jag tids nog kommer att bli hel igen. Skönt att du blev det också.

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s