Vecka 19

Jag har lärt mig mycket om sorg. Bland annat att jag inte visste så mycket om den innan. Jag hade en föreställning om att sorg var en känsla, inte nästan alla känslor samtidigt. Jag visste inte att sorg var kroppsliga reaktioner och väldigt många tankar. Jag visste inte att sorgearbete skulle vara en så energikrävande process och att kroppen skulle behöva gå in i viloläge så ofta för att hålla genom dagarna. Jag visste inte att en svår förlust ofta gör att människodjur känner sig avskärmade och upplever overklighetskänslor. Det jag visste vara att sorgarbete är en tidskrävande process som saknar tidsramar, att människodjur sörjer på olika sätt och att sorgens uttryck kan skifta inom en individ från tid till tid. 

Sorgen är smärtsam och helande på samma gång och jag tänker tillåta alla skiftningar och nyanser. Jag pendlar mellan förlustorienterade beteenden och ett framtidsinriktat nyorienteringsarbete. Båda processerna ska tydligen vara viktiga för läkningen har jag förstått och jag har lärt mig att en både kan sörja och gå vidare. Att det ena inte utesluter det andra. Successivt börjar jag förstå innebörden av det som hänt och med försiktiga steg anpassa mig till den här förändrade livssituationen. Jag försöker vara tillåtande mot mig själv och jag har sänkt kraven rejält. När känslorna väller över försöker jag känna dem fullt ut, när tankarna virvlar sätter jag mig ner och låter dem härja. Jag har vilat i intet mängder av timmar. 

I helgen hämtade jag ut journalen från den ödesdigra dagen och det stod då väldigt klart för mig att jag inte hade kunnat rädda honom, att hans kropp var slut, att den inte ens kunde klara sig med apparater längre. Jag förstod att läkarna som tog hand om hans sista timmar hade väldigt bra koll på vad de gjorde. Det betyder att jag långsamt kan släppa tankarna på om döden hade kunnat gå att undvika. De tankarna som kan mala på ganska ordentligt ibland om natten, tankarna på om jag tog rätt beslut. Jag hoppas att jag i framtiden kommer vara stolt över att jag vågade ta rätt beslut när allt stod på spel, när livet så plötsligt riktade mynningen rakt mot mig. Jag hoppas att jag kommer känna respekt över att jag inte var självisk nog att hålla honom kvar. 

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s