Vecka 18

Det är söndag kväll och jag ska pressa ur mig en text hit. Min hjärna är inte vad den brukar vara. Den är seg och dimmig och inte alls allert som vanligt. Ingenting är som vanligt längre nu när inte du är här. Jag är rädd för det nya vanliga, att det ska komma och ta över, det nya vanliga där du är exkluderad på så många sätt. Jag är rädd för den dagen som jag vet kommer komma, när jag vaknar upp och känner att jag måste gå vidare. Utan dig. 

Jag kommer på mig själv flera gånger om dagen med att sitta oföretagsam på en stol med en tryckande känsla och en tanke som går på repeat. Kan du inte bara komma tillbaka? Men du kan ju inte det. 

Din död har varit svårare på alla sätt än jag hade förväntat mig. Det har gått tre veckor och fyra dagar nu, på fredag är det en månad. Det har hänt några få gånger att jag har skrattat under tiden som gått men jag har aldrig varit glad. Mina barndomstrauman känns just nu inte längre som det värsta jag har upplevt. 

Jag har börjat plocka ner din studio. Det är bara ytterst lite mindre brutalt än det är att ha den kvar. Det är som att städa undan dig. Jag sätter mig på golvet med fotot på dig i mitt knä och gråter en skvätt för varje pryl jag tar undan. Jag ska ställa min säng på samma plats där du alltid satt. Jag hoppas att du kommer ligga jämte mig ibland. På det där nya sättet som jag måste vänja mig vid fast jag inte vill. 

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s