Vecka 17

Tiden har skapat rymd och lagt sig som en bedövning mellan före och efter. Jag har sakta men säkert återgått till nuet och framtiden. Det är sjukt när allting förändras och en inte kan göra någonting åt det. Döden är så definitiv. Även om den bara är en hållplats och inte betyder slutet på själva livscykeln så är det ändå ett faktum att de själar som gått vidare inte kommer att komma tillbaka hit nu. Inte i den fysiska form som vi är vana vid i alla fall. 

Jag har funderat en del på kontroll det senaste. Människan går runt på jorden och tror att hen kan styra. Men, vissa saker bara sker. De drabbar oss som en blixt från en klar himmel. Några saker kanske är bra, men några är fucking för jävliga. Som för tidig död till exempel. Och alla vi som fortsätter trampa jord, som blir kvar, måste leva med konsekvenserna av det som inträffat. Ibland suger livet så mycket att en tänker att det inte går längre, att en inte orkar mer, att en vill lägga sig ner i sängen under en filt och aldrig mer gå upp, att en vill bort härifrån, att det är den här jävla planeten Tellus som är helvetet. 

Men så går en ändå upp efter några timmar eller dagar eller veckor eller månader och en märker att det har blivit vår. Solen strilar in genom fönstret och värmer. Morgonkaffet smakar gott och en har börjat känna hunger igen. Så blir det sommar och plötsligt ligger en på en solvarm trätrall och tittar upp i himlen och känner att det ändå är jävligt vackert här i Sverige. En cyklar till affären, håret fladdrar som en strut bakåt och vinden är en befrielse mot ansiktet. En köper korv med bröd och grillar utomhus med en storfamilj. En bokar en biljett till en destination på en bucket-list, tar ett nattbad i havet och så börjar en förstå och känna att sorgen har övergått i tacksamhet. Och det är då som insikten slår ner, att det är just det här som gör det värt att leva och ta sig igenom de där katastroferna som händer, det där jävliga som också tillhör livet. För rätt vad det är så har en lyckats klättra upp igen och så står en där på toppen, alive and kickin´, och känner hur livet, hur euforin, sprätter genom kroppen. Då kan en sätta sig ner några minuter, dunka sig själv lätt på axeln och vara jävligt stolt över att en tog sig igenom och ut på andra sidan. Då kan självrespekten landa inuti och stanna där. 

Jag har en ganska lång bit till toppen kvar än men jag vet att jag en dag kommer stå där och blicka ut över världen igen. Alive and kickin´.

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s