Vecka 16

Det var brutala tio dagar, de som gick. Jag har gått i chock, som i dvala, förvirrad i nuet och fast i dåtid. Jag har gjort helt knäppa saker som att vara på begravningsbyrå och ordna med kista, kläder till kroppen, transport till krematorium och urna. Jag har suttit med bouppteckning, deklaration och bankpapper och ringt mängder av samtal. Sagt att min man har avlidit och undrat vad fan det är jag säger. Att min man har avlidit. 

Vi har haft en ceremoni som var vacker och hemsk. Jag satt med känslan av att vilja ta honom i handen och gå hem igen under den mesta tiden. Gå hem, gå tillbaka, fortsätta framåt som vanligt. Jag fick tvinga mig till upprätt position, tvinga igång mina tankar, tvinga mig att formulera meningar och titta människor i ögonen. 

Det är så väldigt tomt inuti. Allt det som fylldes upp av honom står nu urholkat och innehållslös. Jag känner mig trasig, halv. Medmänsklighet, empati och kärlek har omslutit oss och fört oss en pytteliten bit framåt. Jag är så oerhört tacksam för alla människor som finns runt mig och barnen nu. De som håller oss flytande och visar oss att livet fortsätter. Jag somnade framför havet igår. Det var varmt och fiskmåsar cirkulerade ovanför. De bredde ut sina imponerande vingspann och jag undrade om du glidflyger där du är nu. Jag kan tänka mig att det är en härlig upplevelse. Saknar dig gör jag hela tiden. 

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s