Livet

Vi slogs omkull när du försvann. Nu är det bara vi tre kvar. Jag och barnen. Sjukdomen tog över till slut, tog livet. Tog dig. Jag har slagits mot dagar i en vecka nu. Febrilt försökt få tiden att gå, ticka framåt och lindra sorgen och smärtan.

Det är tomt och skirt och vi försöker hitta framåt. Hitta meningen med dagarna, hitta tillbaka till drömmarna om framtiden.

Jag har sökt tröst i naturen och fotat med mobilen. Gått på nya stigar och känt på samma hav. Jag har börjat rensa ut och lämna tillbaka hjälpmedel. Det börjar bli tomt i ditt rum. Jag har gråtit och haft ångest, varit lättad och känt skuld. En kompakt trötthet har lagt sig som ett tyngdtäcke över alla tre. Vi orkar inte så mycket längre.

Jag gick på en stig i en skog och tänkte att trädens grenverk ganska mycket symboliserade mina känslor. Ett svårtytt virrvarr där det inte gick att urskilja var något började, något annat tog vid eller var något slutade. Ett sammelsurium, ett kaos.

Jag var glad att det var sol ute och tacksam för att du dog när våren är på gång. När allt faller griper människan efter vad som helst.

Jag förbereder mig på saknaden. Jag är ganska säker på att den kommer anfalla om ett tag och jag är osäker på hur jag ska klara av att hantera den. Det finns ingen här som förstår mig som du. Jag är rädd för att börja ätas av ensamhet.

Jag stod framför havet en stund och kände dig. Kanske är du närmre nu än du någonsin har varit.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s