Vecka 13

Det blev alldeles tyst i världen när vi kom fram. Snön låg som en dämpmatta och tog bort höga toner och brus. Det är det bästa med vintern, det bästa med snön. Att världen blir tyst i några veckor. Att allt håller käften. Att tystnaden tränger in på djupet. 

Jag var rätt så kaxig efter två dagars utförsåkning, kände att min kropp var stark och tränad. Jag började fundera på hur mycket träning det egentligen är att åka slalom. Mest av allt är det ju lutningen och skidorna som gör jobbet medan en själv svänger lite hit, lite dit, böjer benen något, vickar baken. På eftermiddagen den tredje dagen började jag känna att det brände lite i låren. Men jag håller ändå fast vid att det för en medelmåttig hobby-slalomåkare inte handlar om några hårda träningspass direkt. Den friska luften gjorde mig pigg och jävlar vad kul jag hade det i Fun ride. 

Vinden piskade vid toppen av sittliftarna. Jag fick dra upp polokragen över halva ansiktet när jag söp in den fantastiska utsikten. Mina tankar stannade av och jag var närvarande varje stund. Tänkte inte längre än till vilken nedfart vi skulle ta härnäst eller om det var dags att fika. Ångesten försvann och nuet tog över. Tystnaden tog över. Naturen tog över. Tog mig i sin famn och vaggade mig stilla. Strök mig ömt över ryggen och kysste mina kinder. Omfamnade mig med sin urkraft och blåste bort skit. Så som bara naturen gör. 

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s