Vecka 11

Vinden har piskat ganska hårt här det senaste. Som den gör ibland i livet. Jag har varit utmattad och uppgiven en period. Det är svårt att ducka i evighet för den där ångesten. Den där ångesten som egentligen är någon annans men som till slut blir ens egen. Jag har gråtit och gett upp. Släppt taget och fallit. Som en måste göra ibland. 

Att leva med en sjuk person är långt ifrån en ständig kamp. Som många tror. Det finns många långa perioder av tacksamhet och livsglädje. I alla fall här. Hur hade vi annars orkat fortsätta, om varje sekund hade varit en kamp för själva livet. Men när saker går sönder här, då brukar det rasa rätt så rejält. Kanske något mer än när livet havererar för den som lever ett mer ordinärt liv omgiven av friska människor. Här är ju saker redan trasiga. Mobilitet, nedsatta organfunktioner och andra livsavgörande funktioner hos ryggradsdjur. Till exempel. 

Tur då att det finns en fungerande sjukvård som inte kostar skjortan som kan träda in och ta över och sy ihop. Sätta in och styra upp. Tur då att det finns människor som har valt att utbilda sig i väldigt många år för att kunna hjälpa andra människor, tur att det finns människor som kommer och är bra på det här med praktisk omvårdnad. Livet känns lättare att andas igen. Som det gör ibland. Jag känner mig hoppfull och glad. Det föll snö igen men den försvann nästan lika snabbt som den kom. Det bekom mig inte, jag vet att våren ändå är på väg. 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s