Styr din plog över de dödas ben, Olga Tokarczuk

Är så glad att jag hittade den här boken i bokhyllan i vår trappuppgång. Jag hade varit nyfiken på Olga Tokarczuk ett tag och när boken stod där framför ögonen på mig var det bara att låna den med en gång. Det är skönt när en inte har några direkta förväntningar på en bok, när en börjar läsa nollställd. Jag visste inte riktig vad jag hade att vänta men det tog inte många sidor innan jag satt fängslad vid den här boken. Det är en fantastisk läsupplevelse och boken gjorde ett starkt intryck på mig. Nu känner jag för att sluka allt Olga Tokarczuk har skrivit.

Tokarczuk är en polsk författare och psykolog. När hon började få litterära framgångar satsade hon helt på skrivandet och flyttade till Nowa Ruda, en liten ort i bergskedjan Sudeterna nära gränsen mot Tjeckien och Tyskland. Hon bodde där i många år och hämtade inspiration till flera av hennes böcker.

Styr din plog över de dödas ben handlar om Janina Duszejkos som är en av de få invånare som bor kvar i den lilla byn på den polska landsbygden när alla andra lämnar sina sommarställen och flyttar tillbaka till staden. Hon betraktas som en ensling, som föredrar rådjurens och vildsvinens sällskap framför människornas. Under vintern faller snön och Janina ser om sommarhusen åt de välbeställda Warszawaborna, studerar astrologi och översätter William Blake.  

”Redan hade ett berg av sand lossats utanför porten. Vinden ryckte ständigt i skyddsplatsen, att åter få den på plats kostade mig en hel del möda. På tomten fanns en liten källa och där planerade de att göra en fiskdamm och mura upp en grill. De hette Brunn i efternamn. Jag grunnade länge på om jag inte borde hitta på ett eget namn åt dem men sedan insåg jag att de utgjorde ett av de två fall där det faktiskt rådde överensstämmelse mellan namn och Människa. De var verkligen folk från brunnen – av det slag som ramlat ner där för längesedan och som nu levde sina liv på botten i tron att brunnen var hela världen.”

En vinternatt hittas grannen Storfot död och det blir början på en rad märkliga händelser som inträffar i den avlägsna byn. Snart följer fler offer och polisen försöker bringa klarhet i situationen men utan direkta framgångar. Till slut tar Janina saken i egna händer. Hon verkar vara den enda som kan tyda spåren rätt.

Jag tyckte mycket om den här märkliga boken som utforskar människans förhållande till naturen och utmanar föreställningar om rättsskipning. Att läsa om Janinas ensliga tillvaro med närheten till naturen och djuren väckte en viss längtan hos mig till den sortens liv igen. Det ska jag inte sticka under stol med.

”Boros närvaro påminde mig om hur det var att leva tillsammans med någon. Och hur besvärande det kan vara. Hur det rycker bort en från ens egna tankar och skingrar dem. Hur den andra Människan börjar gå en på nerverna, inte för det han gör utan helt enkelt bara för att han finns. Och när jag på morgnarna gick ut ensam i skogen välsignade jag min ljuva ensamhet. Hur är det möjligt, tänkte jag, att människor lever i decennier tillsammans på en liten yta? Att de sover i samma säng, andas på varandra och knuffas ofrivilligt i sömnen? Jag säger inte att inte jag också gjort det. Under en tid delade jag säng med en Katolik och det förde inget gott med sig.”

Och så älskar jag hur hon på blodigt allvar slåss för djurens rätt.

”Mannen såg hjälplöst på sin kvinnliga kollega. -Vad vill ni av oss egentligen? – Intyg på hur ärendet handhas. Att förövarna straffas. Att lagen skrivs om. -Det är för mycket. Ni kan inte komma och vilja så mycket på en gång, sa han. -Det kan jag visst det! Jag avgör själv gränserna för min vilja, skrek jag ursinnigt.”

”-Vad är det för en värld? Där ens kropp kan göras om till skor, köttbullar, varmkorv, en fäll framför sängen, där ett avkok på ens ben kan bli drickbuljong… Skor, soffor, där någons buk blir en axelremsväska, där man värmer sig med andras pälsar, äter andras kroppar, skär dem i skivor och grillar i olja… Hur kan något så makabert få pågå, allt detta dödande, denna grymma, likgiltiga, mekaniska, fullkomligt samvetslösa slakt, utan spår av eftertanke och som dessutom gett upphov till ett överflöd av förljugna filosofier och teologier. Vad är det för en värld, där dödandet och smärtan blivit normen? Är det något fel på oss, eller?”

”Jag kunde inte sluta tänka på: vad de hade i Magen. Vad de hade ätit i dag och i går, om de redan hade smält skinkan, om Hönorna, Kaninerna och Kalvarna redan pressats ner i magsäcken på dem.”

Jag gillade verkligen att läsa Janinas tankar. Det krävs nog en del tystnad, ensamhet och en dos natur för att komma in i de här tankebanorna. I alla fall för mig.

”Jag satt och funderade över om stjärnorna ser oss. Och om ja, vad de i så fall tänker om oss. Känner de verkligen till vår framtid, hyser de medlidande med oss? Att vi sitter så fast i nuet, oförmögna att röra oss ur fläcken?”

”Hur kan Gud samtidigt höra allas böner på en gång? Och vad händer om de är oförenliga med varandra? Måste han lyssna på böner även från alla dessa skitstövlar, demoner, onda människor? Ber inte de också? Finns det ställen där Gud lyser med sin frånvaro? Finns han till exempel på rävfarmen? Och vad tänker han då? Eller i Insidas slakthus? Sätter han sin fot där?”

Om du inte redan har läst den här boken så gör det. En fullpoängare!

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s