Lerkil, Marie, Matchalatte och Djatlovpasset

Jag tog bilen ut till Lerkil. Parkerade på en tom grusplan där det sommartid är tjockt med bilar. Regnet hängde i luften, jag tog min termos med te, fällde upp jackluvan över huvudet och smällde igen bildörren bakom mig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt färgskalan i naturen jag såg. Det kändes som att allt hade samma färg. En gråblå ton som matchade mitt humör.

Jag hade för avsikt att ta mig längst ut på en udde längs med vattnet men när jag klättrat över ett gäng klippor insåg jag att det var omöjligt. Eller omöjligt var det kanske inte, men onödigt krävande och krångligt just den här dagen. Just den här mensdagen, förklimakteriedagen, när humöret gick från vrede till blödighet, från frustration till irritation, från ångest till likgiltighet i samma takt som en bollmatningsmaskin för tennis spottar ur sig bollar, när bollmatningshastigheten är inställd på tre sekunder.

Ibland är det rätta att vända om. Gå åt andra hållet, staka ut andra vägar. Jag satte mig längst ut på en annan udde, en annan klippa, framför samma hav, på huk och drack mitt te. Husen på andra sidan låg nedsläckta och fria med milsvid havsutsikt och dränkta i det gråblå. Jag måste erkänna att jag var lite avundsjuk på ägarna. Lite avundsjuk på sommaren.

Jag stannade kortare tid än jag hade tänkt. Fick hemlängtan som en krans runt halsen, gick mot bilen och åkte hem. Tänkte att det här är en bra dag att sitta i soffan på. Läsa ännu en bok. Rulla ett varv runt, sträcka ut sin kropp på golvet, lägga framtassarna invikta under sig och vila.

Jag läste ut den där boken. Den här boken. Får jag följa med dig hem av Marie Aubert. Nio noveller med människor i uppbrott – från vänskap, äktenskap och kärleksförhållanden. Gränser korsades, sprängdes och bröts upp. En bra bok som fick in min hjärna på andra spår.

Jag fyllde på med Matchalatte av stenmalt pulver av högsta kvalitet som åkt ända från Japan. Utöver de utlovade fantastiska näringsegenskaperna som Matchalatten utlovade preppade jag också kroppen med C-vitaminer och anitoxidanter. Småcitrusen hade rest från Spanien och kiwin kom hela vägen från Nya Zeeland. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta åt det heller. Det faktum att allt ska vara tillgängligt för den moderna människan, när som helst, var som helst, på vilka villkor och till vilket pris som helst.

Somliga dagar ifrågasätter jag allt. Det är inget fel med det. Det är rimligt att göra.

På kvällen såg jag Mysteriet vid Djatlovpasset på svtplay. Det kändes som en passande final på en medioker dag. Sibirien, katastrofer, iskalla expeditioner och konspirationsteorier.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s