Vecka 5

Jag hörde vinden vina utanför terassdörrarna och dra med sig uppblåsbara flytmadrasser till oväntade ställen. Portarna blåste fram och tillbaka och gav ifrån sig höga smällar. Här och var på marken hade det bildats mindre sjöar av allt regnvatten som fortsatte lodrätt ner. Jag gick igång på samma sätt som jag alltid gör när jag upplever väderfenomen på nya platser. Aldrig innan hade jag sett regnet ösa ner på det här sättet där, på samma gång som vindarna inte längre var så milda som de brukar. Jag tänkte stilla för mig själv att det här är en perfekt dag att springa på. Nitton grader, hårda vindar och ihållande regn. Den upplevelsen ville jag gärna inte gå miste om. Jag bytte om, körde ner fötterna i skorna, drog kepsen över huvudet och begav mig ut. Det första som hände när jag kom utanför huskropparnas skydd var att kepsen blåste av och for iväg en relativt lång bit. Jag kände mig lite lustig när jag jagade ikapp den. Sedan började jag avverka de sju kilometrarna i ett lagom tempo. 

Jag mötte några få människor som skyndade för att undkomma regnet. De tittade förvånat på mig där jag sprang. Svetten hade nu börjat blandas ut. Det var svårt att veta var kroppsvätskan började och var regnet tog vid. Det hade börjat regna från mig. Jag tänkte att det här är en sådan lyx, att få springa i sommarvärme i mitten av januari och vara marinerad i nederbörd. Det finns inte så jättemånga saker som jag tycker bättre om än att springa i sommarregn. Fast det egentligen var vinterregn där. Jag hade aldrig tidigare sett så få människor ute i området. Jag la till några extra kilometrar till rundan och vände tacksamt ansiktet mot himlen. Vid halv tre på eftermiddagen hade jag duschat, ätit lunch, läst ut min bok och handlat några saker i affären. Det började ljusna på himlen och vinden hade lagt sig något. Jag flyttade ut stolen i solen som tittade fram då och då, och tänkte på hur snabbt det dåliga vädret blåser förbi här. Att det nästan aldrig är grått mer än en dag i taget, någon gång emellanåt. Jag funderade på om det ens kan räknas som dåligt väder när det bara varar ett par timmar åt gången, när jag njöt av regnvattnet som stänkte upp på underbenen och vinden som pressade sig mot kroppen, när jag kände eufori av att vara indränkt av natur. Det kan ju omöjligt vara dåligt. 

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s