Vecka 4

Du grät så att du skakade när jag la mina armar runt din kropp. Vi stod så olidligt länge. Din sköra kropp hängde på min och jag fick använda mycket stryka för att hålla dig upprätt medan du föll genom åren. Din blick var suddig av sorgen och gick på den sortens djup de flesta aldrig får tillgång till. När dina ben återfått stabilitet strök jag min handflata över din rygg. Fortfarande fanns det inga ord att säga. Tårarna slog i golvet och försvann. Men de fortsatte att produceras i överflöd inuti. Fortsatte att rinna ner. 

Jag stod tyst och hoppades att min kärlek nådde in. Att den kunde lindra som första hjälpen mot smärtan. Skakningarna avtog till slut. Tårarna slutade tillfälligt att rinna. Jag kokade kaffe och du satt vid köksbordet och stirrade in i tapeten. Din blick följde strecken i mönstret. Linjerna gick som en labyrint och du letade efter vägen fram. Jag hade köpt kanelbullar och du snurrade långsamt av bitar och stoppade dem i munnen. Det undgick mig inte att se hur mycket du fick kämpa för att få ner bitarna, men jag sa inget. Jag tänkte att det var bra att du åtminstone fick ner någonting. Sorgen hade börjat äta på din kropp i ett rasande tempo. Du berättade att du varit vaken under natten som gått. Att du stått i linne och bara ben och skrikit rakt ut. Vrålat ut den smärta du kände, den vanmakt livet kan ställa en inför. 

Jag sov hos dig nästa natt. Hade min handlov på ditt bröstben och fingertopparna över ditt vänstra nyckelben. Du tyckte att det kändes lugnande och tryggt. Din mun var halvt öppen och du andades äntligen tungt genom natten. Jag låg vaken och vakade i fler timmar. Morgonen grydde till slut och du slog upp dina ögon och log mot mig i några sekunder innan verkligheten hittade tillbaka och la den där hinnan framför dina ögon igen. Vi stannade hemma hela den dagen. Satt vid köksbordet och pratade och grät. Jag lagade soppa och värmde bröd, höll dig i handen och lyssnade. Någonting lättade och lyfte den dagen. Det var så du beskrev det när du insåg att du inte var helt ensam i din sorg. När du insåg att vi fortfarande fanns där. 

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s