Vecka 38

Jag såg en död man igår. Hans arm låg stilla, blek och lite rödflammig. Det slog mig att den låg så väldigt stilla. Så orörlig som inget annat än döden är. Runt honom stod väldigt mycket vårdpersonal i olika hierarkiska nivåer och gjorde allt de kunde. De gav allt de hade. Ändå låg kroppen orörlig kvar på marken. Jag blev fullkomligt lugn trots den kalabalik som utspelade sig fem meter från där jag blivit placerad att vänta. Kanske var det chocken som gjorde mig lugn. Kanske var det insikten att människor hela tiden dör och att det idag var några meter från mig. 

Det är tredje gången jag ser en människokropp ta slut. Jag tänkte där jag stod att det här är vardag för sjukvårdare. Det sattes upp vita skärmar runt allt som hände för att skydda integriteten hos den drabbade. Jag tänkte att det var fint att det var så många som inte stirrade, så många som precis som jag lät blicken löpa åt andra håll. Hade det varit jag som låg där hade jag inte velat att folk stirrade. Men sedan tänkte jag att han kanske ändå inte brydde sig, att han kanske inte var kvar fast personalen så ihärdigt försökte behålla honom här. Jag kände en överväldigande frihet, en lätthet, en lättnad men jag vet inte vems känslor det var jag kände. Det kändes som att jag lättade från marken en kort stund, som att jag lyftes uppåt fast jag stod kvar. Taxibilen stod fortfarande på uppfarten till akutmottagningen med öppna dörrar och varningsblinkers på och minuterna tickade ut. Jag kilade in mina fingrar mellan träribborna på ryggstödet på den utomhusbänk jag stod vid. Mina andetag var varma bakom munskyddet och gav imma på glasögonen. Livet drog mig en bit uppåt men det var egentligen inte obehagligt. Jag hade inte behövt hålla i mig. Platsen jag befann mig på rörde sig av febril aktivitet men allt var samtidigt helt stilla och fridfullt. 

Sedan kom en väktare i visir, munskydd och plasthandskar och sa mitt namn. Jag följde med henne på behörigt avstånd till mannen som rullades in i sjukhuset. Fortfarande jagade vårdpersonalen livet. Tröttheten som kom över mig var tung men allt jag kunde tänka på var de som blir kvar. Jag leddes in på ett rum och fick ett stick i armen för att kontrollera att nivån på mina vita blodkroppar inte sjunkit drastiskt. Efter ett kort besök på akutmottagningen fick jag åka hem till min familj. Jag tänkte på vägen hem att det var underligt att jag inte kände mer. 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s