Vecka 32

Hemska saker händer. Överallt. Det är ett faktum. Det händer ibland att jag funderar på förövaren. Hen är alltid någons son, någons dotter, någons man, fru, syster eller bror, eller någons mamma eller pappa eller pojkvän eller flickvän. De flesta människor vill inte tro att en närstående gör hemska saker. Någon de kanske älskar, avgudar. Det är många som inte vågar ta in det. Det faktumet. De skyller på offret, hotar, hatar. Säger att offret är psykiskt sjuk. Fast hen inte är det. Fast de egentligen, längst där inne, vet det. Att det inte är den personen, den som fallit offer, som är den sjuka. 

Den som är modig kanske vågar glänta lite på dörren, kika in i misstanken och undersöka den lite grand i alla fall. Fast så fort tankarna börjar rusa, så fort saker börjar falla på plats, fast på fel plats då, då är det lättare att snabbt stänga den dörren igen. Bomma igen den, spika som aldrig förr, hänga svarta plastsäckar framför. Aldrig gå dit igen. Leva sina liv med låtsasleenden och den där gnagande vetskapen som äter en inifrån. Den djupa insikten, den som inte går att kännas vid, inte går att leva genom. Att de håller fel person om ryggen. Vetskapen att de offrat en människa. Att de offrat fel människa. Det är alltid någons son, någons dotter, någons man, fru, syster eller bror, eller någons mamma eller pappa eller pojkvän eller flickvän.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s