Vecka 19

Under vintern fick jag två rejäl förkylningar på kort tid. Jag hann inte återhämta mig från den ena innan den andra slog till. Jag låg i soffan i slutet av januari med rinnande näsa och kände att pulsen var hög. Jag tänkte då att det inte var så konstigt att hjärtat slog extra fort. Och det var det ju inte heller. Jag hade jobbat hårt i tre månader och var ordentligt sjuk. Igen. Förkylningen försvann en och en halv vecka in i februari men mitt hjärta fortsatte slå för fort. Dagarna gick och jag började känna mig darrig. Min vilopuls som legat på sextiotvå så länge jag kan minnas hade plötsligt ökat till mellan åttio och nittio. Jag börjad vakna ibland på natten av att hjärtat rusade. Jag drack enorma mängder vatten för att släcka en törst som inte gick att släcka. En sjuksköterska på Vårdcentralen sa att det inte var en onormalt hög puls. Hon sa att det förmodligen bara var stress. Det var vad nästan alla trodde. Att jag var utarbetad och näst intill utbränd. Men min familj, de som såg mig varje dag, sa inte det.  De sa att livet blivit stressigare en kort period men att jag ändå inte verkat överdrivet stressad då. Jag hade bara varit överdrivet ledsen för allt som skett. Men människor fortsatte berätta för mig hur stressad jag kände mig. En undersköterska tittade mig djupt i ögonen och berättade att jag var utbränd. Jag hade tjatat mig till en provtagning och hon kunde se det i mina ögon. Någon diabetes hade jag i alla fall inte. Hon tyckte att jag borde börja träna mindfulness. 

Veckorna gick och jag försökte leva som vanligt. Jag började träna igen men det gick extremt dåligt. Två gång per vecka försökte jag springa och alla gånger grät jag på grusvägarna utan att förstå varför jag var ledsen. Jag kunde bara springa några hundra meter innan jag var tvungen att stanna. Trots att livet hade ordnat upp sig igen kände jag inte igen mig själv. Mina ben skakade i varenda yogaställning och mina vanliga pass blev för tunga. Min törst gick inte att släcka och min aptit började bli enorm. Det kokade inuti för ingenting och jag tänkte att jag måste ha tålamod och ge mig tid. Jag försökte stressa ner fast jag redan var avstressad, jag bokade av fast nästan allt redan var avbokat, jag försökte hitta egentid fast jag redan var själv varje kväll. Jag mediterade som en jävla dåre men veckorna gick och ingenting blev bättre. Hjärtat slog snabbt och jag kunde känna hur kroppen skakade inuti. Min familj började se att min kropp darrade. Jag började vakna fem gånger per natt av att munnen var helt torr och jag drack en liter vatten per natt. Sömnen blev dålig och jag blev andfådd för allt. Min ökade kroppstemperatur gjorde att jag sov utan täcke med elementet avstängt fast det var minusgrader ute. Mina muskler blev svaga och jag orkade inte göra en enda armhävning till slut. Min träning gick sämre och sämre för att sedan helt upphöra. Jag kände mig nedstämd, irriterad och arg. Mitt hjärta slog som aldrig förr och jag tänkte på de tre komma fem miljarder hjärtslag som hjärtat slår under en livstid. Jag tänkte på de forskare som anser att en har ett bestämt antal hjärtslag och sedan är det över. Det kändes sorgset att jag förkortade mitt liv. Jag som älskar att leva. Jag fattade inte vad som var fel och började tänka att jag kanske behövde ändra min livssituation. Tänkte att det väl var den som gjort mig sjuk. 

Till slut kom den dagen då jag insåg att det inte gick längre. Jag gick min vanliga promenad men fick stanna flera gånger. Kroppen var slut. Jag tänkte att om jag nu är så utarbetad och stressad som alla säger så måste jag kanske träffa en psykolog. Jag hade börjat  tröttna på att inte vara mig själv. Jag fick en tid på Vårdcentralen fem dagar efter mitt telefonsamtal och mötte en trevlig läkare som tog mina problem på allvar. Jag fick ta prover och sedan gick allt undan. Dagen efter ringde samma läkare upp mig och berättade att hon skickat en remiss till akuten och att jag måste åka in omgående eftersom jag hade för mycket hormoner i blodet. Hon ville inte se en toxisk kris.

Det visade sig att jag fått Graves sjukdom som är en form hypertyreos. Sjukdomen innebär att sköldkörteln blir överaktiv och producerar för mycket sköldkörtelhormon. Det gör att energiförbrukningen i kroppen ökar och att kroppen går på högvarv. Jag hade de flesta symtomen som är typiska för sjukdomen och när provresultaten kom var jag ett solklart fall. Graves sjukdom är en autoimmun sjukdom. Anledningen till varför kroppen bildar antikroppar är okänd. Det framkom att jag hade sjukdomen i släkten. Ärftlighet, ålder, kön och stress är möjliga riskfaktorer. Nu ska jag äta medicin i ett och ett halvt år för att förhoppningsvis bli frisk. Sedan ska jag gå på kontroller livet ut. Men vad fan, nu kanske jag får tillbaka livsenergin i alla fall. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s