Vecka 14

De lyfte mig högre och högre, de kraftfulla, svarta vingarna. Jag har fortfarande inte sett några vackrare fjädrar med så perfekt vingyta sedan dess. Vingpennorna glänste fast det var så mörkt. Mamma satt på sängkanten med kärleken och när hon släppte min hand och rörde sig mot dörren så svävade jag uppåt utanför huset på en nattsvart himmel. Kvar där nere låg orden som befriat mig från allt. Döden hade trätt in och skapat rättvisa. De kraftfulla vingtagen gav ifrån sig ett mäktigt ljud när jag steg uppåt. Jag kunde höra farmors ilska dundra över himlavalvet. Det var exakt den sortens ursinne som behövdes för att få mig fri. Den sortens raseri som träder in och raserar. Jag visste att han var rädd nu. Men jag tänkte inte på honom. 

Den natten flög jag för alltid bort. Jag svävade återigen på utsträckta vingar och hoppfullheten var väldig. Jag hörde det frasande ljudet av alla fjädrar på vingarna, som samverkade för att göra lyftkraften perfekt. Trycket i bröstet var ersatt av en underbar tomhet. En gigantisk sal utan innehåll inuti med en oändlighet av möjligheter. Ett ljusblått klart sken lyste starkt i min torso. Framtiden hade äntligen kommit. Jag svävade fritt den natten. Fri. Jag gled över Vintergatan i eurfori. Stjärnorna flödade runt mig och jag hade fått mitt liv tillbaka. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s