Vecka 6

Hon stod med sitt lugn och såg mig rätt i ögonen. Jag tänkte att jag skulle säga något, tacka för senast, säga att hon gjorde ett bra jobb. Men jag svarade bara kort på frågan hon ställde. Jag kunde inte röra mig så nära det som hänt. Jag tänkte att om jag säger något, om tryggheten vi kände när det var hon som mötte oss på intensiven, så kanske jag bryter i hop. Fast jag inte ens är ledsen längre. Fast alla tusen dagar som gått har fått mig på rätt kurs igen. 

Om jag hade tagit bladet från munnen hade jag sagt att jag alltid kommer att vara henne tacksam. För att hon höll den jag älskar i handen på natten när jag utmattad åkte hem och sov, för att hon gav mina barn isglass när livet höll på att rasa, för att hon tog ansvaret och lät mig släppa det en stund, för att hennes hjärta var på rätt plats och för att hon släppte ut oss i natten och fick oss att känna tillit när livet och döden stod så tätt ihop. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s