Vecka 4

Jag läste något som chockerade mig. Jag läste det förbjudna. Att depression och ångest är ett skamligt och självupptaget tillstånd. Jag hade aldrig hört någon tala om psykisk ohälsa på det sättet innan. Det lät så hårt och brutalt men jag tänkte att det ändå ligger lite i det forskaren i psykologi skrev. Fast det är så förbjudet område att kritisera. Fast alla som gör det kommer att få skit. Missförstå mig inte, eller förresten gör det om du vill. Det är så lätt att tro att hela livet, hela tiden kretsar kring en själv. 

Forskaren rekommenderade alla med ångest och depression att frigöra sig från myten om någon individuell obalans i hjärnan, serotoninbrist, whatever och försöka att inte fokusera för mycket på sig själv, sina problem, sin barndom, de som varit elaka, de hemskheter en själv begått och så vidare. Istället förespråkade han att återkoppla, återknyta till gemenskapen, till något mer än du själv. 

Jag satt tyst en lång stund efter det att jag hade läst färdigt texten. Trycket i bröstet var påtagligt och jag var träffad. Mina ben var korslagda i soffan och blicken vilade på mina ägor utanför fönstret. Naturen var en tavla i grå och bruna toner. Inte särskilt vacker. Mörkret var snart på intågande igen trots att det bara var tidig eftermiddag. Den hårda knuten i höjd med bröstbenet kändes högst olustig. Jag satt stilla och tänkte att jag verkligen borde sluta sitta med tunnelseende och tycka så förbannat synd om mig själv. Jag tänkte att vägen ut kanske är att ta några steg utanför mig själv och ha mer helikopterperspektiv på mitt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s