Vecka 52

Det gick ganska länge. Men så klart inte hela vägen. Det gör ju sällan det när pressen blir outhärdlig. Jag fick feber i början på förra veckan och näsan började rinna i ett. Orken försvann på kort tid och jag fick ringa mig in sjuk. Det var en upplevelse i sig. Att anmäla sig sjuk. Det har hänt mig bara två gånger innan i vuxen ålder och då har jag ändå nästan jämt jobbat. När du vårdar en anhörig ringer du inte in sjuk. Då går du upp och jobbar ändå. Genom feberdimma och kräkattacker, genom förkylningsvirus, influensor och skadade lemmar. Det finns alltid någon som är sjukare än du och det finns ingen vikarie som kommer och gör jobbet. 

Jag har legat på soffan i flera dagar och bara gått upp för att utföra det ytterst nödvändiga. Jag har sett på serier och dokumentärer till förbannelse. På tredje dagen gick jag ut i regnet och började gråta när jag kände de kalla dropparna och vinden mot mina kinder. Jag hade saknat det. Den friska luften och naturen. Men jag var så svag att jag fick vända hemåt nästan med en gång. Jag orkade inte ens ner till brevlådan. Mina tårar rinner alltid när jag är sjuk. Den styrka som jag vanligtvis bär bryts ner av feber, värk i kroppen och förkylning. Livet stannar upp när jag ligger stilla och reflekterar. Jag känner tacksamhet och vördnad inför livet. Och den här gången även viss förvirring. Tårarna rinner för lite allt möjligt. 

På sjätte dagen uppstånden igen ifrån soffan. Jag begav mig motvilligt upp i karusellen för att handla mat inför julledigheten. Det var ganska så hysteriskt där ute, milt uttryckt. Stressen låg som en tickande bomb hos en del människor. Jag blev påkörd bakifrån av en kundvagn i trängseln och personen som körde verkade uppriktigt tycka att det var mitt eget fel. Det är vad stress gör med människor. Jag valde att inte låta den uteblivna ursäkten förstöra min dag och skrattade istället med mitt sällskap. Såret på hälen kommer nog ha fått skorpa på julafton. Nu är allt kirrat och klart och ambitionerna är som vanligt sänkta inför helgdagarna. Det är så vi jobbar här. Vi tar det inte så allvarligt. Jag är redo att ta mig an ännu en vit jul. Gör det du också. 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s