Vecka 48

Jag stod på den smala rampen som sträckte sig en lite bit ut på ena sidan av bron. Etthundratvå meter ovanför marken var vid den här tiden det högsta kommersiella stället för bungy jump i världen och jag tyckte äntligen att det kändes högt nog. Vattnet nedanför var ljust turkost och flöt fram i ett behagligt tempo. Solen stod högt när jag tittade ut över Skippers Canyon. Jag tvekade inte en enda sekund innan jag slängde mig raklång utför. Jag tänkte aldrig på vad som kunde gå åt helvete. Jag tänkte inte på vilka som skulle bli kvar om jag försvann. Varför skulle jag? Jag hade bara mig själv och jag hade ju ändå redan bestämt mig för att göra hoppet. Jag var fri.

Fallet neråt gick snabbt. Shotover Rivers vatten närmade sig på några få sekunder. De tusen gummilinor som tvinnats ihop till ett enda tjockt rep sträcktes längre och längre ut. När jag gungade fram och tillbaka i enorma pendlingar strax ovanför vattenytan var mina ögon uppspärrade och jag kände skrattet trycka i bröstet. Jag kände mig vild och levande där jag hängde upp och ner efter livets hopp. Känslan jag jagat var äntligen ett faktum. Några minuter senare låg jag på rygg i gummibåten som plockat upp mig. Jag var hög. Det pumpade inuti och jag släppte ut euforin mellan klippväggarna. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s