Vecka 46

Jag missbedömer kurvan och gasar rakt in i det vita mexiteglet på husväggen. Styret borrar sig djupt in i magen och i sidan av ena benet, höften river och pulserar sekunden senare mot granitplattorna. Trail-motorcykeln ligger tung över halva kroppen och det ena däcket roterar i luften som en vindsnurra i hård blåst. Vänster handled sväller på ingen tid alls till dubbel storlek. Jag ligger i skuggan av huset och tänker på hur kallt det är trots att solen skiner så starkt omkring mig. 

Stabila armar lyfter upp motorcykeln och jag hasar mig mot solljuset på marken. Någon kommer med is och trycker mot min arm. Det snurrar i huvudet och jag börjar skratta. 

Isen värker mot huden och mitt ansikte har blivit blekare än vanligt. Jag sitter framåtlutad på grusuppfarten och funderar på om en massageterapeut kan jobba bara med en hand. Tänker på den stora repan på den sprillans nya motorcykeln som inte är min, tänker på mitt oskyddade huvud som klarat sig. En kort stund efter självföraktet kommer tacksamheten. Och smärtan. 

På eftermiddagen är jag helt slut. Jag försöker sitta i en trädgårdsstol på altanen hemma och vila men jag orkar inte vara uppe. Min handled värker, benet och höften värker, magen och underkroppen börjar bli blå. Det kunde ha varit idag som allt gick åt helvete. Jag ligger utslagen i sängen med armen i högläge och lär mig en läxa. På natten värker kroppen till förbannelse och jag bestämmer mig för att aldrig någonsin igen söka bekräftelse genom en annan människa. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s