Tankar

Vecka 39

Jag tappade fotfästet och föll. Hårda, brutala händer ryckte undan mattan och stunden jag svävade i limbo kändes oväntat lång innan jag slog hårt i marken. Jag grät som jag inte har gråtit på tio år den dagen jag öppnade kuvertet. Och dagen efter det. Den korta tid som gått sedan dess har jag haft svårt för att äta, det ligger som en klump både i magen och i bröstet. Gråten känns aldrig på avstånd. Mina käkar börjar spänna av kraften som krävs för att tränga bort tårar och istället verka stark inför barnen och försöka hitta nya vägar fram. Oron för framtiden är avskyvärd.

Trots alla hinder som vi dagligen stöter på gick livet som på räls precis innan allt kraschade. Jag var stolt över det liv vi trots alla svårigheter skapat oss. Det fungerade. Vi mådde bra. Vi var lyckliga. Fast vi samtidigt kämpade hela tiden. Fast det så klart var påfrestande att stå ajour dygnet runt. 

Jag höll det rekommenderade kuvertet i ena handen och luntan med papper i den andra och mina händer skakade. Det tog bara några sekunder att läsa de rader som förändrade allt. Orden och siffrorna som sa att min anhörig förlorat sjuttiofem procent av de assistans-timmar han förut varit berättigad till. Det tog mig ytterligare någon sekund att förstå att även den som arbetar som anhörigvårdare i samma stund förlorat sjuttiofem procent av sin arbetstid. Och sin lön. Med omedelbar verkan. Jag satt en timma i en bil på en parkering och tittade rakt fram på ratten. Det kändes som att jag svävade under ganska lång tid innan tankarna trädde fram och for som missriktade projektiler. 

Med kuvertet följde formulär för överklagan och om vi är missnöjda med beslutet kan vi skicka in papperna. Ja vi är missnöjda. Vad fan tror ni. Vi kan välja att lägga ner åtskilliga timmar på att skicka in en detaljerad överklagan som vi redan vet kommer att avslås. Tack så mycket. Jag har tjugofem procent av min tidigare dåliga lön i lön och söker febrilt efter ytterligare ett arbete att klämma in mellan det arbete som fortfarande måste utföras, fast nu oavlönat. Det är tur för min familj och mig att jag är en fighter. Att jag är sjukt stark när jag reser mig upp. Jag måste ju vara det. Det finns inga andra alternativ så just det är ganska enkelt. Jag kommer fortsätta att vara ajour dygnet runt. Jag kommer släppa allt jag har för mina händer på mitt framtida jobb och rusa hem till dig om du ringer. Jag har redan räddat livet en gång. Men då var jag ju på plats. Nu får vi se om jag hinner fram i tid när du behöver hjälp. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s