Tankar

Vecka 38

Jag står lutad mot niornas skåprad och lyssnar på oljudet som uppstår då ett hundratal föräldrar står på en begränsad yta och socialiserar. Det är öronbedövande. Jag ser framför mig en stor flock fåglar som skränar alarmerande högt med den enda skillnaden att flocken på golvet framför mig inte verkar ha någon riktning i sitt irrande. Jag tänker att fåglarna i alla fall har något mål i sikte medan de samtidigt flyger och skriker. Jävlar vad människor kan låta. 

Jag kan inte låta bli. Min ena hand sträcker sig efter bakfickan och lirkar fram mobilen. Jag tänker att jag inte borde, att skillnaden mellan att sätta sig över andra människor och att fascineras över det mänskliga beteendet ibland är hårfin. Ändå trycker jag på inspelning och riktar kameran i linoleumgolvet. 

Ljudupptagningen blir väldigt bra. Precis som jag har tänkt. Hundratals ord och röstlägen blandade med varandra i för hög decibel. Jag spelar upp inspelningen för min man när jag kommer hem och han undrar om mötet gick bra. Volymen är satt på samma volym som då. Det här kan vara mitt absolut värsta ljud. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s