Okategoriserade

Vecka 35

Det måste ha gjort väldigt ont en decisekund innan döden kom som en befrielse. För jag hoppas att den gjorde det. Kom som en räddning. En resa bort från det här. Kanske var smärtan vid smällen ingenting i jämförelse. Jag stod en bit vid sidan av och såg dig falla. När alla trodde att du rest dig upp och skakat av dig åren som varit, då hade du fått nog. Du tog ett steg rakt fram ut i oändligheten. Är du fri där du är nu? Är du lycklig?

Mina minnen kommer att blekna och sorgen kommer att ebba ut så som sorg gör. Det går inte att sörja i evighet. Det går inte att leva så. Men jag kommer ändå alltid att minnas dig. Minnas den kraften som svepte över rummet när du klev in. Tiden som vi delade, maten som vi åt, vinet som vi drack. Jag kommer att minnas energierna som välde i rummet när du var glad, när du var upprörd, när du var övertygad. Du kom som en käftsmäll, hård, varm, ömmande och uppväckande. Människor älskade det. 

Här på jorden står vi kvar med hängande armar och avtrycken du lämnade. Allt du berörde, inspirerade och lärde. Jag har gråtit i några dagar nu. Känt stormen som är du vina genom luften. Känt din urkraft blåsa i vinden. Jag har sorterat i hjärnan och samlat ihop minnen. Världen behövde dig. Men kanske behövde inte du världen. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s