Tankar

Vecka 25

Han skrattade och frågade om jag var beredd. Jag kunde se de flinande munnarna på tonårskillarna i gänget som stod bakom honom. Jag log lite osäkert åt de äldre eleverna innan jag svarade. På vad då? Beredd på vad då? För vad skulle jag annars svara på den ledande frågan. Beredd på min kuk, svarade han då och skrattet ekade i korridoren. Skrattet från sex tonårskillar som såg likadana ut. I jeans, luvtröja och kortklippta frisyrer. Jag var tolv år den dagen. Så nej, jag var inte ett dugg beredd på hans kuk. Jag var inte alls rustad för den sortens kränkande kommentarer. Jag var knappt medveten om vad en kränkning var för något. Men det kändes inte alls kul inuti. 

Idag går det enkelt att googla upp att att kränka någon är att behandla en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet. Synonymer till kränka är till exempel förödmjuka, skymfa och såra. Jag var tolv år gammal och sänkte huvudet. Jag skämdes. Egentligen skämdes jag i deras ställe, över att killarna i det här gänget var så korkade att de inte hade vett nog att skämmas själva. Jag vände mig om och gick långsamt därifrån. Det kokade inombords. Jag kände sådan vrede att kinderna hettade. Även det skrattade killgänget åt. För de trodde att jag var generad. Maktlösheten som jag kände när jag gick längs den vitmålade korridoren gjorde mig alldeles matt. Det var den maktlösheten som jag skulle kriga mot i resten av mitt liv. För det var antingen det eller att acceptera att jag som kvinna måste leva med vardagssexism. 

De vuxna sa att jag skulle strunta i kommentaren. Att det var ett pojkstreck, att tonårskillar är på det sättet. De vuxna till och med log och ruskade lite lätt på huvudet. Som om det var ett roligt skämt de utsatt mig för, de där tokiga charmiga grabbarna. Tonårskillarna fick ingen utskällning, de fick inte ens en tillsägelse. Testosteronet som tydligen pumpade i deras kroppar användes som ursäkt till trakasserier, nedsättande kommentarer, sexism, våld, stökighet, platstagande och aggressioner. Av vuxna människor. Genom alla mina skolår. Jag funderade ganska länge på vad som skulle hända om jag frågade en tre år yngre pojke i skolan om han var beredd på min fitta. Det var frestande att testa, bara för att jämföra följderna, men jag kunde ganska tydligt se ett samtal till mina föräldrar framför mig. Jag kunde snabbt förnimma deras besvikna ansikten och då var det lätt att hålla munnen stängd. Det var inte heller särskilt svårt att tänka sig att den lille pojken skulle känna sig olustig. I sex år efter den dagen undvek jag att gå själv genom skolkorridorerna. Det var först under tredje året på gymnasiet som jag kände mig trygg nog att sträcka på ryggen och titta människor jag mötte i ögonen igen.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s