Tankar

Vecka 20

I Bankeryd står de mastliknande tallarna i rader utanför fönstret i industriområdet där jag sitter. Trettio meter höga och kvistfria ända upp till kronan. Efter en felkörning in till byns kärna hittade jag rätt. Kaffebryggaren är påslagen och jag har satt upp dagens kontor på det runda bordet i väntrummet. Här ska jag vänta i åtta timmar medan andra människor lagar det jag inte kan laga. Jag har en matlåda med sallad, smörgås med rökt tofu, två olika varianter på iskaffe som jag ska testa och en flaska med en nyttig juice med oväntade ekologiska ingredienser. En nyhet i butikshyllan till kampanjpris. 

Här i Bankeryd kan en bo. Med Vättern på promenadavstånd och en tid som står stilla. Fast det gör den så klart inte. Det är bara en känsla jag alltid får när jag passerar små byar där inga människor syns till. Där skolor ligger tysta och trädgårdarna tomma. Jag funderar på vad människorna gör i Bankeryd, hur de fyller sina dagar, vad de tar sig för medan åren strävsamt avlöper varandra. Jag får alltid de här tankarna när jag åker inåt i landet. Vad gör alla människor. Fast jag vet att de gör ungefär samma saker som du och jag. 

Det är skräcken för att sitta fast som får mig att tänka de här tankarna så fort jag rör mig bort från kusten. De vida haven ligger som en språngbräda ut till resten av världen, på betryggande avstånd redo för den dag då jag behöver släppa allt och åka. De stora haven är friheten för mig, de stora städerna med flygplatser varifrån jag enkelt kan ta mig vidare. Det är en trygghet för mig. Att jag kan resa iväg och fortsätta. Det finns en flygplats i Jönköping, jag vet, jag passerade skylten på vägen hit. Men det finns inget hav. 

Efter åtta timmar framför datorn är det dags att packa ihop och köra hem. Trots att jag så självsäkert har kartan i huvudet och lokalsinnet perfekt intakt hamnar jag en mil på andra sidan av Jönköping. På fel sida. Djupa suckar kommer ur min kropp och det tar fyrtiofem minuter extra tid att tråckla mig igenom centrumkärnan och komma ut på huvudleden som ska ta mig hemåt. När jag passerar Torrhult slår det mig att Nina Persson är uppvuxen i Bankeryd. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s