Tankar

Vecka 19

Hon tittar länge på mig när jag säger hej. Den tveksamma responsen får mig snabbt att inse att hon inte kopplar. Hyllan i mataffären är full med förpackningar med likadant innehåll men från olika leverantörer. Jag granskar dem en kort stund innan jag väljer en äpplejuice med glänsande frukter på utsidan. Jag ler mot henne och förklarar vem jag är. Sedan är jag tyst i några sekunder för länge. Det går nästan att känna i luften när hennes hjärna länkar ihop oss. Alldeles intill hennes ögon bildas tre streck när hon bemöter mitt leende. En värme och vänlighet strålar inifrån henne och den ljusblå färgen på hennes jacka förstärker den blå färgen i hennes blick. De som får vila i hennes ögon är lyckligt lottade.

Över ett år har gått sedan den där dagen som delade in hennes liv i ett före och i ett efter.  Att leva som änka har gjort henne lite smalare om midjan och om höfterna. Hon ställer ner sin kundkorg som har vilat i armvecket och tittar mig rakt i ögonen när hon berättar om att det fortfarande finns dagar, men framför allt nätter, då saknaden sköljer över och värker infernaliskt. Jag kämpar med mina egna tårar, försöker tränga dem tillbaka. Påminner mig i tysthet om att det är inte jag som har förlorat någon. Tänker att hon inte är i behov av mitt medlidande just nu, att det är i den här fasen som medlidande bara blir en börda. Det är inte hon som ska trösta mig. Jag lägger en stöttande hand på hennes axel. I takt med att hennes ord lämnar munnen och glider över luften i mataffären slås jag av det faktum att hon, sorgen till trots, faktiskt har rest sig upp och fortsatt leva. Hon låter sorgen få ha sin gång men hon har inte blivit bitter för att hon blev ensam kvar. Det har tagit på hennes krafter att rensa ut de prylar som blev över efter ett liv på fyrtiofem år men hon har minnena av deras tid kvar inuti som en mjuk filt att krypa in under för tröst, kärlek och lycka. Allt de delade finns fortfarande kvar. Jag tycker att det är väldigt fint när hon säger det. Det bränner i min hals. Hon berättar att hon har valt att vara tacksam för det hon fick istället för att vara bitter över det hon gick miste om. Jag kramar henne lite för hårt innan vi säger hej då och går åt varsitt håll för att fylla våra kundkorgar. När matkassarna är inpackade i bilens bagage sätter jag mig i förarsätet och tittar på människor som strävsamt pusslar ihop sitt liv. Samtalet jag just haft går i repris i hjärnan. Jag lägger armarna i kors över ratten, lutar ner huvudet och gråter högt i femton minuter över livet som är så skirt, så innerligt, så outhärdligt ibland men ändå så fantastiskt att vi klamrar oss fast och hittar vägar ut för att överleva. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s