Tankar

Vecka 14

Mina löparrundor har fått en ny dimension. Jag tränar på att andas med stängd mun. Det gör att jag kan ta fler steg per in- och utandning och att andningen flyter mer harmoniskt och lugnt. När jag lyckas. Jag tror att det på sikt kommer bli väldigt bra. Sedan jag var tonåring har jag velat andas på det här sättet när jag springer men det har inte gått. Jag har inte vågat. Jag har valt säkerheten framför paniken. Hjärnan har sagt stopp innan jag har kastats tillbaka. 

Där och då tog det ett tag innan jag insåg att jag måste andas med näsan för att överleva. Den klibbiga handen låg som ett tättslutande lock över min mun och stängde inne de vettskrämda skriken. Ljudet som borde kommit ut och larmat, krockade mot den stora handflatan och slungades hårdhänt tillbaks in i mig och frätte bort allt i dess väg. I mig fanns ingenting kvar mer än ett iskallt tomrum och den blixtsnabba framfarten av ett våldsamt vrål som till slut pressade hårt mot insidan av bålens hud. Vrålen studsade sedan som ett eko inuti. Mina ögon var vitt uppspärrade när jag försökte fortsätta dra andetag genom min mun.

Jag har förlikat mig med att minnena alltid kommer att finnas kvar. Jag springer fort på små stigar täckta av barr och tränar på att hålla fast i andetagen. Hålla fokus. Hålla munnen stängd. Varje kilometer måste jag stanna för att inte dö. Jag måste öppna munnen för att få luft. För att inse att jag fått luft hela tiden. Min ena hand dunkar uppmuntrande på motsatt sidas skuldra. Jag äger mina andetag. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s