Okategoriserade, Tankar

Vecka 6

Backen uppåt är så hal att vi måste ställa in våra eftermiddagsplaner. Bilarna glider på tvären utanför tomten. Det är isgata i en kilometers uppförsbacke . Jag hör upprörda röster och bilar som försöker ta sig fram. Det känns konstigt att sitta kvar i vårt varma hus och iaktta. Kängorna är tunga på vår oplogade uppfart och vinden är isande kall mot kinden. Jag hör hennes röst när jag närmar mig. De tunna, ljusa tonerna som letar sig ut från passagerarsätet. Taxichauffören står utanför och hytter med nävarna mot eländet på vägen. Han förstår inte vad han ska ta sig till, förstår inte hur någon kan beställa sjukresor hit när vägarna ser ut så här, förstår inte varför ingen varit ute och grusat vägen. Hans axlar är högt uppdragna och i pannan ligger djupa veck på rad. Stressen lyser i ögonen. Han behöver någon att lägga skulden på. 

Jag öppnar bildörren på passagerarsidan och kvinnan börjar nästan genast gråta. Hon är kall och nyopererad och har mer än två timmar kvar till slutdestinationen. Jag tar hennes händer i mina och försäkrar henne om att det kommer att ordna sig det här. Skymningen börjar falla när jag hjälper henne ut ur bilen. Träden står tysta och trygga som en lugnande kraft att luta sig mot. En granne har kommit med en spann grus och kastar ut det runt de fyra hjulen. Chauffören pratar i mobiltelefon och ser sig nervöst omkring. 

Gruset sprutar när föraren åtskilliga gånger attackerar körbanan. Jag står en bit bort och håller i hennes armar och runt hennes midja. Håller henne rak, håller henne i upprätt läge. Det är ganska tungt. Hon halvt om halvt hänger på mig och marken där vi står är täckt av blankis. Jag vill absolut inte att vi ramlar. Hennes armar skakar och rösten är darrig. Hon bär den skörhet som en nyopererad bär. En bräcklighet hos någon som frivilligt har gått med på att få ett snitt genom hud, fett och muskler. Hon har precis gett upp den kontroll som hon genom snart sextiofem år hållit ett hårt grepp om och lagt sin tillit i kirurgens händer. De sjuka delarna i hennes kropp har sågats av, lyfts ut och ersatts av dött materia. De konstgjorda delarna av plast och metall ska hjälpa henne att ha mindre ont. Jag frågar om hon är hungrig, om hon vill att jag ska ringa efter någon som kan komma med en varm filt eller något att dricka. Hon tittar mig djupt i ögonen och tacksamheten i hennes blick får mig att le. Precis samtidigt får taxibilen fäste och sladdar långsamt uppför backen. Jag leder henne framåt och hon kramar min hand hårt innan jag stänger bildörren om henne och vinkar. Att visa medmänsklighet kostar ingenting.

4 reaktioner till “Vecka 6”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s