Vecka 30

Det har hänt en del saker i mitt liv som har gjort att jag stundtals har formats.  En viktig insikt som jag har nått är att min historia inte behöver förfölja mig genom hela livet. Det behöver inte din heller. 

Du väljer själv vad som ska definiera dig. 

Tänk att de tråkigheter som du har varit med om inte ska förstöra resten av ditt liv. Du är inte dömd att leva ett kasst liv bara för att det har hänt saker längs vägen. Släpp taget om sårade känslor. Släpp taget om sorgen. Släpp taget om skuld och skam. 

Framtiden, den väljer du själv hur den ska bli. Skriv den så som du vill ha den.

Två dygn på Green Garden Eco Resort

Vi har åkt på semester på semestern skulle en kunna säga. Efter mängder av dagar i lägenheten på grund av sjukdom, som vandrade från den ena till den andra till den tredje, kände vi att det var dags att hitta på något annat. Vi checkade ut och checkade in.

Nu när döden har trätt in har jag blivit bra på att spendera sparpengar. Jag brukar vara bra på att inte slösa i onödan men i några månader har jag nu istället varit ganska gränslös. Inte tyckt att det här är onödan. Tänkt att det är ett undantagstillstånd. I höst ska jag återgå till mitt normala liv ekonomiskt. Men inte förrän då. 

Jag behövde free wifi, behövde jobba lite. Vi behövde stay connected en stund, behövde omvärlden, behövde lite flärd. Vi slog på stort. Hängde en stor del av tiden på terassen som var så här fin. Hotellet ligger i Las Americas och var mycket trevligt, tyst, lugnt och lagom stort.

Vi lagade ingen mat fast vi kunde. Eller jo, vi värmde hämtmat i micron.

Hade fint badrum.

Slappade i solstolar vid poolen, badade jättemycket. Även jag. Läste ut en bok. Närmare bestämt Haggan. Slöade och såg serier.

Uppskattade växtligheten.

Åt melon, vindruvor, frallor och nötter till frukost. Kaffe, churros och juice. Stekta tomater, mer kaffe, apelsin, torkad frukt och ananas. Bärkompott, plommon och nektarin. Fler churros. Var så glada över att kunna få dessert till frukost fast vi är veganer. Det är oftast omöjligt på hotell.

Vilade på flera av de trevliga platserna som de här solsängarna till exempel.

Och på trevliga bänkar som fanns lite varstans.

Schackrutig lobby. Höstens modetrend, fast på kläder då. Efter två sköna dygn åkte vi till frisören och sedan hem igen, tillbaks till lägenheten. Nöjda.

Pictures are lent by https://www.greengardenresort.com

Iskaffe

Varje gång sommaren hettar brukar jag komma in en ny rutin och byta ut en av dagens två eller tre koppar kaffe mot en iskaffe. Jag tycker om den vanan. Jag tycker om iskaffe. Det finns säkert jättemånga sofistikerade recept i omlopp men jag håller det enkelt, som jag brukar göra.

Du behöver:

  • 1 1/2 dl kaffe, starkt
  • 2 dl mjölk
  • isbitar, gärna av kaffe
  • Eventuellt 2 tsk vaniljsocker (jag brukar hoppa över det men om du tycker om att söta kaffet så gör det)

Så här gör du:

  • Brygg lite starkare kaffe än vanligt.
  • Häll upp kaffet i en mugg och rör eventuellt ut vaniljsockret i det.
  • Låt kaffet svalna. Jag vet att somliga ställer koppen i kylen men jag gillar inte det eftersom varm mat i en kyl riskerar att höja kylens temperatur och förstöra mat. Jag gillar inte heller att vänta, så jag brukar lägga i extra is för att kyla kaffet, se punkterna nedan.
  • När kaffet är kallt lägger du i isbitar och fyller upp med mjölk.
  • Tips: Frys gärna in kaffe som iskuber så späs kaffet inte ut när isbitarna smälter och du slipper vänta på avkylningen.
  • Servera direkt och sätt dig gärna utomhus.

Vecka 29

Varje dag som går sedan du försvann är också en dag då du inte återvänder. En skulle kunna tro att en får dispens från livet när ens värld krossas. Men livet runt omkring fortsätter dessvärre som vanligt. Det finns en hyra och en massa annat att betala, mat som ska köpas, jobb som ska skötas, barn som ska tas omhand. Ett delat ansvar har blivit mitt eget. Jag står själv med allt vi byggt ihop och ska förvalta det vidare. Jag ljuger inte om jag säger att jag är vilsen. 

Varje dag som går är en dag till. Tillvaron har klyvts i ett före och ett efter. När vi går genom vår livs kris, när vi behöver dig som mest, som aldrig förr, är du inte här. Jag ska guida våra barn genom deras livs största sorg när jag själv samtidigt befinner mig i den. Timmarna har gått, bildat dagar, bildat veckor, bildat hela månader. Jag har blivit en människa som mäter tid. 

Människan är ett vanedjur. Långsamt har vi börjat anpassa oss till allt det nya. Vi har blivit födda till ett nytt liv, så känns det. Det är inte så enkelt som att bara fortsätta framåt. En hel del saker måste vi börja om med, på ett nytt sätt. Utan dig. Det kändes som att den fästning som var vårt livsverk blev raserad på bara några få timmar. Du var nog också chockad över hur snabbt allt blev nytt. Nu ska vi vänja oss vid att du är där, här. Nu måste vi bygga upp igen, fortsätta skapa, fortsätta själva. Jag litar ändå på att livet kommer att lägga allt till rätta på sikt. Vad ska jag annars göra. 

Vad jag gör om dagarna

Hej från mig och poolen. Jag är på Teneriffa för er som har missat det. Trettio dagar iväg från det som hände hemma. Trettio dagar med sol, mat som någon annan lagar och ny luft. 

En hel del dagar har än så länge gått åt till att vänta ut två förkylningar. Invänta svar, som var negativt, och koka många koppar te. Servera färsk frukt och hacka lök. Göra medicin mot hostan. Den ena avlöste den andra i sängen. Det snyts och hostas och dagarna går. Ett skirt gäng stundtals.  

Jag tror att universum vill att vi vilar. I skuggan på terassen har jag avverkat en hel del timmar. Läst flera tusen sidor böcker, druckit iskaffe, druckit iste, ätit kex. Aldrig innan här har vi spenderat så mycket tid hemma i lägenheten. Jag brukar vanligtvis få puls av att naturen brinner utanför och då måste jag ut, iväg, upp. Vältra mig i den. Men förkylningarna har fått mig att gå in i viloläge fastän det inte är jag som är sjuk. Det är skönt att vara hemma. Skönt att stanna i skuggan och koppla ur. 

Så vad gör vi hela dagarna? Tja, jag har lyckats köpa en kran och fått hjälp att montera den på plats. Nu läcker det inte vatten längre och det är skönt. Jag förstår spanska bättre än jag pratar. Försöker lära mig mer. Försöker också lära mig GIMP efter över tjugo år med Photoshop. Svårt. Bilderna blir rätt kassa. Får träna mer.

Jag har ätit en ganska simpel men jättegod frukost. Frukost är ju alltid gott. Magen är ju så tom så att den skriker. Fjorton, femton timmar utan mat. Då blir det väl så. Högt skrik.

Jag har bakat bröd. Eller frallor för att vara korrekt. Skönt med lite motstånd i mackorna. Skönt när inte allt är vitt och luftigt. 

En dag gick jag över det här magiska golvet. Tyvärr minns jag inte var jag gick någonstans. Kanske var det samma dag som jag köpte två nya jackor, när jag knyckte några timmar från sjukstugan och flanerade runt i ett shoppingcenter med munskydd. När jag köpte ett sängbord och hämtade en sandwich-grill som har varit på lagning sedan i januari. 

När alla var friska åkte vi till Las Galletas. Kexen. Vadade ut på hala, stora stenar och slängde oss i Atlanten. Skönt med en sämre badplats när allt annat är så sandigt och perfekt. Blev en upplevelse i sig. Att vingla runt och försöka hålla balansen. 

Jag plockade med natur. Tång, stenar och blommor och åkte hem och var kreativ. Nu finns det plats för den. Kreativiteten. 

Somliga tog ytterligare ett bad när vi kom hem. Under ytan. Jag tog kort från ovan, flygande i tjugosju grader. Tyckte att det blev fint. Svetten rann längs ryggen. Jag brände hud och kände mig orutinerad. Men är det något som de här tre senaste månaderna har lärt mig så är det att inte vara så hård mot mig själv. Vara mjuk, överseende, tolerant, kärleksfull. Ha självrespekt. Inte driva på för hårt. 

Dagarna går och jag kan inte minnas senast jag kände mig så här avslappnad. All oro och ansvar jag burit under så många år ebbar ut och ersätts långsamt av annat. Det är den positiva delen av det som skett. Svårt faktum att lägga till rätta men det finns ändå där som en blinkande stjärna av hopp. Det är ett hårt jobb att leva med någon som är kroniskt sjuk med en progressiv diagnos. Stor eloge till alla ni där ute som fortfarande gör samma jobb som jag gjort. Som finns där för en annan människa tjugofyra timmar om dygnet, varje dag, året runt. Stundtals är jag glad att det är över. Det säger allt om hur tufft det är att vara anhörig. 

Nu ska jag till havet och fortsätta vila. Läsa bok, bada när det blir svettigt, spela strandtennis när jag bli rastlös, äta matsäck, dricka vatten, hitta balansen. Hörs snart igen!

DIY – Fotskrubb

Torra och ledsna fötter? Ta hand om dem. Gör en egen fotskrubb och ge dina fötter lite omvårdnad. Det är de värda. De bär dig ju varje dag. Här är tre recept som jag gillar.

Fotskrubb med Lime

Ingredienser:

  • 1 dl Finkornigt ekologiskt Havssalt
  • 1/4 dl Olivolja eller Kokosolja
  • Rivet skal från 1 Lime
  • eventuellt 2 droppar eterisk olja. Citrongräs- eller Pepparmyntsolja passar bra.

Fotskrubb med eukalyptus

Ingredienser:

  • 1 dl farinsocker
  • 1/2 dl olivolja eller kokosolja
  • Några droppar ekologisk eukalyptusolja

Fotskrubb med vanilj och polka

Ingredienser:

  • 1 dl ekologiskt strösocker
  • 1/2 dl mandelolja
  • 2 tsk krossad polkastång
  • Några droppar ekologisk eterisk vaniljolja
  • Några droppar ekologisk eterisk pepparmyntsolja

Så här gör du:

  • Blanda ingredienserna i en skål och använd med en gång eller häll på en burk och ställ i kylskåpet.
  • Ta ett fotbad/dusch och massera in skrubben efteråt.
  • Skölj sedan av skrubben med varmt vatten och torka fötterna med en handduk.
  • Skrubben fungerar även fint att använda på resten av kroppen för den som känner för det.

Här kan du köpa ekologiska eteriska oljor:

https://www.svenskhalsokost.se/naturliga-oljor/eteriska-oljor?gclid=Cj0KCQjwnueFBhChARIsAPu3YkQU5cS7uU8ZVNR6RyretekYGuSTi9WEbO9tqkesORn1IuEZP1MIQHsaAj97EALw_wcB

Vecka 28

Du var så oerhört nära. Jag kunde känna dina andetag på min vänstra axel. Vi fick ett skrattanfall ihop och livet rusade genom kroppen. Vi hinkade i oss av livselixiret som bjöds i stunden och njöt av den livgivande kraft som sköljdes ner inuti. Det var fest för två och vi tänkte samma tankar, precis som vanligt. Vi firade att vi hade klarat det. Ända till slutet. Tillsammans, ihop, som det grymma team vi alltid varit. Vi skrek av skratt över hur galet det var, hur vi kämpade oss i mål, helt slutkörda båda två, sårade, sargade, utmattade. Långt bortom alla gränser. Ingen mer än du och jag kommer nog någonsin förstå hur vi kämpade för att hålla familjen samlad i slutet. Hur allting balanserade på en tunn, skir tråd de sista åren, hur sjukt det var att vi fixade det mesta själva, utan mer hjälp, när livet hängde på att apparater fungerade. Apparater som gick på ström och avkylt kokat vatten. Det krävs dårskap för den sortens liv. Det krävs dårskap för att orka fortsätta framåt under sådana omständigheter och förutsättningar. Det krävs ett du och ett jag. 

Du virvlade runt i rummet och jag låg på parketten och skrattade så att tårarna rann. Stoltheten och lyckan över vad vi åstadkommit var total. Målet var ju alltid att köra så länge det gick. Vi har sett varandra utmanas över alla gränser, anta utmaningarna och på något jäkla sätt lyckas nästan varje dag i tjugo år och jag ångrar inte en sekund av den virvlande långresa vi gjorde ihop. Det är det galnaste, vildaste och det mest utmanande jag har gjort i hela mitt liv men också det roligaste och det mest lärorika. Nu står vi där på toppen av berget tillsammans igen, skriker i eufori och klunkar i oss den universalmedicin som heter livselixir. Återigen, hasta al final. 

Jag är introvert

Ibland händer det att jag hör extroverta människor prata om introversion som något negativt. Som dåliga sidor hos andra människor som helst ska bli bättre men absolut inte sämre, sidorna alltså. Jag blir alltid ledsen och arg när jag hör det här. Jag vet inget bättre än att vara en introvert person och jag har mått så himla bra sedan jag anammade min introversion.

Begreppen extraversion och introversion lanserades av Carl Jung och är grundläggande egenskaper för personlighet inom psykologi. Enligt Jung är alla psykologiska sidor — tänkandet, kännandet, förnimmelsen och intuitionen — indragna i den psykiska energins flöde som antingen rör sig inåt mot det inre tanke-, känslo- och fantasilivet (introversion) eller utåt mot omvärlden med dess ting, situationer och människor (extraversion).

Introverta personer styrs mer av sina egna uppfattningar i sitt tänkande än av yttre händelser, argument och situationer. Bakom en till synes likgiltig fasad finns ofta ett rikt och nyanserat känsloliv. En introvert person har inget behov av att basunera ut allt de känner till omvärlden. Introverta upplever ofta sociala sammanhang som utmattande och får energi av ensamma, ofta kreativa sysselsättningar. Det är inget fel med att inte tanka sin energi i sammankomster med andra människor. Det är inte fel eller dåligt att känna sig trött efter att ha umgåtts med människor. Det är inget fel att trivas i sitt eget sällskap.

Det är en styrka att kunna vara själv i flera dagar och att vilja arbeta ostört och koncentrerat för att få bästa möjliga resultat. Känslan av att vara djupt försjunken i det en för stunden håller på med är, tycker jag, en av de bästa känslorna. Att uppslukas och gå in i något så mycket att tid och rum försvinner. Det är då jag mår som bäst. Då är det ganska lätt att fatta att en introvert person ogillar, blir stressad och irriterad av att behöva göra ständiga avbrott i sitt arbete. En introvert person har god uthållighet och koncentrationsförmåga. Men hen gillar inte att bli störd i sitt arbete.

Jag har sällan lidit av att jag är en person som väljer få men djupa vänskapsrelationer precis som många andra introverta personer gör. Inte sällan kan jag fascineras av andra människor som har hur många vänner som helst. Det verkar jättejobbigt tycker jag och är inte alls något jag eftersträvar. Jag ogillar kallprat och undviker mingel men det är inget jag lider av att göra. Jag gillar det bara inte. Därför väljer jag bort det så ofta det går.

Genom åren har jag ofta fått höra att jag är tyst, fåordig och lugn. Det tog ett tag för mig att bli bekväm med det eftersom jag alltid fick höra det som att det var en negativ sak. Efter ett tag kom jag på att jag själv gillar tysta och lugna människor väldigt mycket. Jag kom på att jag gillar de egenskaperna jag själv har. Då bestämde jag mig för att sluta dricka alkohol för att bli mer utåtriktad och sluta vara någon jag inte är. Introverta människor tenderar att gilla att skriva mer än att tala. Så jag blev ännu tystare men började skriva mer.

Jag är inte introvert till ett hundra procent. Det är nog ingen. Jag är till exempel inte särskilt noga med att veta i förväg hur det ska bli innan jag kastar mig ut. Det är en omöjlighet tycker jag. Introverta brukar gilla att analysera först och handla sedan men jag gör oftast tvärtom. Jag handlar och analyserar efteråt hur det gått. Tvära kast och plötsligt omgjorda planer brukar också vara problematiska för en introvert men jag har lätt för att anpassa mig till nya situationer och störs inte direkt av om livet inte följer sina givna rutiner. Jag tycker typ aldrig att det gör det ändå.

Hoppas att någon där ute tyckte att det var intressant att läsa om mig som introvert. Jag är väldigt trött på att en introvert människa ska tvingas stå upp för sin introversion på ett helt annat sätt än en extrovert människa behöver. Jag tycker att det räcker med det nu. Det en extrovert människa kan lära sig av det här inlägget är att en introvert person innerst inne oftast inte önskar att vara utåtriktad, vad än normen och samhället tycker. Innerst inne vill en introvert person bara bli accepterad för den personen hen är. Livet är inte en tävling mellan introverta och extroverta. Jag tycker att en ökad ömsesidig respekt för de här grundläggande egenskaperna för personlighet vore det bästa.

Visste du att cirka trettio procent av jordens befolkning är introverta? Tyvärr har många introverta lärt sig ett extrovert beteende eftersom det har ansetts som ett ideal i västvärlden. Det får mig att bli ledsen. Det kommer så många bra saker med introversion. Alla måste få vara den de egentligen är. Våga vara du.

Berättelse om ett äktenskap, Geir Gulliksen

Geir Gulliksen har skrivit en väldigt fin bok ett äktenskap, om när kärleken tagit slut och om spåren som den lämnar kvar. Ett inte helt unikt ämne att skriva om, men den här boken är så mycket bättre än de flest andra relationsromaner jag läst.

Han, berättarjaget, försöker se sig själv och förhållandet genom henne, så som han tänker sig att hon kan ha upplevt det. Han ville vara en modern gift man som inte begränsar sin hustru bara för att hon är kvinna. ”Du får göra vad du vill, bara du mår bra.” Men är det verkligen det som är villkorslös kärlek?

”Men handlar inte kärleken mellan två vuxna människor också om att vara rädd för att leva ensam, och om att komma bort från sitt eget sällskap, nästan till varje pris? Skaffa sig någon att komma hem till, någon att vänta på, någon att ta hänsyn till, någon att vara lyhörd för, någon att bli milt rättad av? Att se in i ansiktet på någon som kanske vet vem du är, eller vem du inte är? Någon som kan säga var tyst nu, kom och lägg dig här hos mig.”

Det är inte den bästa boken jag har läst, relationsromaner är inte min favoritgenre, men jag rekommenderar den verkligen ändå. Den lämnade mig med funderingar på hur jag förhåller mig till äktenskap och vände upp och ner på en del förutfattade föreställningar som jag märkte att jag hade. Det var också uppfriskande att läsa om en sårbar, jämlik man.

Jag tyckte också att det var intressant att läsa om hur de två huvudrollsinnehavarna tycker att de har ett mer perfekt förhållande än alla andra. Jag tror att så himla många tänker så om sitt eget förhållande. Fast de flesta förhållanden är ungefär samma, med toppar och dalar.

”Men ville vi ha allt hos varandra? Var inte kärleken mellan oss egentligen väldigt konventionell? Var den inte ett beslut att likna andra, så som alla de andra omkring brukade leva, etablera sig med livskamrat och barn och i bästa fall garage? Skaffa sig tillgång till omsorg på fast basis, sällskap om kvällen, sex på natten och lite bättre ekonomi?”

”Vårt äktenskap liknade inte något annat äktenskap, hade hon tänkt, men nu förstår hon inte vad hon menade med det.”

Geir Gulliksen

Vecka 27

Vi har rest ifrån och lämnat. Här känner ingen till vad som har hänt. Vi är anonyma med vår sorg. Jag har skrattat och inte tänkt. Solat, shoppat och kört fel. Tungsintheten har lättat för stunden och livet känns ibland enkelt under solen. En hel dag kändes det som att mitt största problem var att jag inte fick rent på altanen. Att flera månaders sand och smuts inte försvann trots att vi rengjorde flera gånger om. Till slut ställde vi fram utemöblerna ändå. Fastän skiten låg kvar under.

Vi åkte till fyra olika affärer för att skaffa en golvskrapa, en vattenslang och en ny hink. Utanför den första cirkulerade jag sex varv på parkeringen utan att hitta en enda plats. Det var min och väldigt många andra bilar som slogs om platserna. Vi gav upp till slut och körde vidare. Den andra affären var stängd. Den tredje var stängd. Den fjärde var också stängd. Jag blev ändå inte det minsta irriterad. Jag kände inte att luften gick ur mig och att jag inte klarade mer. Jag kände att jag skulle klara fucking mycket mer. Det var söndag och jag tänkte ”vad skönt, alla måste ju vara lediga ibland, vad skönt att allt inte alltid är öppet här”. Vi åkte hem och åt en simpel nudelrätt som ändå smakade utsökt. Så hungriga hade vi hunnit bli. 

På kvällen kom jag på att altanen är vad jag brukar kalla ett icke-problem. Och så kom det ikapp, mitt riktiga problem. Men det gjorde inte så mycket. Sorgen går att hantera just nu. Solen, värmen och vilan gör sitt. Poolen, sanden, blommorna och språket hjälper till. Dagarna går och det är skönt att vara här. Strosa omkring, varva ner och hinna med. Innan jag åkte tänkte jag att det kanske var galet att bege mig iväg utomlands själv med två ungdomar när allas våra liv krossats så hårt mot marken. När jag bara några få dagar innan avresan låg helt förstörd i fosterställning bredvid min mamma med den smärtsamma sorgen som aldrig tycktes gå över. Aldrig tycktes sluta värka. Men så här en stund in på resan tänker jag att det var smart. En dos galenskap kanske är exakt vad som behövs för att fortsätta trampa vidare på Moder Jord. Fortsätta leva det här livet.